#3 Torres del Paine

Att stiga in i en kyrka kan försätta mig i ett ödmjukt sinnestillstånd. De är ofta utformade för att ingjuta i en människa en känsla av att vara liten och obetydlig. Det skumma ljuset på åldriga stenväggar i kombination med ett dovt sorl framkallar en mystisk smog av andlighet och allvar som virar sig kring själen och kräver respekt. Upplevelsen blir större än summan av beståndsdelarna och tankesprånget till att det skulle finnas en övernaturlig närvaro, eller att gudsdimensionen snuddar vid vår värld, blir mindre.

Precis det här upplevde jag i Patagonien, under de majestätiska Tornen de Blå. Men jag steg inte in i en kyrka. Jag var i Naturen. De höga bergen och den lågt hängande mörka himlen ingav en känsla av att stå framför en katedral, naturens storslagna tempel, där naturkrafter och berg styr. Jag närmade mig Torres Del Paine på en avstängd grusväg och jag föreställde mig att området jag var på väg till var Olympen, och att bergstopparna var gudarna.

Det var storslaget när jag bakom en skogsklädd bergskam genom en plötslig öppning i molntäcket skymtade några av de höga bergstornen. Snart skyldes bergen av moln igen, men det bidrog bara till att förstärka mystiken kring mina ljusskygga gudar.

DSC03723En naturens katedral. Det är inte inte svårt att förstå att människor jorden runt har hållit berg för heliga och trott att de besuttit övernaturliga egenskaper. Hur mycket mer likt en allvetande, allseende och oändligt kraftfull entitet kommer vi här på jorden än ett ståtligt berg?

Jag började cyklingen under mycket mindre pompösa omständigheter. Framhjulet som nu var reparerat roterade ljudlöst ut på betongvägen iväg från den sköna campingen. Det var nyårsafton och jag ville tillbringa natten på en vacker plats under stjärnorna i vildmarken. Det skulle jag lyckas med, åtminstone till hälften. Dagen och kvällen skulle bli underbar och likaså första halvan av natten. Under andra halvan av natten, precis efter att jag gått och lagt mig efter att ha tagit några bilder av stjärnorna, så blåste moln in.

Först lämnade jag campingen i Puerto Natales via den asfalterade vägen som leder rakt norrut från staden längs med sjön. Jag cyklade förbi ett gäng svanar med svarta halsar och huvuden, fortsatte över ett böljande landskap med snöklädda berg till väster och passerade en stor rovfågel som satt på ett stängsel. Folk här säger att det var en kondor, jag vet inte om det stämmer, men den satt där nonchalant på stängslet när jag fotade den. Kondoren kunde inte bry sig mindre. Jag var kanske 20 meter bort. Jag gick närmare, och fågeln tyckte väl att jag inte skulle vara så jävla mallig att jag trodde att en fågel med längre vingspann än tre männskobarn skulle vara rädd för en simpel människa med en kamera. Jag var ungefär två meter från den stora rovfågeln innan den sömnigt flaxade sina vingar och lämnade sin plats och slog sig ned någon meter längre bort på andra sidan stängslet.

DSC02877En orädd kondor.

Snart nådde jag en skylt som berättade att rakt fram fanns en massa ställen dit den asfalterade vägen ledde, och till vänster började en grusväg som skulle ta mig via en väg som var avstängd på grund av några jordskred, men som jag visste funkade bra för en cyklist när vägarbetarna inte var på plats, till nationalparken Torres Del Paine. De skulle förmodligen inte jobba på nyårsafton, så jag svängde utan att tveka vänster.

DSC02897Starten på en veckas riktigt underbar cykling. Absolut en av mina favoritcykelplatser!

Det var mycket härligt att inte cykla på pampasen längre, även om jag ser tillbaka på pampascyklingen med kärlek. Jag passerade några turistplatser med mycket underligt formade stenar, kantiga, och alldeles för stora för att vara människostaplade. Bland de lite större bergen fanns ett hotell med restaurang vid grottor där en turistbuss hade stannat. Jag hade ”rocket legs”, denna överenergi jag har efter några dagars vila, och jag var sugen på att cykla så jag fortsatte utan att stanna.

Lite senare var jag tröttare i benen, och såg en skylt som pekade till en patagonisk oskuld (”virgen”) och jag svängde in på stigen som ledde till en staty av en ung tjej med en bebis i famnen som kanske skulle föreställa hennes nyfödde lillebror eller så som hon älskade så.

DSC02909Jungfrun och barnet.

