#4 Misär på Argentinas pampas

Vi befann oss i El Calafate, en turistort som inte har något med muslimska kalifer att göra, utan grundar hela sin existens på de stora glaciärerna Perito Moreno och Glaciar Upsala (!) som ligger i närheten. Vi mötte upp med tjejen som utgjorde snygg-Joshs fanclub och gick till en liten camping. Argentinska Cristina och engelska Josh hade träffats längre söderut, och nu liftade enmanna-fanclubben sträckorna som Josh cyklade och välkomnade honom vid varje stopp. Att ha sin flickvän väntandes i varje stad verkade vara ett upplägg som engelsmannen inte alls hade något emot.

Jag, Anita och kärlekskrankarna var de enda gästerna på campingen som egentligen bara var trädgården bakom ett litet bostadshus. Som vanligt. Jag gillar verkligen upplägget nere i syd. Många gånger var campingar och vandrarhem mest som besök i ägarens trädgård eller hus. Mycket gemytligt och dessutom billigt! Jag betalade ungefär 30 kronor per natt där, eller tjugo kronor om man hade växlat dollar på den svarta marknaden, vilket vid den tidpunkt jag var i syd var det normala för turister att göra.

Den argentinska ekonomin befinner sig i frifall, 1992 fick man betala en dollar för en peso, när jag anlände fick man ungefär 6 peso för en dollar, och nu får man hela 8 peso per dollar. Argentinarnas sparade pengar är alltså värda ungefär 30% mindre nu än när jag landade i Ushuaia för några månader sen!

Hade jag varit en person som planerat mina resor ordentligt så hade jag tagit med dollar/euro in i landet. I vanliga fall är det ju bäst att bara använda sitt vanliga bankomatkort (speciellt om man har ICABanken, inga avgifter eller valutapåslag som alla andra svenska banker!) och ta ut pengar från bankomater. Men när jag anlände i december så fick man 50% mer för sina pengar om man växlade in utländsk valuta på svarta marknaden istället för att använda bankernas bankomater. Eller den ”inofficiella” marknaden som den kallas, i media (även de stora tidningarna) så listas den ”inofficiella” kursen bredvid den officiella bankkursen – att växla pengar på den svarta marknaden är inget konstigt!

Med lite planering hade mina pengar alltså varit värda 50% mer i Argentina och jag hade sparat åtskilliga tusenlappar. Inte så att jag grämer mig eller så. Inte alls.

Nu kanske någon tror att ekonomi är ointressant, så jag får väl fortsätta med riktigt turistigt prat: glaciärbesök.

Den stora glaciären Grey i Torres del Paine var ju imponerande, men nästan alla turister som besöker Patagonien åker också till El Calafate för att åka i turistbuss till de ”faaaantaaaastiska” glaciärerna som finns här. Jag är oftast skeptisk till riktiga turistiga destinationer, men eftersom jag ändå tillbringade tio dagar i den lilla staden för att vila, laga cykeln, skriva och dricka vin och äta kött så liftade jag iväg till turistfällan. Jag ville ju inte riskera att missa något som man bara ”måste” se.

Och glaciären var imponerande. Ungefär så här såg den ut:

DSC08800Panorama.

DSC08696Isen reste sig ungefär 30 meter ovanför vattenytan.

DSC08666Glaciären rör sig ungefär tre meter per dag, och isblock dundrar ofta ner i vattnet. Det här är något de ofta visar i klimatdokumentärer för att symbolisera hur jorden värms upp, men är alltså ett helt normalt fenomen – annars hade ju glaciärerna växt sig större för varje snöfall och skulle snart vara högre än Mount Everest!

DSC08784Vi var inte de enda turisterna direkt! Det kändes lite som att åka till Eiffeltornet eller något liknande. Åka dit. Titta. Fota. Åka hem.

Glaciären var häftig, men jag skulle så gärna se en sån här i ”naturen”. Kunna gå runt själv och titta. Sitta på en sten, dricka kaffe, njuta och kanske spela in en timelapse med kameran för att visa hur glaciären rör sig.

Till glaciären liftade jag med ett medelålders holländsk par som bilade runt i Sydamerika. De hade förbeställt en bil redan när de var hemma. Ungefär 15 000 kronor skulle de få betala för att ha en bil några veckor och lämna den i en annan ort än de hämtade upp den i. Dyrt, men inte en orimlig summa kanske. Bilar i Sydamerika är sinnessjukt dyra av någon anledning, så att hyra bil är således inte billigt. Jag menar, 15000 kronor kan man ju ändå köpa en helt okej skruttbil för i Sverige. När de skulle hämta upp bilen så meddelade firman att de ville ha i runda slängar 15 000 kronor till ungefär för upphämtningen av bilen också. 30 000 kronor ville banditerna ha för att hyra ut en bil några veckor alltså. Sjukt! Men säkert inte onormalt.

