#12 Persien – en omdanande upplevelse

Nu gör jag det äntligen. Skriver inlägget om Iran. Jag har skjutit det framför mig länge, länge. Varför? Kanske för att det alltid finns andra saker som pockar på uppmärksamheten. Eller för att det river upp för mycket känslor att se alla bilder och tänka på vistelsen i fängelset och all den ångest som hör till. Men idag har jag slut på ursäkter för att inte skriva, och dessutom finns ett behov inom mig att göra det. En röst inom mig som viskar att jag måste skriva, berätta. En historia som vill ut. Men jag ska inte skriva mycket, det har jag blivit ombedd av personer som jag litar på att inte göra. Historian får ligga kvar i sin dvala. Bilder och en del text lägger jag dock upp.

Det jag skrivit nedan vill jag skriva för att andra travellers ska veta att Irans säkerhetspolis kan vara paranoid. Jag säger inte att folk inte ska resa dit, men med mer information på bordet så kan var och en själv göra ett upplyst val. Kanske kan det även vara bra för folk som vill resa dit att kolla var det finns kärn(vapen?)kraftsanläggningar eller andra känsliga områden och hålla sig på gott avstånd. Att området är en nationalpark verkar i mitt fall inte ha hjälpt.

DSC_0315 Kärnvapenmonster.

I fängelset satt jag och fantiserade om att skriva. Formulerade meningar i huvudet. Ville skriva, anteckna mina tankar innan de blev svåra att urskilja genom glömskans dimma. Frustrationen över hjärnans tillkortakommanden och behovet av hjälpmedel för att ens veta vilken dag det var eller komma ihåg hur många dagar som gått. Hur många förhör som utförts. Jag ristade in streck i väggarna för att åtminstone minnas detta.

Fantasier om Sverige, frihet, att få äga sin egen kropp igen. Sin röst. Sin vilja.

Under dagens tjugominuterslånga utomhusvistelse satt jag på en platsstol i solen efter att ha gått fram och tillbaka på den 10 gånger 20 meter stora gårdsplanen ett tag. Vinden susade i ett träd bakom muren och jag slöt ögonen. Vinter i Tehran nedanför Elburzbergen. Det kändes som svensk vår. Plötsligt befann jag mig utanför en röd stuga. Björkar svajade i vinden, ljudet från trädet fyllde mig och förflyttade mig nästan tusen mil på en sekund. Det gula solljuset värmde min hud där jag satt på altanen av trä. Tårarna letade sig ut under ögonlocken, jag var inte hemma. ”Patience.” hörde jag bakom mig på engelska lika knagglig som min persiska, ”You must patience.” och det var dags att återgå till cellen.

Två veckor tidigare hade jag cyklat ut från huvudstaden. Jag ville cykla en omväg genom en nationalpark i öknen där en stor uttorkad saltsjö fanns. Men innan jag ens hunnit ut i ödemarken blev jag gripen av säkerhetspolisen. Misstänkt för spionage. Vad är det för en turist som ska ut i öknen egentligen? På en cykel? Mycket skumt. Måste vara CIA. Att jag sedan hade bilder på min ipad från Facebook av en turkisk militär som höll ett maskingevär i handen eller att jag svarade att jag läst teknisk fysik när jag pluggat gjorde inte heller saken bättre. En PPK-tränad CIA-agentkärnfysiker, kanske de trodde jag var.

Hursomhelst blev jag fängslad och deporterad drygt två veckor senare. Att det blev två veckor istället för två år har jag flera människor att tacka för, ni vet själva vilka ni är, men jag kan nämna Linnea. När hon inte hörde ifrån mig efter några dagar (jag var ju i öknen och skulle höra av mig snarast) så började hon och resten av familjen ana det värsta. Att jag låg uttorkad och död någonstans i Irans vildmark. Hon har beskrivits som en Duracell-kanin där hon kontaktade en mängd olika personer och började planera en ”search and rescue”. Men det känns bra att veta att det finns folk som fightas för en när man ligger nere. Från botten av mitt hjärta: tack!

DSC_0278Gränsstationen från Turkiet in i Mullornas Rike. Observera mullornas myndiga blickar i bakgrunden.

