#5 Korsandet av Anderna i väglös terräng

”Adventure is just bad planning” – Roald Amundsen.

”…and then you camp between these trees here, and then you get up at eight and cycle to this place there, after lunch you cycle thirty kilometers more and camp in this place here, then you buy food in this place and continue to this place…” (and so on and so forth) – västeuropeisk cyklist i södergående riktning.

Under cyklingen från Ushuaia till El Calafate fick jag ibland lite panik. Jag måste härifrån. Varje dag träffade jag kanske tio cyklister. Sträckan måste vara en av de långfärdscyklist-tätaste områdena på hela jorden. Det innebär att man träffar väldigt trevliga människor med ett gemensamt intresse – men det innebär också att all känsla av äventyr försvinner. När många man mötte dessutom såg det som sin livsuppgift att berätta för mötande cyklister exakt allt om vad som väntade på vägen framöver så började det krypa lite i kroppen. I början var det såklart kul att höra historier från de man mötte, men till slut övergick det till att jag visste för mycket vad som skulle hända varje dag. Det tar helt enkelt bort det roliga i att hitta ett bageri, ett förfallet hus som ger skydd mot vinden eller varför inte Eldslandets ”Fjorton Träd” om man flera dagar i förväg vet exakt var man kommer hitta dem.

Jag började skissa på nya planer. Kanske flyga någonstans. Vart? Jag skulle behöva lite mer ”bad planning” som kunde resultera i spänning. USA skulle funka med min hembiljett eftersom jag ändå skulle mellanlanda i Miami. Men kanske för kallt, det var inte ens vår än. Brasiliens regnskog? Kanske för oturistigt, dessutom eländigt att resa på cykel i djungeln. Längre upp norr och klättra något berg på Punan? Cykla på östra sidan Anderna istället för västra som alla andra gör? Ja, perfekt om jag vill ha motvind och monotont landskap i två tusen kilometer. Jag kom till fram till att jag gjorde bäst i att stanna där jag var, de vildare tiderna skulle komma, men att göra så mycket jag kunde för att göra det mer äventyrligt.

Och så låg jag där. Ensam i ensamheten. Jag blödde näsblod av utmattning. Det fanns inte ens passerande bilar. Vägen bestod av stora stenar. Motvinden var så stark att jag knappt tog mig framåt. Jag sov inte mer än någon timme per natt – vindens frustande var så våldsamt att tältduken trycktes ner i mitt ansikte och smattrandet gjorde det omöjligt att sova.

Men det var åtminstone inga jävla nordvästeuropéer som stod där och pekade på sina kartor och anteckningsblock!

Jag hade valt en rutt som var bra på tre saker: jag skulle vara i ödslig terräng, en dyr färja skulle undvikas, och rutten skulle vara svår att genomföra. Dmitry, ryssen insvept i en atmosfär av nåt sånt där härligt manligt och äventyrligt (på sättet Thoreau beskriver manlighet åtminstone), hade berättat om rutten när vi möttes i Eldslandet. Korsningen innefattade att leta efter getstigar och korsa floder i ingenmanslandet mellan Chile och Argentina över ett lågt bergspass över Anderna – det kunde alltså bara bli spännande!

karta paso mayerKarta mellan den uttorkade sjön och Carratera Austral.

Förra blogginlägget avslutades i en viss kärvhet, på en emotionell och fysisk bottennivå. När jag vaknade den här dagen visste jag dock att jag befann mig vid en vändpunkt. Förhoppningsvis skulle jag kunna ta mig nästan hela vägen till foten av bergen jag haft sikte på den gångna veckan.

Jag befann mig på Argentinas stäpp, i regnskuggan bakom bergen. Torrt, blåsigt och livlöst. Att nå bergskedjan i det här fallet innebar därför inte bara skillnad i topografi och skönhet, utan det skulle bli som att träda in i en helt annan värld. Klimatskillnaden mellan Argentina och Chile, öster och väster om Anderna, är ungefär som skillnaden mellan Sverige och Norge, öster och väster om Fjällen, men uppskruvat i extrem. Våra fjäll gör att Norge är blött, och Sverige är aningen mindre blött. I Patagonien gör fjällkedjan att Argentina är stäpp, på gränsen till öken, medan man på västra sidan, dit jag nu var på väg, finner frodiga skogar, på gränsen till regnskog.

