#9 Puna de Atacama, första försöket

Regionen som fick mig att bestämma mig för att åka till Sydamerika. Puna de Atacama. Vulkaner. Ödemark. Höga berg färgade av unga lavaströmmar, saltavlagringar, och de olika oxiderade mineralen som färgar dem alla i olika nyanser av svart, vitt, rött, gult och grönt. En region som inspirerar känslan av äventyr, och som jag garanterat kommer att återvända till.

atacama mapa Kartan.

DSC06352Packningen innehöll här mat för 20 dagar, 20 liter vatten, 3 liter bränsle och sovsäckar för att klara -15 grader.

1 (21)Vi lämnade Villa Union och första dagen cyklade vi lugnt. Jag höll på att återhämta mig från magsjuka så jag var rätt svag. Det skulle bli skönt för mig att lämna låglandets hetta.

1 (45)Första kvällen kom vi fram till Vinchina, kanske världens längsta by jämfört med dess bredd. Kanske en mil lång var byn, med endast något eller några hus i bredd. ‘

Vi stannade på ett mycket mysigt hotell och blev indragna på den lokala radiostationen där jag fick briljera i direktsändning med min oförståeliga spanska. Radiomannen hade bara pratat med Thomas på spanska innan sändningen gick igång (och Thomas pratar flytande). När han ställde frågor och gav micken till mig så var det ju bara att svara så gott jag kunde. När intervjuaren lyssnade på mitt svamlande svar såg han mer och mer klentrogen ut när han insåg sitt misstag, den här männen pratar ju inte spanska!

1 (69)Klättringen mot högplatån påbörjades genom sedimentära och väldigt veckade berg. Vi träffade en amerikansk geolog som sprang runt med en hammare och försökte fastställa något.

1 (104)Den gamla havsbotten har ställt sig på tvären. Notera den naturligt skapade pyramidformen till vänster.

1 (163)Läggdags. Vi gick 50 meter in i bushen och slog upp tälten.

1 (180)Dags att vakna. Härligt när kan följa solens rytm.

1 (187)Det var en vacker färd.

1 (278)Underliga håligheter. Jag såg ögon och ansikten överallt.

1 (297)Ju högre vi kom, desto kärvare blev det för växterna. Vi slog upp våra tält bakom en liten sandhög.

IMG_2704Thomas stormsäkrade tält brevid vass i en öken. Världen är bra konstig.

1 (355)Vi var i lamornas hemvist. De var skygga och gallopperade obrytt i den tunna luften över bergen. Jag kände mig ytterst kränkt när jag pustade och stönade medan lamorna sprang med hög fart rakt upp för bergssidorna.

1 (371)För min del blev det inget obrytt gallopperande. Höjden gjorde oss påtagligt svagare!

IMG_2723En ickegallopperande cyklist med 70-kiloscykel.

IMG_2705Hola chicos!

IMG_2721Ju högre vi kom desto svalare blev det. För mig var det underbart med låga temperaturer, jag hade lidit så mycket av hettan nere på pampasen.

1 (399)Rast i ett refugio.

1 (439)Här tog vi en vilodag för att acklimatisera oss till den tunna luften.

1 (481) Det brukar rekommenderas att inte använda spritkök på hög höjd eller vid kalla temperaturer. Här vid 3500 meters höjd och ungefär nollgradigt så var det åtminstone fullt ös med den läkarsprit jag använde som bränsle.

1 (487)Vi gjorde en liten acklimatiseringstur och dumpade vatten nära passet vi skulle cykla över dagen efter.

1 (491)Vi lämnade våra vattenflaskor i något slags skydd som byggts av underliga massiva växter som växer halvt under jord. Lägger man en sån där på elden så brinner den och ger intensiv värme i många timmar.

1 (495)Serpentin.

1 (498)Imponerande medelhastighet!

1 (514)Utgrävd väg ur den vulkaniska bergssidan.

1 (562)Dessa speciella berg älskar jag.

1 (567)Lägg märke till ränderna i bergssidorna – lamastigar!

1 (578)Färger.

1 (579)Lamornas stapelföda. De ser kanske mjuka och sköna ut, men är stickiga som tusen nålar.