DSC_0284-2 Eftersom jag var tvungen att ganska snabbt ta mig till sjukhus tog jag mig med taxi till närmaste stad som låg 30 mil bort. Jag tänkte egentligen ta buss, men enligt en kille jag träffade skulle taxikalaset gå på ungefär 7 dollar, så det var taget. Det blev dock första exemplet av en grov felräkning i Iran. Det slutade på drygt 30 dollar har jag för mig, men det är sånt man får bjuda på. Persiska valutan är ”rials”, men alla talar i ”tomans” som är 10 rials. Så om någonting kostar 35,000 så är det alltså 350,000 rials som avses. Valutan är efter omvärldens banksanktioner mot landet i fritt fall, och inflationen är ur kontroll (runt 40%). När man sedan ska räkna om dollar eller euro till rials och tomans blir sedan förvirringen total ”var det rials jag räknade nu, eller körde jag på tomans direkt som annars?” och så vidare. Ett annat exempel är universitetsstudenten som jobbade för polisen som skulle räkna mina pengar som de beslagtog. Han blandade hela tiden ihop det. ”Five-eeeh-eeeh-hundrrr… thous… err… million toma, oh, eh. 5 thousand million hundred rials!” Helt hopplöst, men roligt! På bilden: jag ska fota hur vi spänner fast cykeln på biltaket och en rolig man vill vara med på bild.

DSC_0290-2Jag kan med god marginal säga att den här resan var det farligaste jag någonsin gjort på hjul. Jag och min nyfunne iranske vän satt och höll i oss och jämrade oss vid varje omkörning. Som tur var så verkade talismanen för god tur fungera och vi kom fram helskinnade.

IMG_0255Trots att jag fick hjälp av iranske killen så hittade vi inget billigt hostel åt mig. Att i en storstad tälta någonstans var inte aktuellt vid den tiden på kvällen så det fick bli ett fyrstjärnigt lyxigt hotell. På lyxhotell är toaletterna tydligen desinficerade. Tänka sig.

DSC_0334Efter att jag efter många om och men fått mina sjukhussysslor avklarade stötte jag på den här killen som jag hängde med några dagar.

IMG_0261 Vi gick bland annat på marknaden och tittade på diverse delikatesser. Hjärna, tunga, klövar, lungor, bara att välja och vraka!

IMG_0262Mumma!

DSC_0341-3Jag brukar inte tycka att turistattraktionsbilder är så spännande, men El Goli var vackert.

DSC_0340Tallriken, locket och nödriset jag släpat upp och ned för backar sedan Rumänien förtjänade inte längre sina platser i packningen eftersom de aldrig användes och jag slängde dem innan det var dags att ge sig iväg på spännande irancykling!

DSC_0357-2Busshållplatsen vid världens ände.

IMG_0274På väg ut ur Tabriz erbjöd vädret riktigt spännande cykling. Det började bli mörkt och snöade rejält. Snart cyklade jag genom djup snö, och det började bli svårt att ta sig framåt. Klockan närmade sig nio och jag började undra om jag skulle tälta eller försöka ta mig till närmaste stad. Jag passerade ett litet hus som det lyste i fönstret på. Red crescent. Röda halvmånens ambulansstuga. Jag knackade på och frågade hur långt det var till närmsta stad. Det ville de inte veta något av, och snart satt jag där med en lånad torr pyjamas och delade deras måltid. Bilden är från dagen efter när snöröjarna och plusgraderna hade börjat göra sitt jobb. Några timmar tidigare när jag lämnat ambulansförarna så var vägen mer eller mindre oframkomlig. Jag drog cykeln genom den djupa snön. Vid ett ställe stod ett femtiotal bilar som inte kom framåt. Jag har aldrig tidigare fått så förundrade blickar från folk som när jag passerade de här människorna.

IMG_0275Matpaus på motorvägen. Varför inte?

DSC_0365Jag hittade på en skomakare som kunde försöka laga mitt däck som gick sönder i den där backen i Kurdistan.

DSC_0367Säng, fit for a king!

DSC_0386Irans vägar verkade ofta söka sig till högsta punkterna, vilka vyer det bjussades på!