Tillbaka till Calafate som låg 80 kilometer från glaciären liftade med ett gäng Chilenska advokatstudenter, och jag började verkligen uppskatta liftandets konst – det är ett mycket roligt sätt att träffa folk. Dessutom var det mycket lätt att få lift!

Väl i stan så åt jag dåligt lagad pizza (det skulle definitivt behövas mer invandring så det blev nån ordning på matlagningen här!), drack öl och skypade med Linnea och började planera nästa etapp. Ryssen Dmitry som jag träffade i Eldslandet hade pratat om en alternativ väg in i Chile som skulle vara både gratis (via vanliga vägen måste man ta färjor som kostar ungefär fem hundra spänn) och äventyrlig. Det skulle bli en 300 kilometer lång omväg i övergiven pampas. Ryktet sa att hela sträckan var helt tom på folk, affärer och restauranger. ”IMPOSSIBLE!” sa någon. ”Det är omöjligt, det finns INGENTING där!” sa någon annan. ”No!” sa en tredje. Båten hade varit trasig i någon vecka, så flera turister jag träffat hade varit tvungna att ta den alternativa vägen. Alla sa att det inte gick att cykla, och att man var tvungen att arrangera fyrhjulsdriven bil för skjuts. Självklart blev jag alltså sugen på att cykla sträckan!

Dmitry hade dock gjort korsningen utan någon löjlig bil. Han hade kort beskrivit vägen, när man lämnat huvudvägen så skulle man följa en getstig en bit. Sen skulle getstigen försvinna, så skulle man hoppas att man hittade den igen lite senare, sen skulle man korsa en flod, och så vidare. Jag tittade på Googles satellitbilder för att försöka få en överblick, men jag var förlorad där. Jag antog däremot att gendarmerna som skulle stämpla ut mig ur landet definitivt skulle ha en karta över området vid gränsen. Och helt utan tvekan skulle de ju ha stenkoll på vägen och kunna ge mig en detaljerad vägbeskrivning! Gissa om jag hade fel!

DSC08842Google maps. Den gula vägen tar slut någonstans där till höger i bilden och sen hoppades jag att någonstans till vänster i bilden på Chilenska sidan gränsen så skulle jag hitta en ny grusväg som tog mig vidare.

Cykeln hade börjat knaka en del (igen, fan!) innan jag anlände i Calafate. Jag kunde inte alls komma på vad det var, men någonting var fel och skulle gå sönder av sig själv om jag inte stoppade det i tid. Jag gick till stans enda cykelaffär för att få hjälp. ”Min cykel knakar, jag behöver hjälp att fixa det”. Efter att ha pratat en minut med cykelkillen och berättat om problemet så konstaterade han lojt utan att ens ha lyssnat på ljudet:

– ”Det är baknavet!”

Jag var mycket imponerad. Tänk att vissa människor är såna experter! Bara genom att höra min beskrivning så visste den manliga mannen precis vad problemet var!

Expert eller inte, så jobbade han inte mycket. Två timmar per dag för att vara exakt, siestor ska ju sovas och halvkilosbiffar ätas, så jag fick vänta ett par dagar innan jag skulle komma tillbaka. Vi kom överens om att han inte skulle byta något innan vi pratat igen, jag ville kanske byta ut hela det tio år gamla hjulet istället för att nödreparera navet när jag säkert ändå skulle bli tvungen att byta ut resten av hjulet lite senare.

När jag kom tillbaka så hade han redan bytt ut lagerkulorna i navet och ville ha tre hundra spänn!

Såna kulor kostar ungefär en tjuga, och det är ett lätt jobb jag kunnat göra själv, och jag hade ju dessutom bett honom att inte byta ut något. Men konflikträdd svensk som man är (altruistiskt så vill man ju inte sprida dålig energi och så) så tänkte jag att det får väl vara som det är med den saken, jag var ändå glad att han så expertmässigt löst problemet med knaket.

Jag betalade och började cykla till campingen. Knak. Knak. Vaf…!

Tillbaka affären. ”Tjena! Cykeln knakar fortfarande.” Han tittade på mig med ett oengagerat öppet uttryck. ”Okej…” yttrade han utan ett tecken att vilja förklara sig. Jag var tyst och väntade på att han skulle göra en ansats att undersöka vad det då kunde vara. Han såg mycket lat ut när upplät han att göra det.

