#10 Puna de Atacama, andra försöket

Vi hade misslyckats med vår plan att korsa Anderna i den södra delen av Puna de Atacama. Jag kände mig ändå stärkt av upplevelserna på högplatån och de mest spännande planerna låg ännu framför oss. Vi ville spränga 6000-metersgränsen på Cerro San Francisco och eventuellt på en annan, mer obskyr topp. Det var dags för Puna de Atacama: andra försöket.

karta2Start vid den vita pricken och slut i den stora gruvstaden Copiapo vid den röda markeringen på vår krokiga färd norrut.

DSC00278Vi började färden med att ta oss tillbaka till Villa Union där vi startat nästan två veckor tidigare. Efter en vänstersväng såg landskapet ut såhär.

DSC00302 Där fanns kaktus en masse…

DSC00286… ormar…

DSC00418…och när jag hittade den här spindeln i vägrenen så slöt vi oss till att det nog var bäst att börja bo i tälten istället för att sova rakt på backen.

DSC00360Eftersom jag var rätt sliten efter att ha dragits med magsjuka till och från ett tag så liftade jag en bit så att Thomas kunde få utlopp för sina myror i brallorna.

DSC00421Uppladdning i Fiambala.

DSC00424Jag gillar avstånden här. 20 mil till ett bergspass. 48 mil till närmaste större ort.

Thomas blev tvungen att åka hem till Danmark så härifrån fortsätter jag själv. Det blev en del frustrerande skypesamtal hem till Linnea över en risig internetuppkoppling som gjorde allt så mycket mer frustrerande. Skulle jag bestiga ett 6000-metersberg själv uppe på Punan? Knappast så betryggande i Linneas öron och ärligt talat så var det svårt att komma överens utan att vi båda blev arga och känslosamma. Jag hade drömt om bergsäventyren under flera månader och crescendot väntade med bestigningar under de kommande veckorna. Uppladdningarna de senaste månaderna hade varit för bergen som nästan var inom synhåll! Skulle jag bara ge upp de drömmarna nu? Linnea var orolig och tyckte att det kanske inte var så smart att vandra ensam på hög höjd. Objektivt sett så hade hon såklart rätt och vi kom fram till en kompromiss – jag åker till högplatån själv och besöker berg, men försöker mig inte på 6000-meterstoppar.

DSC00430Uppe på Punan igen med dess underbara färger.

DSC00446Acklimatiseringstur till Falso Morocho-toppen för att vänja kroppen till den låga syrehalten i luften. Jag tog cykeln till bergets (en mer passande beskrivning är väl i ärlighetens namn ”kullens”) fot och vandrade upp på toppen i sedvanligt 90-åringstempo.

DSC00453Halvvägs upp.

DSC00457Uppe vid toppmonumentet satt jag och en mus och käkade kex. För övrigt var det mycket mer djur och växtliv i den här delen av Puna de Atacama än i södra delen från förra blogginlägget. Kan det bero på de varma källorna som gör marken här varmare?

DSC00462Incahuasi till vänster, Inkahuset, där det finns lämningar från inkariket nära toppen. Till höger är Cerro San Fransisco, kanske världens mest lättbesökta 6000-meterstopp. Långt bort i mitten är El Muerto, Döden. Jag tyckte det var läckert med de mörkt röda och svarta kullarna vid sidorna av vulkaner, som jag tror är sidogångar där ny ung lava har tagit sig ut och skapat lavaflöden.

DSC00482Stackarn hade helt såriga ögon, kanske skadade av den starka UV-strålningen?

DSC01485Maxxis-däcken var helt slut och jag fick ständigt punkor. Det enda problemet var att argentinska motsvarigheter höll så låg kvalitet att det nästan var omöjligt att byta ut dem.

DSC01486Den Argentinska sidan av passet är asfalterad. Asfalten slutar där Chile tar vid, och det känns lite som att det östra landet tävlar med det västra, ingen stor trafik går här, så varför asfaltera vägen?

DSC01516Utsikten från tältet.

DSC01526Efter solnedgången.

DSC01543Stjärnklara himlar.

DSC01908Så här sprallig blir jag också när jag får pulvermjölk till frukost!