Jag lyssnade på ljudboken En man som heter Ove och njöt av att leva livet ute på vägen. Boken tog slut och det började även dagen göra. Jag blev nästan lite rörd av det mycket banala slutet på boken och började leta tältplats. Det var mycket få bilar som passerade mig men eftersom det var nyårsafton så tänkte jag att det kanske var lika bra att gömma mig ordentligt för att få vara ifred från fulla gauchos (Andiska cowboys).

DSC02922Ringlande grusväg in i ett mycket fint område.

DSC02973

Jag kom till en mycket liten avtagsväg som fått besök av en några meter bred bäck som tagit kurs rakt över avtagsvägen. Det var inga bil eller människorspår i det mjuka gruset vid vägen så jag insåg att jag kommit till en plats där förmodligen inga människor passerar – kanske en perfekt tältplats? Jag tog av mig skor, strumpor och drog upp byxorna och vadade över. På andra sidan fanns en upphöjd bergshäll och från den hade man utsikt 270 grader över en stor sjö och dess omgivande berg. Från vägen syntes jag inte. Perfekt! Det kunde faktiskt inte bli bättre. Jo, Linnea hade kunnat vara med i köttet och blodet, men hon fick nöja sig att vara med i form av ett utskrivet foto. Hon pratade inte så mycket, så jag njöt av tystnaden och den storslagna utsikten.

DSC02987Jag gick en runda för att kolla in omgivningarna innan jag slog upp tältet. Nere vid vattnet fanns en mycket liten kur med en liten sits där man precis fick plats att stå upp som jag antog att fiskare använde som skydd om det blev oväder när de var ute och gjorde vad fiskare gör.

Jag slog upp tältet på en så vacker plats som möjligt, uppe på berghällen med utsikt över sjön, istället för att hitta en så bekväm plats som möjligt. Jag hade inget skydd för vind eller regn och hade bara små mossbitar att slå ner tältpinnarna i. Vackert var det, och jag hade en mycket naturromantisk kväll, men valet av tältplats var ett vågspel och eftersom allt dåligt som kan hända kommer att hända så började det efter halva natten att regna och blåsa.

Jag hade gått upp mitt i natten och fotat sjön och himlen, himlen och bergen, och bergen och himlen och sjön. Jag hade ett mycket litet niokronorsresestativ så det var inte helt lätt att få kameran stabil, men stjärnorna var lysande och någon bild blev ändå skarp.

Jag gick och la mig igen men vaknade snart av att det regnade kraftigt och blåste. Tältpinnarna hade blåst ur sina mossbitar och regnet verkade ha fått ett tag på sig att rinna in i tältet. Sidan av sovsäcken som låg i vindens riktning var genomblöt. Det är inte varmt i södra Patagonien, och blött dun gör inte direkt en kall sovsäck varmare alls, och jag kände misären krypa in i kroppen. Medan jag klädde på mig alla mina kläder jag hade med mig, inklusive finskjorta och regnkläder och började sätta fast tältet igen så konstaterade jag att jag kanske borde ha slagit upp tältet under träden istället. Jag led lite, tänkte att jag kanske borde ta den där avfarten jag passerat för ett tag sen och cykla österut istället där vädret efter bara någon dags cyklande skulle vara torrare, men samtidigt tror jag att självplågaren inom mig njöt lite. Det kändes lite spännande att istället för att ta den lätta vägen åka vidare och se hur det skulle gå.

DSC03565Precis innan molnen blåste in. Den mycket starka lysande punkten tror jag är Saturnus och uppe till vänster över den röda stjärnan Betelgeuse är Orions bälte, eller Las tres Marias som folket här tror att stjärnbilden heter.

Jag bestämde mig alltså för att fortsätta norrut istället för att fega ur. Jag hade mött många i Puerto Natales som hade haft det riktigt kasst i nationalparken på grund av dåligt väder med genomsura kläder tio dagar i sträck, så det var inte ett helt självklart beslut. Det regnade fortfarande och när jag skulle packa cykeln så såg jag att framdäcket hade fått punktering under natten. Typiskt. Jag tog skydd från regnet och lagade punkteringen, klädde av mig på underkroppen och vadade tillbaka över vattendraget, klädde på mig igen och kom äntligen iväg på cykeln. Ungefär samtidigt som när regnet började läcka in i min inte alls speciellt vattentäta texjacka uppe vid nacken så fick jag punktering på framhjulet igen. En mycket god start på dagen!

Regnet slutade snart droppa och senare började till och med solen skina! Det skulle visa sig att jag hade otroligt tur med vädret senare under veckan! Jag följde sjön och landskapet var mycket vackert. Vattnet var mycket turkost, jag tror det beror på mineralerna som glaciärerna i området tar med sig ner i vattnet. Molnen med regnovädret färdades framför mig och höll sig på ett gott avstånd. Åt ena sidan vid sjön kändes det som en fin sommardag och längre bort åt andra hållet var himlen mörk. Det händer mycket sällan, men ibland har man vädergudarna på sin sida.