Jag hade lämnat in cykeln för att få bort knak, och han hade bytt kullagerkulor utan att bry sig om knaket. Det var ungefär som att gå till doktorn för att undersöka magsjuka och lämna kliniken med en bandagerad fot!

Jag försökte mycket välvilligt att få honom att vakna upp ur sin dvala och försöka åtminstone engagera sig en liten gnutta, så kanske vi skulle kunna hitta felet tillsammans? För en cykelmekaniker borde det ju vara en lätt sak. Hade han testat att cykla? Med tom blick: ”no…” Skulle du kunna tänka sig att göra det? Fortfarande tom blick och lite tveksam ”mmm… imorgon”. Jag tittade mig runt i butiken. Jag var den enda personen där och mekanikern satt på sin stol till synes sysslolös. ”Det går inte att göra det nu?” Det skulle bara ta en minut.

Jag fick komma tillbaka dagen efter och när jag anlände så satte han sig på cykeln och cyklade femtio meter fram och tillbaka på gatan. Han var lojt säker igen:

– ”Det är vevnavet!”

Jag visste att det inte var mitt nyya vevnav, och jag vågar inte spekulera om vad ett Shimano vevnav kostar om kullagerkulbyte kostar 300 spänn där materialkostnaden inte kan vara mycket mer än 20 kronor. Jag fick helt enkelt lämna cykelexperten, besviken och utan att ha löst problemet.

När jag och Anita cyklade ut ur Calafate så konstaterade hon torrt: ”Din sadel knakar”. ”Nä det gör den inte”, hävdade jag, ”det knakar även när jag inte sitter”. ”Det är sadeln”, upprepade hon.

Jaha. Så nästa gång jag stannade så testade jag att ta skruva ur sadelstolpen och sadeln, fetta in allt och sätta tillbaka det. Det var ljuvligt tyst från cykeln när jag trampade iväg igen! När jag frågade henne hur hon kunde veta vad det var så sa hon bara ”För att jag är kvinna!” och jag fick tydligen acceptera den förklaringen.

Faktum är att jag är så jävla trött på karlar som tror att de måste vara macho och alltid ha svar på allt, verka säkra och som aldrig skulle erkänna ett fel! Det går mig på nerverna!

DSC08867Mat för dryga två veckor packade inför pampasäventyret!

DSC08872Expert-Anita när vi lämnade El Calafate med Lago Argentino bakom sig.

Det hade varit mycket jobbigt att cykla in i Calafate i motvinden. När vi lämnade staden så flög vi i medvinden! De 35 kilometrarna svischade förbi på mindre än en timme!

DSC08879Vid vägen låg skelettet från ett djur som ser ut att vara en blandning mellan en igelkott och en dinosaurie. En bälta!

Ibland lever bältorna också, då ser de ut ungefär så här:

DSC08888Snart svängde vi norrut och var tillbaka på ”den legendariska” Ruta 40.

DSC08891När vi kom fram till den här floden så hittade vi ett övergivet hus, så vi tog en tidig kväll och slog läger bland de taklösa väggarna.

DSC08895Panoramafönster i Anitas rum.

DSC08975Guldkantade moln i solnedgången.

DSC09005På natten stod jag och solade i månljuset och testade att ta en bild. Jag blev chockad av att se resultatet, månljuset plus lång slutartid i kameran gjorde att det nästan såg ut som dag!

DSC09008Anita var en riktig morgonmänniska, vi lämnade ofta campingplatserna vid femtiden på mornarna. Belöningen var vackra färger och några timmars cykling utan vind.

DSC09038Husen längre bort i bild var en camping och restaurang. Som vanligt fanns bara skitmat (till exempel djupfriterat kött på bröd, ingen ”riktig” lagad mat) som var svindyr. Vi drack en kopp kaffe var för 30 spänn styck och använde wifit ett tag. För att vi skulle få placera våra tält i närheten ville de ha 80 kronor per tält, det ville vi inte veta av så vi passerade floden och slog upp tälten i en grop lite längre bort!

DSC09050Ytterligare en tidig morgon.

DSC09059Vi skiljdes åt när vägen delades sig mot mycket vackra Mt Fitzroy dit Anita skulle, och jag fortsatte på Ruta 40 några dagar till, för att ta den alternativa vägen mot Carratera Autral. Ruta 40 var här dyster och enslig.