DSC_0390Det blåste riktigt snålt och kändes väldigt kallt. Det var definitivt vinter. Sedan var jag med om något magiskt. Vägen började luta nedåt. I en stor del av en timme flög jag utför berget, passerade snögränsen, och helt plötsligt hade jag kommit ner till sommarväder. Det hade slutat blåsa och stod man still i solen så kändes det som säkert tjugo grader.

DSC_0449Vintercykling byttes ut mot sommarcykling. Skönt!

DSC_0405-2Gatubild i en liten persisk småstad. Notera hjältens ickeexisterande ansikte.

DSC_0412Stadens moské.

DSC_0420Kitchigt och vackert.

DSC_0429Gåvor på en helig mans grav.

DSC_0437-2I Iran hände ofta saker som det här: Jag flanerar lugnt på gatan. Plötsligt har jag en stor bakelse i ena handen och en kopp te i den andra. Som här, hos de här männen i godisaffären.

IMG_0288Jag träffade några killar och åkte ut till en restaurang där de kände ägaren. Till slut var vi kanske tio grabbar som satt där. Plötsligt stämmer killen i mitten upp i en innerlig sång och tittar mig djupt i ögonen. Alla tittar allvarligt och det är ändå ganska fint. Han sjunger färdigt och nu tittar alla förväntansfullt på mig. ”Vad?” ”Now, YOU sing!” Nog för att jag gärna sjunger, åtminstone om jag får gömma mig bakom en gitarr, men jag hade ingen vacker sång att dra av sådär off the top of my head. Besvikelsen låg i rummet och killen som sagt det tittade ner. Sen kom han på något och tittade på mig förväntansfullt: ”OK, you DANCE!”

IMG_0280Många frusna timmar spenderades framför såna här.

DSC_0445På en mack frågade jag vad någonting kostade, för att jag inte skulle glömma bort det så skrev mannen ner priset på min väska. Praktiskt!

DSC_0453Vissa tunnlar var mörka och ruskiga.

DSC_0463Vackra miniberg som såg lite ut som miniatyrer av riktiga berg.

DSC_0473Kamouflerad by.

DSC_0484-2Koherdarna långt bort ville så gärna prata. De vrålade för att jag skulle stanna och kom sedan fram och tittade på den underliga varelsen ”långfärdscyklist”.

DSC_0490Ensamt litet hus. Hade kunnat bli ett bra litet matställe om vädret varit risigt.

DSC_0500Mullan är ständigt närvarande.

IMG_0284Klassisk osvennefierad kebab.

DSC_0501Jag satt på en restaurang och tittade ut genom fönstret och såg en turist. Jag slängde i mig kebaben och satte av i full fart och trampade ifatt japanske Nilowss.

DSC_0507Högteknologiskt fortskaffningsmedel.

DSC_0520 (2)Julafton. Solen har gått ned. Hög tid att slå upp tältet och förbereda julbordet bestående av lite härlig pasta, pulversoppa, kakor och sockrat te i mängder.

DSC_0525Perfekt tältplats.

DSC_0526

DSC_0531

DSC_0538Av fotopromenaden blev mina skor alldeles leriga. Det tog jag en bild på. Bilden användes senare som bevis mot mig under häktningsförhandlingarna.

DSC_0540Här satt vi och myste på julaftonskvällen.

DSC_0546Morgonstund har guld i mund.

DSC_0558Frusna tält.

DSC_0564Kallt läger. Solen var inte alls ovälkommen.

DSC_0567Scania är coolt även i Iran.

DSC_0572Depåstopp för vattenpipa.

DSC_0575Välkommen till åttonde himlen.

DSC_0578 (2)Jag gömde mig bakom en skylt medan Nilowss blev omringad så fort han frågade om hjälp.

DSC_0585

DSC_0603Och Borgmästaren sade: du skall ICKE bygga över denna höjden. Och så blev det så.

DSC_0632Ett sensuellt samspel mellan moln och berg.

DSC_0646Solnedgångar tar ner min medelhastighet rejält.

DSC_0685 (2)

DSC_0692

DSC_0698 (2)När vi skulle börja leta tältplats blev vi inbjudna till en russinodlare där vi fick sova på kontoret.

DSC_0707 (2)

DSC_0710Man började vänja sig vid att sova på golvet.