DSC03576Kanotsugen, någon?

DSC03603Sjön med det turkosa vattnet, någonstans där långt borta till höger i bilden var min nyårsnattstältplats.

DSC03609Med mina 70-talsobjektiv får jag ofta färgeffekter på bilderna som jag inte förväntar mig, men jag tror ändå att jag gillar dem!

DSC03615

Jag rundade sjön och började komma nära gränsen till nationalparken. Jag var helt ensam här eftersom vägen var avstängd. Inte en enda bil störde upplevelsen. Ovanför några trädtoppar så såg jag ett snötäckt bergsmassiv, och efter ytterligare några kilometers cyklande kunde jag urskilja en av gudarna, Cerro Paine Grande, genom en öppning i molnen.

DSC03652Första skymten av en bergsgud.

DSC03674

DSC03648Ett mindre bergsmassiv i väst.

Jag korsade floden som markerade parkens södra gräns, och vandrade in till parkvakternas kontor. Där fick jag meddela var jag tänkte vandra, hur lång tid, fick veta vilka stigar som jag fick cykla på och sen langa fram passet följt av en allvarsam instruktion om hur jag skulle betala hos några andra parkvakter vid huvudinfarten på parkens östra utkant. Jag fick med mig några kartor från vakterna och satte fart på den mycket steniga grusvägen. Bergsmassivet tornade nu upp sig på ett mycket respektingivande vis, härifrån tog jag bilden som ligger högst upp på inlägget.

Jag fotar bara med fasta objektiv (man kan alltså inte zooma in eller ut med dem) och för att fota olika saker blev det ett väldans fipplande för att byta mellan de två gluggarna jag använde mest. Ena objektivet för att komma nära inpå bergen, och en mycket utzoomad för att kunna fota hela landskapet. Långt bort blänkte något vitt bakom en kulle, och jag insåg senare att det var en stor (och tillräckligt hög för att sticka upp bakom kullar) glaciär som badade i solsken som måste slunkit igenom molntäcket.

DSC03682Basen av Cerro Paine Grande och till vänster en stor glaciär som rinner ut i sjön jag cyklat vid. Senare vandrade jag till den här glaciären så fler bilder finns längre ned.

DSC03709Risig väg!

DSC03737Ridturer organiseras i parken, och jag får medge att det såg ganska inbjudande ut, även fast jag utan tvekan hellre skulle ha gjort ridturen i terräng som inte var så anpassad till en stor trekkingindustri.

Vid ytterligare en vaktpost svängde jag vänster på grusvägen och nådde stigen som ledde in i parkens hjärta. Stigcyklingen kunde börja! Här glänste verkligen min cykel med den lätta packningen! Det kändes nästan som att cykla på stigarna i Lunsen där hemma i Uppsala och uppumpad på adrenalin gick cyklingen mycket fort! Det bara för att jag var tvungen att veja för stenar och gropar på stigen som jag inte cyklade snabbare än runt 25 km/h – energin i benen verkade aldrig vilja ta slut!

DSC03814Naturfärgad natur.

Efter en eller ett par timmars ursinnigt cyklande kom jag fram till ett mycket grundläggande refugio. Det var ett stort vindskydd och ett dass som såg ut att någon gång ha haft spolning, men nu bodde en stor konisk hög människoexkrement blandat med toapapper i muggen. Nöden har ingen lag tänkte väl folk, fast att man hellre sitter högst upp på en stor konisk avföringshög än bakom ett buskage är för mig ett mysterium.

Jag hade inte mött en enda person hittils, och jag var ensam vid vindskyddet. Jag läste en bok och drack kaffe, men snart kom en fransman och en amerikan var för sig. Även ett finskt par men de slog upp ett expeditionstält så snabbt att de inte ens hann säga hej, där de sedan gömde sig resten av kvällen. Jag tror att den där fransmannen nog var lite egensinnig – han vandrade med en ryggsäck på ryggen och en lika stor på magen och när han var hungrig åt han blommor och på kvällen tillredde han pulversoppa – som han inte värmde! Däremot hade han vin med sig och det blev en riktigt trevlig kväll. Amerikanen fick stå ut med att få stå till svars för sitt lands förehavanden och politik och bli hånad över hur feta, odugliga, nersmutsande, bilkörande, arroganta och osmarta amerikaner är. Fransmannen skrädde inte orden men den ödmjuke mannen från USA lät honom hållas. Det blev tydligt att kanske inte alla amerikaner är så farliga – åtminstone inte som fransmän! Det var mycket komiskt att titta på.