1 (666)Saltavlagringar vid en liten bäck. Vattnet kan inte drickas.

1 (676)Betande lamor eller lamafärgade stenar?

1 (697)Tillbaka i lägret anpassade sig våra syrebärande molekyler i blodet till höjden.

IMG_2756Vårt lilla camp.

IMG_2752

1 (701)Thomas lämnar Fantomengrottan för nya äventyr.

1 (708)”Mmm… saltat stickigt gräs!

1 (711)

1 (723)Den slingrande vägen.

1 (738)Nyanser 1.

1 (741)Nyanser 2.

IMG_2764Vägen var verkligen bara utgrävd ur bergssidan.

1 (753)DJ-Thomas på bergsutflykt.

1 (764)När det blev brantare var det lika bra att knuffa cykeln den sista biten upp till passet.

IMG_2769Vi hade nått Atacamas högplatå!

1 (770)Vilken känsla!

1 (779)4385 meter över havet och porten till högplatån. Efter detta så väntade bara låga gradienter uppe på platån.

1 (794)Stämningen var på topp. Så var ej fallet för modemedvetenheten.

1 (818)Högplatåcykling.

1 (852)Washboard ripio (tvättbrädegrus) igen. Som vi inte hade längtat!

IMG_2794Solnedgång vid den stora saltsjön Laguna Brava.

1 (880)Solen och värmen försvann och vi skyndade till refugiot som vi visste fanns nära.

1 (910)Skydden som finns här och var i regionen byggdes på 1800-talet för folk som korsade bergskedjan. De är stabilt byggde av sten och en välkommen fristad från vinden. Platsnamn i trakten skvallrar om förhållandena människorna här upplevde. Vad sägs om Mulas Muertas, Salar de Hombre Muerto eller Laguna Brava: Döda Mulor, Döda Mannens Salt och De Modigas Sjö (eller något i den stilen).

1 (941)Halv åtta hos mig?

1 (946)När vi anlände kvällen innan var det mörkt så vi hade inte sett korset på sidan av byggnaden, vad kunde det där vara? Vi tittade närmare…

1 (952)… och insåg att stenarna utanför refugiot utgjorde en grav! Vi noterade att det kanske var tur för nattsömnen att vi upptäckte graven först på morgonen.

IMG_2856Vi lämnade refugiot och gav oss av mot Refugio Valadero i riktigt hård motvind. Vi turades om varannan kilometer att cykla först, och det var som att vara tillbaka i Patagonien igen när vi bara nådde gånghastigheter trots stor ansträngning. Men det är väl så livet är. Är det inte uppförsbacke så är det motvind.

1 (990)Framme i Refugio Valadero efter en kort dagsetapp. Höjden gjorde all rörelse till en ansträngning. Till och med att gå ett varv runt huset gjorde mig anfådd!

1 (1012)Vid ungefär 4500 meters höjd och några minusgrader i luften gick det fortfarande fint att elda med spritköket! Här hade jag spillt lite sprit under brännaren så att det blev övertänt (dont try this in your tent, typ).

1 (1022)Just efter solnedgång på Punan.

1 (1023)Bonete Chico tronade någon mil bort med sina 6759 höjdmeter. Vi saknade ju både utrustning och erfarenhet för att försöka oss på berget, men nästa gång kanske.

1 (1049)Refugio Valadero…

1 (1069)… Valadero lite senare…

1 (1077)… och ännu senare.

1 (1067)Jag tror att mitt stjärnfotoobjektiv hade varit med om något trauma, för plötsligt hade fokusskalan ställt om sig och alla mina bilder med det objektivet från Punan blev rätt oskarpa, något jag såg först i datorn långt i efterhand.

1 (1083) - kopia

IMG_2830Vi satt i stenrefugiot och tittade på bergen runt om bestämde oss för att ge oss ut på en dagstur upp på någon topp. Vi tyckte att en kulle som enligt GPS-kartan skulle vara exakt 5000 meter hög såg perfekt ut och vi stack iväg på morgonen. Varken jag eller Thomas hade varit över 5000 meter förut, så vi var peppade. Vi packade ihop cyklarna, cyklade över en uttorkad sjöbädd (kanske det var) och dumpade cyklarna.