Längtan till bergen var därför denna gången ännu starkare än vanligt. Jag längtade efter att få leva livet som solskenscyklist på fina välkomnande vägar.

Jag insåg att jag förmodligen umgåtts för mycket med mig själv på sistone. I mitt huvud blev bergknallar i olika färger en roströd kämpe mot en ärggrön motståndare som var mitt i en brottningsmatch av episka proportioner i det geologiska tidsperspektivet, där jag bara kunde skåda en frusen millisekund av den pågående kampen. Hjärnans egna ostyrda kreativitet spelade fritt. Allt jag såg runt omkring mig blev grund till historier i mitt huvud. Det var dags för klimatzonsbyte.

DSC01051Stäppcykling i regnskuggan. På andra sidan fjällen bor tät skog.

Det började med att buskarna blev högre. Sen uppenbarade sig ett träd på läsidan av en kulle! Det var det första jag sett på lång tid. Det kanske låter konstigt att bli upphetsad över ett ensamt träd, men träd betyder lä, vilket för mig betydde sömn. Dessutom skulle jag börja kunna cykla snabbare än gångtempo. Underbart!

Det dröjde inte länge förrän jag var i en backe helt skyddad av vinden av en skog med låga vindpinade lövträd. Det var förmodligen första gången sedan starten nere i Ushuaia jag cyklade i lä. I en nedförsbacke lite längre fram blev det en lucka i träden i en kurva. Vinden som slet tag i mig var så stark att jag i svängde runt 180 grader och var plötsligt på väg bakåt igen, upp för backen jag cyklat nedför!

DSC01055Buskarna börjar långsamt bli större när jag närmar mig porten till paradiset.

DSC01073Uttorkad liten sjöbotten utgjorde en perfekt campingplats sista natten på stäppen. Jag kollade upp den här platsen på Google maps (steet view finns otroligt nog för området), och där är sjöarna vattenfyllda, så förmodligen torkar de bara ut under somrarna.

DSC01099

När jag lämnade stäppen var jag tydligen för inne i cyklingen för att fota mer, för jag har inga bilder på kameran från ett helt händelserikt dygn. Jag beskådade den underbara transformationen av landskapet. Det var grönt och vackert, nästan helt vindstilla, och fågelsång utgjorde landskapets mest framträdande ljud. Jag passerade en enslig men stor bondgård. Vägen gick under en knädjup och kanske femtio meter bred iskall flod som jag fick vada över två gånger för att inte riskera att ramla och bada med all utrustning. Bredvid vägen låg en hare med brutet ben och inte längre slående hjärta. Den såg så fräsch ut att jag övervägde att göra upp en eld vid floden och tillaga den, men jag resonerade att det nog är svårare att rensa en hare än en fisk (och det är trevligare att inte vara magsjuk än att vara det), så den fick ligga kvar.

Till sist slutade vägen vid en liten byggnad med den argentinska flaggan vajande ovanför. Det var gendarmernas gränspostering. Samtidigt som mig så anlände en liten grupp gendarmer som varit ute och undersökt området till häst. Jag blev utstämplad ur landet och fick en ytterst översiktlig vägbeskrivning för hur jag tog mig vidare till den chilenska sidan. Jag sov över vid en liten bäck nära posteringen och efter att morgonen därpå ha pratat med gränsvakten som hade morgonpasset så gav jag mig iväg med en handritad karta över området som kanske såg tveksam ut, men det var ändå en karta (men den hade tyvärr ganska lite med verkligheten att göra).

gendarmkarta
Skalenlig karta. Startpunkt: G.N (Gendarma Nacional, Argentinska gränsposteringen. En gendarm ritade även kartan, vilket kan ha påverkat skalförhållandet.). Mål: fyrkanten högst upp som symboliserar chilenarnas gränspost. Sträckan mellan G.N och markeringen precis under Chiles fyrkant är 10km. Strecken symboliserar en höjd varifrån man kan eller inte kan se Chilenarnas postering som kanske eller kanske inte är precis nedanför. Verkligt avstånd mellan höjden och fyrkanten: 7km genom skog, snår och myrmark.