Jag tycker det är förträffligt trevligt att träffa amerikaner, de (jag tänker dra alla amerikaner över en kam lika mycket som fransmannen) fullkomligen älskar utrustning och lättpackning! Den amerikanska killen i vindskyddet använde till exempel en stor men mycket lätt och hopvikningsbar ryggsäck och hans tält vägde ungefär hälften av mitt, var dubbelt så stort, och sattes upp med vandringsstavar istället för att behöva egna tältpinnar. En sån rygga och tält vore perfekt för en kombinerad cykel och vandringsresa som den här.

Solen gick ner på ett sedvanligt mycket trevligt sätt och det var startskottet för några ludna gnagare att komma och hälsa. De kutade runt inne i vindskyddet precis vid våra fötter och jagade matrester. Vi jagade bort dem men jätterädda för människor var de inte. Det blev dags att lägga sig så jag förseglade all mat i vattentäta påsar av riktigt tjockt tyg, la upp påsen där jag trodde att råttorna inte skulle komma åt, och antog att detta skulle räcka.

Icke. Jag slog upp myggnätet inne i vindskyddet och somnade. Snart vaknade jag av tassande råttassar. Och gnagande ljud. Jävlar! Ut for jag ur myggnätet med pannlampa på pannan och doja i handen. Råttan gnagde på matsäcken, hade börjat komma igenom det grova tyget. Jag drämde till med skon precis bredvid den. Den lommade iväg och jag lade mig igen, på min vakt den här gången. Någon minut senare så gnagdes det igen. Den här gången slog jag till ganska hårt på råttan som sköt iväg en meter och låg stilla. Jag fick lite dåligt samvete, hade jag slagit till så hårt att den dött? Det verkade så, och jag somnade, men när jag vaknade till nästa gång så var råttan inte död längre och min matpåse var nu inte vattentät och hade ett hål stort som en enkrona. Jag hängde påsen på ett annat ställe och som tur var så fick den vara ifred på den här platsen. På morgonen såg jag att en råtta även hade gnagt på min ”filt” i kartmaterial som jag använder under tältet för att skydda tältduken mot grus och sten.

DSC03914Bråkstake i farten

DSC03928Amerikanens superultralätta tält.

Dagen efter blev en riktigt kort cykeldag. Jag njöt mest och tog det lugnt. Förutom när jag cyklade, då gav jag hundra procent. Det var riktigt roligt idag också att cykla på de små stigarna! Ibland lite kämpigt över branta kullar, men mestadels riktigt bra stigcykling!

DSC03945Slitigt uppför. Bakom kullarna längre bort var nattplatsen.

DSC03971Paine Grande i bakgrunden.

DSC04014

DSC04026Tja!

DSC04032Traktorspårsromantik.

DSC04047Ibland gick det lite för fort. Jag hade lågt tryck i framdäcket för att kompensera för bristen av dämpad framgaffel. I den tvära kurvan i hög fart blev däcket väl sladdrigt och jag flög vidare på stigen medan cykeln tyckte att det faktiskt fick ta stopp här.

DSC04071Nervpirrande branter.

DSC04099Skönhetsexplosion! Jag kom till den här platsen via en ganska lång slätt. Jag gick upp för en kulle och plötsligt uppenbarade sig det här panoramat. Det måste vara svårt att förstå bara genom att se på bilder, men det var så vackert och plötsligt att jag blev helt överväldigad. ”Ååååååååhhhhhhöööööäääääghhh”, ungefär så måste mina stämband låtit på eget ackord när jag kom upp på utkiksplatsen. Efter att mest ha sett pampas, och andra torftiga landskap och sedan att utan förvarning få syn på det här, det var stort!

DSC04730Jag hängde kvar vid platsen i över en timme och tittade och tog några foton.

DSC04714

DSC04728Mer spännande cykling ovanför en brant som hotade med ett kallt dopp.

DSC04758En till vilopaus.

DSC04810

Målet för dagen var parkens största camping, Paine Grande. När jag närmade mig mötte jag fler människor. När jag bombade ner för en brant slingrande stig samtidigt som jag bromsade för allt vad fingrarna orkade och blev behandlad som en fastklamrande rodeoryttare av cykeln så mötte jag ett chilenskt grabbgäng som stod och gapade. Jag blev genast hjälte, och jag höll med om att det var rätt fantastiskt att det gick att cykla mountainbike i Torres del Paine med full touringutrustning och flera dagars mat.