DSC_0722 (2)Förutom hemgjort vin bjöds på en riktig lyxfrukost med honung, vitost och färskt bröd. Och ett gäng koppar värmande te såklart.

DSC_0731Cykling på sluttande högplatå. Nedförsbacken var så lång att det inte syntes i omgivningen att det sluttade nedåt. Däremot syntes det på hastighetsmätaren som konstant i flera mil visade över 50km/h. Leran på bakväskan är från en bil som backade på mig.

DSC_0736

DSC_0740

DSC_0746Väldigt lång tid hade jag letat efter indisk mat. Jag blev så glad när jag hittade de här kryddiga samosorna.

DSC_0753En smedja som den ”ska” se ut.

DSC_0756Stor marknad.

DSC_0759

DSC_0765Ditåt ligger den heliga staden.

DSC_0770 (2)600 mil.

DSC_0776Vackra berg i utkanten av Tehran. Staden ligger precis vid foten av Elburzbergen, där Damavand bor.

DSC_0795Trafiken in i mångmiljonstaden var mördande (bensinen kostar ca 1.50 kronor per liter så det är inte konstigt att folk kör överallt) och till slut gav jag upp och lyckades få lift på en liten lastbil.

DSC_0811Kolossala bostadsområden. Bilden gör inte storleken rättvisa, men husen var enorma, och låg precis intill varandra för bästa kommunistvibbar.

DSC_0831Det hann bli en turistig bild från Tehran, tagen från lastbilen.

DSC_0858Många husväggar pryddes av målningar av martyrer från kriget mot Irak på 80-talet.

DSC_0884Mogen propaganda!

DSC_0895Härliga Tehran!

DSC_0908Att skaffa Indienvisum i Iran var en tidskrävande syssla. Många dagar krävdes och ska jag vara ärlig så vantrivdes jag i staden där jag kände mig som att jag ständigt var på en tungt trafikerad motorväg. Jag längtade bort och när jag såg en riktig svennefierad korv på en affisch utanför en restaurang vattnades det i munnen. Så fick jag det här. Misär.

IMG_0327En tabell med rialens värde vänster, mot dollar i mitten och kronor till höger. Minsta sedeln var värd 1000 rials, 0,2 kronor, största 500000, 105 kronor. Jag var miljonär!

DSC_0912Helt sant!

DSC_0916Schwalbe Mondial-däcket fick lämna in avskedsansökan, lagningen funkade inte så bra, däcket blev inte helt runt. Men förutom hålen i sidorna så slets gummit ut imponerande lite för att ha rullat som bakhjul över 7000km.

DSC_0922Dags att lämna stan. Ett adrenalinframkallande företag.

DSC_0926Ge mig såna här landskap!

DSC_0933Turkiska Beypazari med sina morötter har en hel del att lära av Tehran när det gäller manlighetssymboler!

DSC_0938Sista dagen med cykling. Moskén i förorten Varamin. Jag sökte någonstans att sova och människor att prata med, jag behövde tips för ökencyklingen från lokalbor.

DSC_0942Vilken uppståndelse min ankomst satte igång. Massor av folk samlades runt mig, och någon sa att jag var den första turisten som varit där. Snart var en ”journalist” där, läs agent, och ställde massa frågor. En leende orm lämnade aldrig min sida (ursäkta om jag låter hatisk, men det beror bara på att jag råkar vara det). Folk ville skaka min hand. En kvinna kom och gav mig apelsiner utan att se mig i ögonen. Visste hon att jag var i dåligt sällskap och ville visa mig vänlighet?

DSC_0946 (2)Jag visades runt i moskén, nya spegelbygget, titta på en viktig mans grav…

DSC_0949…skaka hand och fotas med imamen och glasmästaren som byggde med speglar. Det fanns inget hotell, men killen som pratade engelska frågade om jag ville sova hos honom. Vi kunde dra till en bra restaurang också. Han frågade om jag ville åka förbi poliskontoret först ”for your safety”. Jag ville hellre åka till restaurangen.

DSC_0954Okej, så vi åker till restaurangen och sen hem till mig.

In i en bil. Den åker långt. Fanns det ingen närmare restaurang? En port mellan höga murar öppnas. Vi åker in.

