#11 Anatoliska höglandet

turkietkartaTurkiet.

De små håren i näsan frös till is när jag andades in. Jackan var stel av fryst svett. Ögonbrynen och ögonfransarna, de enda områdena som inte var täckta av tjocka lager kläder, var frostklädda. Det var sedan länge mörkt. För ett tag sedan hörde jag ylande vildhundar bland bergen. Eller var det vargar? Strax därefter passerade jag ett halvätet kokadaver. Min enda lampa glappade och blinkade, drog sina sista rosslande andetag. Jag cyklade uppåt genom ett moln, dimman låg tät. När bilar närmade sig bakifrån uppkom ett ljusfenomen där det skapades en halvcirkel av ljus framför och över mig. 20 meter bred och kanske tio meter hög, det såg ut som att jag cyklade in i en ljustunnel. När jag tittat på kartan på morgonen såg det ut som att det skulle vara 70km till passet. Nu hade jag cyklat 69. Det borde vara en kilometer kvar, fast det kunde lika gärna varit fem. Eller tio. Upp på ett krön, runt en krök. Har jag nått toppen? Jag kisar. Avlägsna lyktor från en lastbil närmar sig långt bort. Den är högre upp än mig. Det ska ju vända nedåt! Efter kanske 20 minuter är jag vid nästa krök, som jag hoppas är toppen. Nu måste jag väl ha nått passet?

Men berättelsen från Turkiet börjar inte vid ett köldbitet bergspass i Kurdistan mellan Erzurum och det mytomspunna Araratberget. Den tar vid under betydligt behagligare omständigheter i Istanbul, där Linnea nyss har lämnat mig, mor och far okristligt tidigt på morgonen för att flyga hem från Ataturk-flygplatsen. I ett töcken tog vi farväl och hon försvann i taxin. Vi skulle inte ses på tre månader. Linnea skulle komma att tro att jag låg död i Irans öken. Hon skulle börja planera sök- och räddningsaktioner. Sedan skulle hon genom en oväntad kontakt få reda på att jag inte alls var död – jag satt istället i fängelse misstänk för spionage. Men det visste vi ju inte nu, så vi kunde med hjälp av den tidiga timmens sinnesdimma helt svalt skiljas åt.

Jag spenderade förmiddagen åt att svetsa framgaffeln hos en bilmekaniker och skaffa ett nytt kullager till cykeln, sen köpte jag en varm balaklava och åt kall baklava. Det blev en sista familjemåltid och sen tog jag mig till färjan medan mamma och pappa skulle åka till flygplatsen.

Du kan som vanligt klicka på bilderna för att förstora.

DSC_0060 (2)Ett sista gruppfoto innan avfärd!

DSC_0062 (2)Färjan jag tog från Istanbul till Yalova. Yalova ligger på andra sidan Marmarasjön, drygt 20 kilometer söderut, en kort sträcka rent geografiskt men en värld bort när det gäller sinnesro. Nu kom jag direkt ut på landet istället för att cykla genom den tunga trafiken i Istanbul och alla dess förorter – där en vän dessutom blivit utsatt för ett rånförsök. Jag återanvänder ett citat från Ungerninlägget: ”en sak har jag insett: förorter och utkanter av stora städer är världens rövhål”.

DSC_0064 (2)Nytt kullager med moderiktig kapsel i käckt rött.

DSC_0080 (2)November och fortfarande varmt. Fåren latar sig i skuggan.

DSC_0087 (2)På väg österut blev jag ifattcyklad av en turk som var ute och motionscyklade (måste vara en av få turkiska motionscyklister). Vi rastade vid Izniksjön som ligger invid den gamla östromerska staden med samma namn. Han berättade att han levde av sin brors tillgångar och gav intrycket av att inte göra mycket annat än att äta gott och cykla runt i trakten, något som han faktiskt verkade genuint nöjd med. Cyklister, vilket konstigt pack.

DSC_0106 (2)Jag tältade bakom en affär som sålde lampor gjorda av någon slags grönsak.

DSC_0109 (2)Lampmakaren in action. Den obligatoriska ciggen alltid med.

DSC_0116 (2)Mysig hemmakväll med tända ljus, sött te och bok.

DSC_0130Jag stannade för att fota en sjö och bakom mig smäller det riktigt högt. Bilen i bild hade stannat och ut gick två män och avfyrade sitt gevär. Kanske de sett en god middagsfågel sitta i sjökanten?

DSC_0138Liten stad med stor smog.

DSC_0142Jag lämnar stadens smog bakom mig och klättrar uppför bergsvägar.

DSC_0147Vägkvaliteten var precis som i hela Turkiet (där jag cyklade) fortsatt löjligt bra.

DSC_0149Vackra bergslandskap och en episk känsla i att till en början se bergstoppar flera mil bort för att sedan, bara med hjälp av sina egna muskler, ta sig nära och slutligen runda dem och lämna dem bakom sig.

DSC_0152Välkommen till Uttaladethäromdukandinjävel!

DSC_0157Åkrar bland skogsbeklädda berg. Hösten börjar komma ifatt mig.

DSC_0172 (2)Can i keep them?

DSC_0173Jag får känslan av att någon varit inne på kommunkontoret och klagat på att det varit för dåligt skyltat och kommunen svarat med full kraft och skyltat till varenda liten by med mer än tre invånare.

DSC_0180Den Ottomanska staden bland bergen Göynuk.

DSC_0189Tältar utanför stadens urgamla hamam. Nog kändes det lite underligt att tälta mitt i staden, men det var mörkt och jag tror inte att många såg mig.