Precis innan campingen blev stigen mycket brant uppför och nerför lös småsten. Jag halvt gled och halvt trampade nerför den sista backen, och jag var rädd att jag skulle bli tvungen att släppa cykeln för att inte glida ner själv. 30 höjdmeter nedanför skulle cykeln antingen dundra in i marken eller om jag hade otur rakt ner i glaciärsjön istället. En brittisk tant stod och filmade mig med sin kompaktkamera med långzoom och verkade tycka att jag var ytterst dum som dragit med en cykel till Torres del Paine. Jag kontrade med att hälsa glatt men tycka att hon var ytterst dum som stod och filmade mig med en kompaktkamera när jag kämpade i branten.

Både jag och cykeln kom dock fram helskinnade och med raka rör till campingen. Jag gillar i vanliga fall inte superturistiga ställen, men det här stället är ett undantag. Jag träffade många väldigt trevliga människor i den lilla matlagningsstugan med panoramautsikt över bergsmassivet och hade många intressanta diskussioner. Kanske gillade jag det speciellt mycket här eftersom att jag träffade så få travellers under min förra resa?

DSC04855Paine Grande-campingen med matstugen i mitten.

Torres del Paine är ett mycket populärt resmål, både bland turister som befinner sig i Patagonien och chilenare. Jag mötte knappt någon som inte besökt eller skulle besöka parken. Folk pratar översvallande om vilken fantastisk trekking det är i parken (vilket jag kanske inte håller med om till fullo), och hur vackert det är. ”Världens bästa trekking” hörde jag vissa säga, och National Geographic har de ikoniska bergen på omslaget av temanumret ”The world’s most beautiful places”. Med andra ord är det en del folk där, trots att allting kostar. Jag gick upp på en liten höjd för att ta tusen bilder av campingen. Jag vet inte varför Youtube insisterar på att använda så låg kvalitet, men ändra själv till HD på kugghjulet om du vill se annat än en lågupplöst smet. Så här såg campingen och alla myrlika människor ut i timelapseformat:

Från campingen hade man otrolig utsikt, och det blev många foton av bergstopparna från olika vinklar och tidpunkter, här är några:

DSC04769

DSC04773

DSC04840

DSC04842

DSC05867

DSC06109

DSC05863

DSC06731

DSC06646

DSC06648

DSC04851Torres del Paine är en mycket uppstyrd nationalpark som mer eller mindre är pensionärsanpassad. Vill man inte gå så kan man åka bil (eller turistbuss) via grusväg fram till en båt och därifrån åka ändå in till centrala parken och göra dagsturer eller bara slappa på hotellet och restaurangen som också finns på campingen.

Dag tre gjorde jag en dagstur västerut till en stor glaciär. I åtta bilder såg det ut så här:

DSC05927

DSC05938Detta är den glaciär som syntes på ett foto från platsen där jag kom in i parken.

DSC05959Stigen.

DSC06059Isformer.

DSC06059-2Det är svårt att uppskatta storleken och höjden på glaciären. Men den var ganska hög. Det är ännu svårare att föreställa sig att Sverige en gång varit täckt av ett istäcke som skulle få detta att se ut som en liten tarm.

DSC06102Far min hade helt säkert gått och kommenterat lyriskt på dessa blommors prakt.

DSC06148Kargt.

DSC06160Ett till försök att återge glaciärens höjd.

När jag kom tillbaka åt jag i matstugan där man kunde laga egen mat och gick och la mig för att sova vid midnatt. Då var det fortfarande fullt hålligång på campingen. Chilenos älskar att campa, men jag vet ändå inte om de är ett friluftsfolk, generellt sett. Många unga åker helt enkelt till campingar för att det är ett grymt sätt att träffa folk och festa! Elda, grilla, spela gitarr, gå runt med machete, äta mat, dricka Piscola (nationalgroggen) och sånt. Det är roligt när man träffar unge chilenare som åker till nationalparker eller andra natursköna platser och frågar vad de gjorde där. ”Trekkade lite kanske?” ”Va? Nä, vi campade!” Vid campingen Paine Grande finns således en liten minimarket där följande (och endast detta) säljs: vin, öl, kondomer och kakor!

Senare vaknade jag av att ett par som gick förbi pratade exalterat om stjärnhimmeln. Jag öppnade en springa i tältet, kikade ut och kunde konstatera att det faktiskt var en fantastiskt fin natt. Kameran hoppade villigt upp på ministativet och riktade sig mot bergen och himlen, ställde skärpan på oändligheten, ljusinsläppet på max och sensorkänsligheten på 1600 och knäppte av några bilder med trettio sekunders slutartid. Jag hoppades att bilderna blev bra och somnade om igen.