Regionen är så fascinerande. Där vi gick har nog inte många människor satt fötterna förut och man kunde tänka att ”just här, där jag har min fot just nu, kanske ingen annan männskofot någonsin varit”. Nog har det varit många människor i regionen förut, men ödsligheten och de stora vidderna gjorde att det inte kändes osannolikt.

1 (1129)När vi kom upp på toppen så var vi mycket glada att kartan stämde, vi hade bestigit vår första 5000-meterstopp!

Varför säger man förresten ”bestigit” egentligen? Känner sig en människa ”bestigen” när en myra klättrar upp på hens huvud?

1 (1134)Inte så gästvänlig mark.

1 (1149)Glädjehopp på toppen. I den tunna luften tror jag att vi inte ens hade nog med ork för att lätta från marken, och efter ”hoppet” var vi tvungna att ta oss för knäna och pusta ut ett tag. Det var helt otroligt hur försvagade vi blev av den lägre syrehalten i luften. Vi skrattade åt att vi såg ut som riktigt gamla gubbar där vi stapplade fram på berget.

1 (1154)I bakgrunden kan man se vägen vi kommit på och saltsjön Laguna Brava.

IMG_2819På återseende.

1 (1165)Thomas och vidderna 1.

1 (1168)Thomas och vidderna 2.

1 (1183)Trots att marken består av sten och verkar vara nästan helt fri från liv så finns det vissa växter som tittar fram ur stenskrevorna här och var.

1 (1185)Kanske har en lama lämnat en stinkande hög här, innehållande ett frö?

1 (1186)Fluffig ökenväxt.

1 (1209)Hård ökenväxt.

1 (1214)Landskapet.

1 (1250)Här dumpade vi cyklarna.

1 (1252)Morgonen efter toppturen vaknade vi av att snö yrde in i refugiot. Vi hade rört oss långsamt upp på högplatån. Vi började inse att om vi inte kunde öka tempot så skulle vi aldrig ta oss in i Argentina igen innan maten tog slut. Visst skulle matförråden bli lättare med tiden och motvinden skulle förmodligen vändas till medvind. Men utsikten att ge upp när vi befann oss i Chile utan att ha fått stämplar (gränsövergången vi planerade att korsa var ju stängd för säsongen) var inte speciellt lockande. Det försämrade vädret adderade ytterligare en osäkerhet och försämrade säkerhetsmarginalen vid passet. Vad skulle hända om vi blev insnöade på högre höjd och det började storma? Kommer vattendragen bli för stora att korsa när snön smälter? Detta tillsammans med störningsmomentet att min magsjuka inte helt gett sig samtidigt som jag började få blod i mina fekalier gjorde att vi bestämde oss för att vända. När vi väl tagit beslutet kände vi oss ändå nöjda med att vi gjort planer som var så svåra att vi blivit tvungna att ge upp!

1 (1266)Startpunkten vid Refigio Valadera på 4450 meter över havet.

1 (1286)När vi cyklade nedåt och österut hamnade vi i nederbördsskugga och vädret blev riktigt behagligt.

1 (1294)

2 (51)

2 (124)Raffiga synkliner.

2 (199)Vi rullade och rullade i några timmar.

2 (216)

2 (223)

2 (248)Det var fantastiskt att närma sig låglandet igen. Den mycket torra och kalla luften på 4450 meter byttes mot den varma och fuktiga luften på 1450 meters höjd. Luften smakade verkligen underbart! Våra tomma dricksflaskor blev väldigt hoptryckta när lufttrycket ökade med sjunkande höjd.

2 (271)Det var konstigt att så enkelt passera alla ställen vi kämpat så hårt för att passera på vägen upp.

IMG_2864Tillbaka i den längsta byn festade vi med öl och pizza! Ett passande avslut på första besöket på högplatån!

Vi hade planerat att bestiga ett 6000-metersberg vid återinträdet i Argentina som vi planerat längre norrut. Denna plan kvarstod fortfarande och vi fick cykla tillbaka och runt på låglandet för att ta oss dit. Besök nummer 2 på högplatån Puna de Atacama kommer nästa reserapport handla om.

3 thoughts on “#9 Puna de Atacama, första försöket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s