DSC09065Jagad av regnmoln. Jag kommer ihåg att det först var riktigt trist att cykla ensam. Sen när hjärnan vant sig med stillheten så började den bli kreativ. Det är intressant att när man låter tankarna komma och gå, utan för mycket input och distraktioner så kommer hjärnan igång och underhåller sig själv. Idéer kommer upp och jag tänker på saker jag inte tänkt förut. Det är en av de saker som gör att jag gillar ensamheten så mycket!

DSC09079Jag tog skydd bakom de här stenarna för polenta-och-socker-lunch (mumma!) och som vanligt så råkade jag sätta mig vid ett rävgryt.

DSC09092Estancia Siberia! I sjön kunde man fiska och på farmen fanns även ett stort rum med bort där de serverade gäster djupfriterade empanadas och vin. På kvällen tältade jag bakom huset vid massa hundar och höns för några tior.

DSC09912Jag passerade vad som såg ut som uttorkade sjöbottnar.

Jag blev jagad av ett regnoväder söderifrån. I väst hotade andra moln. Sedan även i öst. Jag skrattade länge lycklig, jag smet ifrån regndropparna i flera timmar. Till slut var det dock slut på det roliga och det började regna och hagla.

DSC09926Regnet och haglet förvandlade grusvägen till klibbig sandlera. Vägen klistrade fast sig på däcken och det blev en skitig eftermiddag.

DSC09937Moln jag flydde från.

Till slut kom jag ut på asfaltsvägen igen. Jag passerade något estancia som verkade ogästvänlig, skällande hundar och ”privado”-skyltar på många stället, i ett övergivet hus hade de målat ett tält och strykt ett stäck över. Jag fortsatte att cykla med hittade ingenstans där det fanns skydd. När solen precis skulle gå ner så slog jag läger under vägen. Det var faktiskt riktigt bra att sova i tunneln!

DSC09949Ett mycket gott vindskydd för en natt!

DSC09953Morgoncykling igen.

På eftermiddagen regnade det igen. Jag var trött och osugen. Då kom jag fram till ett hotell (jag är fortfarande på vägen där det enligt ryktet skulle finnas ”NOTHING! its impossible!”) där de serverade käk, vin och de hade en stor kamin i ena sidan av rummet. Där satt jag och värmde mig och torkade och läste. De tre grabbarna som skötte stället var runt 25 år och verkade om jag ska vara ärlig vara rätt konstiga. På gränsen till att vara lite bakom flötet.

Många israeler reser i södra sydamerika. De kommer i busslaster. De är militärer. Eller, de har nyss genomgått sin treåriga motsvarighet till lumpen, och när de muckar så åker som jag förstår det alla på resor, ofta i Indien eller här i Sydamerika. De verkar föredra att åka i mycket stora grupper och på vissa ställen så är till och med restaurangmenyer eller skyltar skrivna på hebreiska. På andra ställen finns skyltar som säger att israeler inte är välkomna.

Hursomhelst. Det kom fyra israeliska tjejer till restaurangen och satt och softade. En av killarna kom fram till mig och sa ”fyra” och pekade på oss killar, och sa ”fyra” och pekade på tjejerna, och gjorde vad jag uppfattar som det internationella tecknet för ”knulla” och visade sitt fula garv. Jag är fortfarande imponerad av mig själv att jag lyckades klämma ut ett garv som svar.

Senare erbjöd de mig däremot att sova gratis i deras hotell. Jag undrade om de skulle försöka lura mig, man blir ju lite misstänksam när något verkar vara för bra för att vara sant. Men efter att ha konstaterat ”no dineros” sov där ändå.

På kvällen efter jag lagt mig så hörde jag att de låste dörren utanför mitt rum. Jag var inlåst. Min cellskräck började göra sig påmind. Jag gick ut till dörren och tittade ut genom ett litet fönster på sidan och knackade. Ingen där. Jag gick och lade mig igen. Jag visste ju att de antagligen bara låst för mig egen säkerhet, så ingen okänd ska komma in i natten. Men jag gillade verkligen inte att de låst in mig ändå, och jag kunde inte hjälpa tankarna som for genom mitt huvud. Går det att ta sig ut genom fönstren? Skulle jag kunna sparka upp dörren? Har jag något vapen om någon kommer? De där grabbarna var ju fan skumma! Jag visste innerst inne att det var irrationellt, men jag lugnade mig själv med att jag förmodligen skulle kunna sparka upp dörren om jag försökte, och gardinstången var i stål och av lagom längd. Skulle någon försöka skada mig så skulle en arg Petter med ett järnrör kunna vara farlig.