DSC06227En förmodligen kissnödig campare med pannlampa gick förbi under den 30 sekunder långa exponeringen, och strecket till vänster skulle kunna vara en fallande stjärna.

Jag ville komma till andra sidan parken. Den enda stigen som det var tillåtet att cykla på var den jag kommit på, så istället för att cykla en halvdag tillbaka samma väg och den långa vägen runt sjön så tog jag det förryckta beslutet att ta den svindyra båten över sjön. Det var ganska fin utsikt från den snabba katamaranen när vi dundrade rakt in i motvinden. Stod man på däck och fotade fick man nästan luta sig i 45 grader mot vinden för att inte blåsa bort. Det var som att stå i en vindtunnel, vilket vi ju på sätt och vis också gjorde i svackan mellan bergen.

DSC06643Tornen sedda från den snabba katamaranen.

Från färjan cyklade jag genom ett alldeles underbart böljande landskap där skönhetsexplosionerna avlöste varandra. I åtta bilder såg det ut mycket likt det här:

DSC06665I bortre backen man ser på bilden som fick jag plötsligt medvind. Det måste varit några virvlar som gav en mycket lokal vindriktning. Jag slungades framåt i nästan 30 kilometer i timmen och det var mycket svårt att inte ramla av.

DSC06708Selfie!

DSC06710

DSC06756Vicuna!

DSC06790Dessa fulsöta djur! Det känns lite makabert att säga det tillsammans med en porträttbild, men de är även mycket goda att äta.

DSC06820En mycket stolt llama ser ut över sina jaktmarker.

DSC06885

Jag hade tagit med mig alldeles för lite vatten från campingen så jag cyklade ganska slött. Jag kämpade på i en backe och det gick mycket långsamt. Plötsligt blir jag förbicyklad av två snubbar som håller mycket hög fart och ser ut att vara på en dagstur. Rika chilenare? Eller vänta lite, det är ju bikepacking-utrustning. Som min, fast kanske halverad! Gear freaks – de måste vara amerikaner! Och mycket riktigt, de två männen var amerikaner, men de var inte ute på en dagstur, utan hade cyklat hela Carratera Austral och skulle ner till Punta Arenas. En tur på kanske 2000 kilometer. Vi började såklart diskutera cyklar, däck, hjul, utväxlingar, antal kuggar, kedjor, tält, om man verkligen behövde stormkök, för och nackdelarna med tre eller en klinga fram och så vidare, sådär som bara cykelutrustningsnördar kan göra med varandra.

Deras cyklar var kolfiber-twentyniners, mycket lätta mountainbikes med stora hjul, och all deras utrustning, inklusive cyklar vägde 17 kilo per person. Det är ungefär vad en biltemacykel väger utan någonting på alls! Jag blev lite avundsjuk, men allt är såklart en kompromiss, deras tält var små och de bar inte på dator eller kamerautrustning och inte heller stormkök.

DSC06888Amerikanska lättpackare. Med de där cyklarna kan de ha riktigt kul på småstigar!

Nu hade jag cyklat till parkens östra sida, och slog upp tältet på campingen Las Torres, väldigt nära tornen, som jag ville göra en dagstur till. På kvällen satt jag och läste när två holländska par kom och satte sig mitt bord. Killen i det ena paret hade friat till sin tjej uppe på toppen, och eftersom hennes svar varit jakande var detta en mycket glad stund. Vi drack vin och hade en liten minifest. Vi åt lyxmat (parmesanost till raviolin!) och det var svårt att inte bli påverkad av kvällens mycket lyckliga stämning. Det var härligt!

Dagen efter tyckte jag att det var dags att ta en vilodag, jag hängde runt tältet och läste, hittade internet på ett lyxhotell som låg på privatägd mark en bit bort, tog några foton och njöt maximalt av att vara på en sån härlig plats på jorden. Det var den första dagen jag kunde ha shorts på mig i solen när det var vindstilla, det kändes som en vårdag i Sverige, och värmen och stillheten var underbar. Även om natten kanske inte var den bästa.

DSC06889Tältliv. Senare på kvällen var det ett par som rökte gräs intill. Jag skulle sova. Någon sa några ord. Båda garvade i flera minuter. Det blev tyst. Någon sa ett ljud. Garv. Tyst. Ett kvid. Mer garv. Och så började det om, och så vidare. Åt andra hållet, i det där röda tältet till höger, låg ett annat par. Fransoser som pratade dämpat och sedan slutade prata men istället började stöna ganska högljutt. Ibland undrar jag verkligen varför jag bor på camping istället för att vildcampa i underbar tystnad!