DSC01112Vägen efter gränsporteringen blev mindre och mindre.

DSC01119Bara att hoppa över.

DSC01121”Vägen” börjar bli lite knepig att följa för den existerar inte. Ett problem var att jag inte riktigt visste vilket väderstreck jag skulle försöka hålla mig till (”adventure is just bad planning” osv…). Nu i efterhand vet jag dock att det var lätt. Nyckeln var bara att följa dalen och fortsätta framåt hela tiden, och något annat är ju egentligen svårt när man är instängd mellan en stor flod på ena sidan och höga bergstoppar på den andra.

DSC01127En mycket tydlig stig att följa.

DSC01132Om någon som läser det här ska ta den här rutten: den här floden följer man i dalen norrut. Gör du det kommer du till slut komma till Chiles gränspostering.

DSC01137

DSC01138Maountänbiking…

DSC01140…över stock och sten. Vattenflaskhållaren på cykelns underrör blev klonkat en gång för mycket.

DSC01143Myrmark blandat med många små bäckar gjorde det blött och långsamt att ta sig fram. Här fanns åtminstone en liten övergång.

DSC01145Framfarten stoppades av en stor anslutande flod från öst. Som tur är finns en liten hängbro över det forsande vattnet.

DSC01148Hur ska det här gå till?

DSC01160Rangligt och livsfarligt att ramla.

DSC01163Knepigt. Inte i någon ledd gick det att ta cykeln på ett smidigt sätt. Jag hörde senare en historia om en man som tappat ner sin cykel på just den här bron. Om han lyckades återfå sin utrustning förtäljde inte berättelsen. Att cykeln var för bred löste jag genom att (med nervöst stapplande steg) ställa upp cykeln på bakhjulet och backa långsamt. Det blev ganska svettigt när det blåste starka vindbyar och hela bron gungade i takt och jag balanserade hela min utrustning på ett bakhjul!

DSC01169Över på andra sidan med alla kropps och cykeldelar i tryggt förvar. Nu återstod det ”bara” enligt den trevlige argentinska gendarmen att klättra upp på den branta åsryggen bakom cykeln och därifrån se den chilenska gränsposten alldeles i närheten.

DSC01173Så här såg det ut från kullens topp. Skog, skog och lite mer skog, och berg. Eftersom att den enda vägbeskrivningen jag fått varit på ett språk jag inte förstod speciellt mycket av, och kartan jag fått uppritad visade att chilenska gränsen skulle vara precis nedanför kullen så hade jag inte så mycket val. Jag fick helt enkelt mäta ut en kompassriktning och gå i den riktningen tills jag förhoppningsvis stötte på någonting. Kanske hade gendarmen menat att posten låg hundra meter bort, kanske hade han menat 100 kilometer. Förmodligen visste han inte.

DSC01194Kompassriktning 250 grader. Lets go!

DSC01196Stora regnfall hade nog ganska nyligen skapat översvämningar här. Såna här småfloder var överallt i området och gjorde det omöjligt att ta mig fram på flera ställen där jag inte kunde ta mig över. Till en början försökte jag undvika att bli blöt i mina gympaskor, men till slut var det bara att ge upp och acceptera dyblöta fötter och byxor upp till knäna.

DSC01199Översmämningsrester. Leran nådde högt upp på träden i snåren. Man skulle inte vilja vara här när en sån översvämningsflod drog fram! Jag kände mig rätt vilsen där jag slet och hela tiden fastnade i de täta snåren, men lugnade mig själv med att jag hade mat för tre dagar, och vatten var det knappast brist på.