Ingenting hände såklart. Och på morgonen bjöds till och med fransk frukost. Inget betalt för rummet ville de heller ha.

DSC09961Croissant och kaffe. Gott, men kanske inte en optimal cyklistfrukost!

DSC09965Det var här som det riktiga ”nothing!” faktiskt började, även om det inte var riktig vildmark då det fanns en handfull estancior med några mils mellanrum som man på avstånd kunde se från vägen.

Dagen spenderade jag arg. Kroppen hade producerat för mycket fäkta/fly-substanser. Förbannad över att cellskräcken fortfarande påverkar mig så mycket. Jag lyssnade på Prodigys arga techno på högsta volym och lät all ilska och aggresioner komma ut. Jag trampade hårt hårt och cyklade snabbt snabbt. Det var ett skönt sätt att låta känslorna rinna av.

På slätterna galloperade hästar. Jag konstaterade att det där såg ut som den optimala friheten. De var fullkomligt fria! Precis som jag!

DSC00009Galloperande hästar.

DSC00010Vackra och fria.

DSC09968

DSC09972Jag närmade mig bergen. Jag visste att på andra sidan bergskedjan så skulle allt förändras fullkomligt och det var lätt att motivera mig till att kämpa framåt.

Dagarna var mycket hårda. Faktiskt så hade jag nog aldrig slitit så här hårt på cykeln förut (men slitigare skulle det bli längre norrut, mycket slitigare). Grusvägarna liknade ingenting annat. Det var långt mellan ställena där jag kunde fylla på vatten. Ödemark, bara någon enstaka bil passerade per dag. Ständigt mycket hård motvind. Blåsigt även på nätterna så att det var svårt att sova. Jag gick upp ungefär 5 på mornarna och lyckades bara sova några få timmar. Ändå cyklade jag bara drygt 30 kilometer per dag – och var helt utpumpad, det var många timmars slit för den sträckan! Näst sista dagen var jag så slut att jag till och med började blöda näsblod! Det är min kropps sätt att säga att jag måste vila, och ta igen sömn. Jag kände mig mycket hard core där jag kämpade och slet, blod på cykeln och allt!

Det var misär, men jag kunde inte hjälpa att le för mig själv. Det finns kanske en självplågare inom mig, för jag visste att jag hade kul!

DSC09992Flamingos.

DSC00001Öde.

DSC01014Det började bli mörkt och jag hittade inget skyddat ställe, då gick jag ungefär 50 meter av från vägen och slog upp tältet bland några knähöga buskar. Inte för att någon bil passerade, men jag visste att även vägen varit trafikerad av tusen bilar per dag så hade ingen sett mig, så väl smälte det gröna och ganska låga tältet in bland buskarna.

DSC01026Tältet sett från vägen. Hade du sett mig?

DSC01020Mitt kära Hubba-tält! Jag älskade tältplatsen, mycket vacker solnedgång, och en natt där jag var helt säker på att inte bli störd av någon människa.

DSC01030Godnatt!

I nästa inlägg kommer jag skriva om korsningen in i Chile via Paso Mayer, ett litet microäventyr i det stora äventyret som jag tyckte var mycket spännande!

Tills dess
Från en skitigt hotell i gruvstaden Copaipo i Atacamaregionen i norra Chile
Petter Hällberg

6 thoughts on “#4 Misär på Argentinas pampas

  1. Härlig läsning. Plötsligt när jag läste och såg bilderna kände jag att jag förstod vad du menar med frihetskänslan och anledningen till hela din resa. Underbart!

  2. Kul! (Även om jag fortfarande har en bitter smak i munnen efter min misslyckade repa i SA förra året). Det verkar f.ö vara vanligt att låsa in sina gäster i vissa delar av SA – själv blev jag ju inlåst på ett hotell i Peru, ensam gäst, och gumman i receptionen försvunnen. Fick fira ner hojen från andra våning.med en avklippt tvättlina. :-)

    Ser fram emot att läsa fortsättningen!

  3. Strångt Petter,dina bravader upphör aldrig att förvåna mej,och jag önskar att de fortsätter ända fram till målet, som inte nu är så långt borta,

  4. Och vi som tyckte att det var en riktig utmaning att köra mc där! Yngsta sonen har åkt med mig i Europa, Ryssland och genom Afrika. På Ruta40 fick han flytta över till sin fars mc då jag var säker på att frontalkrocka pga den hårda vinden…Du är underbart envis :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s