DSC06920Lyxigt hotell vid bergets fot

Efter vilodagen gav jag mig av på den planerade dagsturen. Det var mycket lätt vandring, speciellt eftersom jag inte behövde bära så mycket packning. Jag träffade några som var på väg ned från berget där de campat under natten, och jag riktigt njöt av att träffa så mycket folk, vilket är väldigt ovanligt för mig att njuta av, men så var det. Det var mycket roligt att vara ute och trekka och jag kände mig mycket energisk efter att ha fått vila en dag och ringa hem.

DSC07013En camping och refugio där man kan bo på vägen upp. Det är verkligen ett turistanpassat ställe det här.

DSC07005Priserna på refugion.

Det började regna efter ett tag men det gjorde ju inte mig något. Efter ett tag började det snöa. Jag träffade en medelålders kvinna som vandrade med ett trasigt paraply som hade vänt högre upp för att det var dåligt väder. Hon sa att även ett gäng unga chilenare hade vänt. Det gav mig en adrenalinkick! Kanske blir det lite utmanande vandring här ändå!

DSC07063Mycket förvånande väder!

Jag fortsatte uppåt fylld av energi och lust men möttes av parkvakter som sa att jag inte fick fortsätta. Vid snö stänger dom tydligen av den sista sträckan upp till toppen av leden. Det var nära, jag försökte säga att jag ville fortsätta, att det knappt snöade, vilket det inte gjorde, men det ville de inte veta något av. Och det var väl lika bra att acceptera det. Jag åt mina bönor, majsen och de krossade tomaterna som jag gjorde en liten soppa av och vände ner igen. Trots att jag inte kom till toppen kändes det ändå som en lyckad dag. Fortfarande full av energi vandrade jag den korta biten ner igen.

DSC07093Häftig skog.

DSC07149”The road is shut, it was built by…” osv. Är det modernt eller mest tragiskt att de flesta av ens naturupplevelser ger en associationer till filmtrilogi?

DSC07155

Det var roligt att se folks vandringsansikten. De flesta, glada och energiska och hejjande, och andra trötta och blodsockerdippande med tomma blickar och korta steg. De sistnämnda: folk som inte skulle se poängen i ett roligt skämt just nu. Jag kunde känna igen mig själv i mina egna olika stadier av energi som jag ofta går igenom under en cyklingsdag. Oftast är dipparna bara korta, och de energiska stunderna längre, men vi har ju alla dåliga dagar, och jag har definitivt haft min beskärda del dippande dagar (det kommer komma bra exempel på detta i nästa inlägg).

En kille jag mötte verkade så lycklig över att vandra att han när han mötte min blick inte gjorde annat än att börja skratta, som om vi känt varandra länge och jag nyss sagt nåt roligt. Det var mycket underhållande.

DSC07172Blommor framför 70-talslinsens sjuka bakgrundsoskärpa som jag inte vet om jag ska tycka illa om eller gilla.

DSC07217Frustande hästar på väg uppåt med gasleverans.

DSC07229Det är inte lätt att vara en kamera på en cykel och vandringresa. Blåsande sand och fukt är nog de största problemen. Här har frontlinsen immat igen. En av mina linser har dessutom numer ett permanent fuktlager på en av de inre glasen.

DSC07251Nästan nere!

Jag funderade på att cykla runt till norra delen av nationalparken, och se bergen från andra hållet, men det såg lite oländigt ut på kartan, och det började bli dags att återvända till Argentina och dess pampas. Jag tog några cykelselfies, cyklade igenom en lamahjord och kom sedan ut på platt blåsig mark. Eftersom jag cyklat en omväg till Torres del Paine så cyklade jag nu söderut för att komma tillbaka till vägen som leder vidare norrut. Det betydde att jag för första gången på resan cyklade i medvind. Det var underbart!

Jag rullade lugnt i en svag nedförsbacke och plötsligt blev det tyst. Konstigt. Och vindstilla. Vafan? Vinden har ju tjutit i öronen i en månad i sträck… Så tittade jag på cykeldatorn: 69 kilometer i timmen – jag cyklade med samma hastighet och riktning som vinden!

DSC07304Selfiiiiie!

DSC07469Längre söderut sprang lamorna så fort de såg en, här är de inte alls lika rädda.

DSC07485Vinden kom från vänster och för en gångs skull fick jag medvind när jag svängde höger, det gick mycket fort efter detta.

Jag tältade bakom ett fik i det döda lilla vindhålet till gränsby Cerro Castillo. Känslan var som tagen ur en vilda västernfilm. Tomma gator, vinande blåst och trähus med svajande skyltar.