DSC01202Jag hade hittat avrivet fårull i buskar där jag vandrade. Jag började följa spåren och det nedtrampade gräset i den riktning jag tyckte de blev tydligare. Fårspåren blev mer och mer framträdande och till slut kom jag fram på den här stora stigen. Jag hade kommit till andra sidan!

DSC01204Dock så blev jag snart välkomnad till Chile av det här stängslet som inte verkade ha något att göra med nån gränspostering. Ingen människa syntes heller i närheten. Det fanns bara en liten skylt som tillkännagav att det här faktiskt var landsgränsen. Vad tusan gör man nu då? Jag följde stängslet i båda riktningarna långt utan att hitta något. Med min historia av kontakt med polisväsendet så kändes det inte så lockande att klättra över stängslet och ge mig in i landet på andra sidan, men jag blev så illa tvungen. Väl inne på andra sidan så såg jag till slut människor, förmodligen ägarna av fåren. De tyckte nog att det var lite underligt att se en nervös cyklist komma gående, eller kanske var de vana. Farmarna följde med tillbaka till cykeln och lyfta över den och pekade en riktning mot Chiles Carabineros, och efter ytterligare ett vad över en liten flod så stod jag där, instämplad i landet och mycket nöjd!

DSC01206En bit efter gränsposteringen kunde jag via en bro korsa den stora floden jag följt under ett par dagar. Snart därefter såg jag en skylt som läste ”Camping y comida”. Gärna för mig! Det visade sig snarare vara en pytteliten familjegård snarare än en camping med resturang, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på hur få turister som passerar här (kanske en per månad gissade gendarmen som ritade kartan åt mig). Jag ville hemskt gärna äta något annat än mina gamla tortellinis med majonnäs så jag stannade. När farmodern i familjen lagat mat i det mycket lilla köket där kycklingar sprang runt på golvet fick jag slå mig ned med dem och äta köttsoppa. Cordero, lamm!

Lamm, utsökt! Men så konstigt det smakar… Jag måste fått levern, tänkte jag. Det man blivit serverad äter man ju upp, annat vore ohövligt. Men vilken pikant lever, och stor var den! Jag satt där och pinade i mig köttbiten och det tog ganska många ansträngda minuter innan jag fått i mig nästan hela och plötsligt insåg vad jag ätit. Testiklar!

DSC01213Huvaligen! Morgonen därpå cyklade jag i paradiset. 20 grader varmt, solen sken i ryggen där jag cyklade genom det bergiga och helt gröna landskapet, fortfarande helt ensam!

DSC01214

DSC01217

DSC01220Turkosa sjöar, och längre fram väntade fjordar.

DSC01231Att cykla här var mumma!

DSC01243Fallande källvatten här och där, ingen mening att bära med sig tio liter vatten längre!

DSC01246Här ansluter vägen från Paso Mayer till Carratera Austral, ett mycket populärt resmål bland oss grusvägsälskare.

Den här avstickaren var en för mig en riktig höjdare. Det var riktigt kul att ge sig ut i ensamheten för en kort stund på det där sättet, att inte riktigt veta vart jag skulle, vad som skulle hända, och hur det skulle sluta. Det gav mersmak, och när jag fick internet nästa gång kontaktade jag Thomas igen och vi stämde träff i Santiago någon månad senare för att ge oss ut i vildmarken vid Puna de Atacama.

Men först gällde det ju att cykla genom paradiset på Carratera Austral med bland annat holländarna Mika & The Roses och ha en riktigt skön semester bland regnskog, norskesque:a fjordar, långa sandstränder och soliga dagar. Det kan ni läsa om i mitt nästa inlägg!

Tills dess,
Petter Hällberg, framför brasan i källaren på Läbygatan.

One thought on “#5 Korsandet av Anderna i väglös terräng

  1. Du gjorde helt rätt Petter att du avsatte den här tiden av ditt liv, med att uppleva och utföra den dröm som Du säkert tänkt mycket på.och sedan utförde den,men tack gode gud att Du är hemma igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s