Förhöret pågår långt in på natten. Dagen efter åker ögonbindel på. Buntband runt mina handleder. Min kropp vill slåss, kämpa för livet. Jag får tillbaka samma känslor bara av att skriva det här, jag känner hur adrenalinet aktiverar mig. Utåt lyckas jag behålla lugnet. Jag förs in i en bil. Fyra män runt om mig. Vart åker vi?

Två veckor senare släpps jag alltså. Det går ytterligare några nervösa dagar innan jag får tillbaka mitt pass som är beslagtaget, det har hänt att fångar som släppts återtas efter frigivning, så jag var på helspänn. Men stegen utanför mitt rum om nätterna är inte agenters, och efter en hel del byråkrati och några stämplar av iranska myndigheter får den svenska ambassadören mitt pass åter.

IMG_0481Jag fick flygbiljett fort. Kunde flyga redan samma kväll. Jag fick tag på lite kartonger och tejpade ihop så gott det gick. Emballeringen accepterades inte på flygplatsen, men jag var så glad bara att få lämna landet att jag lika gärna kunde gett bort cykeln bara jag fick gå ombord på planet.

IMG_0484Turkisk mark! Mellanlandning på Ataturk där jag lämnat Linnea ett par månader och många erfarenheter tidigare. Det kändes underligt att vara fri. Få säga vad jag ville. Duscha när jag ville. Allting kändes så mycket mer, jag vet inte, underbart. Vilken lyx att få ta ett bad. Vilken sanslös jävla lyx! Värme från alla sidor samtidigt! Och äta god mat – när man vill – åh herregud!

DSC_0964Hemma igen i ett köldslaget Sverige.

DSC_0967Välkomstmiddag i kollektivet. Mamma tog alla kort så hon fick knappt bli med på några, men här fastnade hon åtminstone på ett!

IMG_1248Mor, far, Fanny och Linnea mötte mig i Arlandas ankomsthall. Det var ett mycket efterlängtat och känsloladdat återseende.

IMG_1249Och Linnea duracell-kaninen!

IMG_1251Allt gråtandet blev för mycket för min näsa som började gråta sina röda tårar av utmattning.

IMG_1252

IMG_1256Det känns skönt att få avsluta det här inlägget med den här lyckliga bilden!

Jag skrev i ett tidigare blogginlägg att jag inte insett meningen med livet, och det må fortfarande stämma. Men veckorna i fängelset gav några viktiga perspektiv. Om vad som är viktigt. Familjen och Linnea framför allt. Och frihet. Och att uppskatta.

Tills nästa gång (snarare än du kanske tror)
Petter Hällberg
Uppsala

5 thoughts on “#12 Persien – en omdanande upplevelse

  1. Starkt Petter! Viktigt. Skönt att du kommit hem!! Tankarna går til alla dem som inte kommer hem på flera år. Eller kanske inte alls. Samma värld, fast ändå inte. Tack för att jag fått läsa om din resa. Otroligt bra skrivet! Men som sagt, skönt att du är hemma! Fin bild på dig och Linnea.. Och Lennart! :)

  2. Vad bra att du skrev även om denna avslutande etapp, fast den innehöll så mycket skräck! Jag är så lycklig över att du är tillbaka! Och tack kära linnea duracellkaninen!
    Och Petter, det slår mig igen vilken ovanlig resa du gjort. Så långt bort från de vanliga semesterresorna, med fokus avkoppling, party och shopping. Jag förstår att du vill resa igen…

  3. Hej! Jag har väntat så på ett inlägg från dig och blev både glad och lättad när det äntligen kom! Som mc-äventyrare har jag/vi passerat många länder där liknande kunnat hända. Även om man försöker förbereda sig på att man kan bli fängslad/kidnappad/hotad så är det naturligtvis en katastrof när det händer. Jag är så glad att du ändå verkar ha blivit behandlad någorlunda hyfsat och att du är tillbaka i Sverige! Hoppas du/ni på sikt planerar nya spännande äventyr :-) Stor KRAM till er båda! /Carola Ölmagen i Umeå

  4. Hej kära Puffrik Bertilsson, bortsett från allt det andra underbara och hemska du skrivit – du är den enda som får mig att skratta mer än av att se America’s funniest homemovies – ”now, dance!”
    Stor kram / pappa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s