Morgonen efter passerade jag gränsen till Argentina och cyklade igen på den ”legendariska ruta 40”. Jag såg ringlande däckspår av Schwalbe Marathon Mondials i vägrenen i en uppförsbacke – jag var alltså inte den enda touringcyklisten som cyklade mycket långsamt här! Underlaget var riktigt kasst, stora stenar och mjukt grus, och snart mötte jag två touringmotorcyklister där den ena slagit sönder sitt framhjul totalt. Det verkade vara misär. Mitt ute i ingenstans (nåja) och inget framhjul. Med en cykel kan man åtminstone gå till nästa stad. Motorcykel. Det är värre. Modellen var en fräsig BMW så de skulle bli tvungna att beställa delar från en avlägsen stad (jag tror att det var från USA, men det kan ha varit en Chilensk stad långt norrut), så det blev nog ett tråkigt avbrott på deras resa.

Motorcyklisterna hade mött en annan cyklist, och trodde att hon var ungefär tjugo kilometer före mig. Jag kände mig mycket energisk så jag tänkte att jag kanske kunde hinna ifatt. Vid sidan av vägen tittade två små rävungar ut, och sprang blygt iväg. Efter drygt 120 kilometers trampande tänkte jag att den cyklande tjejen faktiskt får tälta ensam om hon ska cykla så här fort, och jag gick iväg till ett vägarbetarkontor jag hört att man kunde sova vid för att fråga om det var lugnt att jag slog upp mitt tält där. Mannen pekade på en liten barack som jag kunde sova i. Mycket trevligt. När jag öppnade dörren så hörde jag ett välbekant skratt, det var tyska Anita som jag cyklat med på Tierra del Fuego och bott på samma hostel som i Punta Arenas! Hon cyklade med engelsmannen Joseph och efter en timme knackade det på dörren igen. Sven(!) och Anett från Tyskland, så helt plötsligt var vi en kvintett. Anita och Joseph hade med sig ett respektabelt förråd av kakor och vin, så de blev mycket populära. Joseph färdades förövrigt med en gitarr på pakethållaren, så det var kanske inte konstigt att han hade en chilenska som styrt om sina egna resplaner och nu väntade på honom i nästa stad.

DSC07552Du är inte vår mamma!

DSC07589The house of the rising sun där jag bodde med de andra fyra cyklisterna.

Vi visste att det skulle blåsa, så 0400 cyklade jag, Anita och Joseph iväg följande morgon. Det var nollgradigt när vi började cykla, och trots att det var vindstilla så frös jag som aldrig förr. Det var inte alls behagligt att cykla när vi kom till en mycket lång nedförsbacke. Jag blev tvungen att stanna varannan minut eller så och tina upp fingrarna. Jag längtade norrut.

DSC07598Gryningscykling

DSC07608Tänk att en ofantlig utsikt i verkligheten kan förvandlas till något så alldagligt i kameran. Till slätter nedanför är det säkert 300-400 höjdmeter.

De sista 30 kilometrarna svängde vägen rakt västerut mot etappmålet – El Calafate. Vi visste redan att det skulle bli tungt att cykla rakt in i vinden. Och det blev det. Mycket. Tungt. Den korta sträckan tog oss ungefär 4 timmar av hårt slit. Vi tog skydd bakom varandra och växlade positioner varje kilometer eller så för att göra det lättare. Anita fick ont i ryggen och var smart nog att lifta. Vi återförenades precis utanför stan där Anita väntade med varmt te och kakor.

DSC07619Jag gömmer mig i vinddraget bakom Joseph under sista sträckan mot Calafate. Här hade jag en riktig energidipp, och det gick mycket långsamt. Notera gitarren på hans pakethållare som är insvept i den gröna pressänningen.

DSC07640We made it!

Vi får se när nästa uppdatering kommer, så snart som möjligt, jag ligger ju efter lite. Det har visat sig svårt att få tid över till skrivande. Men bilderna finns på hårddisken och uppdateringarna kommer komma förr eller senare. Allt tyder på att fortsättningen kommer att bli mycket spännande!

Petter Hällberg
Från en takterrass i tjugofemgradig värme mitt i natten
Santiago

8 thoughts on “#3 Torres del Paine

  1. vilken upplevelse du får vara med om Petter , och vilket författarskap Du besitter, jag är full av beundran över Dina bravader, och en jättestolt morfar,väntar redan på Din nästa rapport.

  2. Oj vad spännande att läsa! Vilka otroliga naturupplevelser, vilka berg! Och tänk att det finns fingerborgsblommor så långt bort….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s