DSC01523Och när jag får smaskig ketchup från utvalda tomater så vill jag hoppa hopprep! De sydamerikanska reklammakarna älskar blonda ungar.

DSC01918Färger 1.

DSC01933Färger 2.

DSC01929Fågel på Punan.

DSC01930En bortsprängd del av Cerro San Francisco.

DSC01973Mörk lavakulle.

DSC02069

DSC02096Den lilla vägen som leder in bland bergen där leder garanterat till äventyr…

DSC02126Ett litet skydd vid gränsen vid Paso San Francisco.

DSC02130Där inne fanns en stor kartong med äpplen!

DSC02134Solnedgång över Cerro San Francisco. Jag ville vandra upp där, men vägen upp var på vindsidan och vindbyarna nådde stormstyrka och gjorde det svårt att gå stabilt. Att kombinera de vindarna med brant vandring och trötthet kändes inte tryggt. Några dagar tidigare hade jag träffat chilenska vandrare som berättade att deras kompis som dött på ett närliggande berg året innan när han vandrat själv.

DSC02174Vintergatan steg ur Cerro San Francisco.

DSC02185De två konformade bergens namn? ”Dos Conos” såklart!

DSC02193Toppbild från en dagstur från skyddet vid Paso San Francisco.

DSC02210San Francisco och Incahuasi.

DSC02238Nytt höjdrekord!

DSC02268När jag återvänder vill jag ha med mig en stor ryggsäck och tält som klarar av att tälta oskyddat på Punan, vilka äventyr det skulle kunna bli!

DSC02367Salta stenar.

DSC02466Den kallaste natten så bottnade termometern på -10 (tillverkarna kanske tycker att man bara ska cykla i solsken runt Alperna), det var kanske -15 egentligen. Jag drog igång stormköket…

DSC02474… och snart var det mycket varmare!

DSC02469Dunjacka och två sovsäckar gjorde det rätt behagligt.

DSC02492

DSC02519Frusen sjö.

DSC02524

DSC02556Den mjuka vägen på Chilenska sidan gränsen och motvind gjorde att det var den kämpigaste nedförsbacken jag nånsin cyklat.

DSC02647Efter att jag följt Laguna Verdes sjökant en bit såg jag en skylt mot ”Termas”, varma källor. Jag svängde såklart av och hälsades välkommen av en saltad och torkad ko.

DSC02632

DSC02643

DSC02697Ett risigt skjul med den Chilenska flaggan vid de varma källorna. Inne i skjulet hade någon glad resenär lämnat livets nödtorft: vatten, nudlar och vin. Vattnet var det som begränsade min vistelse på Punan, jag hade med mig vatten för några dagar och ett tillskott på några liter gjorde att jag kunde stanna längre. Den senaste tiden hade jag konstigt nog haft cravings efter nudlar. Vinet och nudlarna blev en riktig festmåltid efter ett bad i den varma källan som fyllde en liten pool inne i stugan!

DSC02666Ur berget sipprade varmt vatten upp.

DSC02677Det varma vattnet verkade nära en massa organismer. I sörjan i vissa pölar pilade massa mikroskopiska djur kors och tvärs.

DSC02830Kanske var det en pöl, liknande den här, där liv uppstod?

DSC02685Ett hjärta varmt.

DSC02798

DSC02838

DSC02939Saltat gräs.

DSC02707Det är såna här tillfällen som gör det värt för mig att inte detaljplanera resor! Hur kul hade det varit att upptäcka de varma källorna och den konserverade kossan om jag redan visste exakt var de var och hur de såg ut?

DSC02754En gulgrön flygande boll.

DSC02816En stilla morgon vid Laguna Verde 1.

DSC03050En stilla morgon vid Laguna Verde 2.

DSC03068En stilla morgon vid Laguna Verde 3.

DSC03090Vägen ner mot Chile där gruvstäder, öken och kust väntade.

DSC03099Sista biten till Copiapo liftade jag med ingenjörgeologer.


Puna de Atacama, ett avslutat kapitel för nu. Förhoppningsvis kommer fler inlägg från Puna de Atacama komma upp här om något år.

Tills nästa gång,
Petter Hällberg, Sollentuna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s