DSC_0204Skotthål i skylten? Kanske var det detta männen vid sjön pysslade med. Då och då såg jag tomma patronhylsor i vägrenen. Varför de fanns där kan jag inte gissa, men det ökade ju definitivt äventyrskänslan.

DSC_0221Busshållplatser fick ofta agera gatukök när vädret trilskades.

DSC_0226Grått, brunt och alldeles, alldeles underbart.

DSC_0232Häftiga bergsskapelser fick mig att nästan fundera på att bli geolog. Den grå remsan högt uppe på berget såg ut som en hård mur som skaparen skyddat berget med.

DSC_0249

DSC_0276Gräs kan se så fantastiskt grönt ut när allt annat är grått och brunt.

DSC_0284Mera moln och mera berg.

IMG_0153Vissa städer skyltar med stolta krigsmonument, andra med fallossymboler, ett svärd och en sköld, ett skrov av ett stridsflygplan, kanske en staty av en ledare som pekar med hela handen, en tänkare, eller något annat skrytsamt. Dock ej så fallet i staden Beypazari. Här hittar man däremot en gigantisk morot (det räknas väl inte som en fallos?) och morötter i neon kantar gatorna. I området sker en majoritet av landets morotsproduktion.

IMG_0163Drivmedel för cykelben.

DSC_0330Härliga landskap när jag närmar mig Ankara.

DSC_0343Min värd i en Ankara-förort. Han ägde apor, exotiska fåglar och riktiga bjässar till kangalhundar som han stolt visade upp.

DSC_0354Det blev en blixtvisit i Ankara. Jag blåste igenom staden så fort jag kunde, och det här blev tyvärr den enda bilden på huvudstaden. En tältbåge hade gått sönder och jag skulle träffa den enda personen i Turkiet som jobbade med Vaude för att få en ny. Tur nog så var hon på ett möte med Vaude i Tyskland när jag kontaktat dem, så hon fick med sig reservdelen som jag behövde direkt därifrån.

DSC_0357Ankara hyser 5 miljoner människor, men bara en halvtimmes cykling från centrum såg landskapet ut så här.

DSC_0358IKEA fyller mig med härlig patroitism.

DSC_0359Smoking kills.

DSC_0403Det var hård vind och jag borrade ner huvudet och hade huvan på mig så jag bara såg rakt fram på en ganska grå himmel. Jag tittade till slut upp och såg att solnedgången till höger om mig faktiskt var ganska vacker.

DSC_0426Kvälls-cykling. Faktiskt riktigt obehagligt just den här kvällen. Då och då blev jag jagad av ilskna hundar på dagarna, och det vande jag mig ju vid. Men när en handfull hundar attackerar i mörkret och man hör gläfsande käftar på en meters avstånd men inte kan se dem – då höjs pulsen. Senare på kvällen håller jag på att trilla av pinn när en barnröst väser något från mörkret bara någon meter ifrån mig. Jag cyklade snabbare och ångrade att jag nånsin sett The Ring.

DSC_0438Solnedgång i Anatolien.

DSC_0452Nu var tältet helt igen!

DSC_0460Kanske favorittältplatsen under resan. Helt osynlig från vägen bland vackra berg. På kvällen låg jag utanför tältet och tittade på fallande stjärnor.

DSC_0484

DSC_0495Jag bar runt på för mycket bensin i petflaskor så för att spara lite vikt så lekte jag pyroman (petflaskor verkar dessutom inte vara så bra att förvara bensin i, avlagringar ansamlades i stormköket).

DSC_0570Jag hittade ingen bra tältplats natten därpå men erbjöds att tälta på en rastplats vid vägen. Tältet kan urskiljas till vänster.

DSC_0571En gammal trött kangal höll vakt.

DSC_0582Rullande kullar upp och ner. Och upp. Och ner. Mil efter mil.

DSC_0597Waddup!

DSC_0608Nu var det slut på gröna lövträd. Officielt höst.

DSC_0631Ungdomsgårdskänsla på macken!

DSC_0653Sovplats i en säsongsstängd restaurang.

DSC_0658Hotell som hade passat bra att spela in en skräckfilm i. Dimman låg tät.

DSC_0666Skönt säkerhetstänk. Det ser ut som att man kan svänga av här in mot husen, men vid kanten av vägen döljer sig en halvmeterhög kant att köra fast i. Hur varnar de för detta? Lägger ut tre lerkockor!

DSC_0668Jag blev inbjuden till en kille som hade en bondgård. Efter rundvisning på ägorna hämtade vi upp hans mamma som lagade mat åt oss oduglingar till pojkar som absolut inte fick hjälpa till med någonting. För att göra henne nöjd skulle man i vanlig ordning äta tills man sprack. OBS! Ej killens mamma på bilden.

DSC_0682Skylten för snö var väl utplacerad. Första snöklädda berget jag såg i Turkiet precis bakom.

DSC_0685Snöklätt berg, det tar vi ett hopp på!

DSC_0697När ni tar flera kort av samma sak…

DSC_0698…sitter ni då ibland och kan inte välja vilket ni gillar bäst?

DSC_0700

DSC_0704

DSC_0722”Turkarnas fader”, Mustafa Kemal Atatürk, som upprättade den Turkiska republiken efter Osmanska rikets fall.

DSC_0725

DSC_0727

DSC_0728Farbror med vrålande fyrhjuling bränner ner på stan…

DSC_0730…för ett par koppar çay.

DSC_0732Jag var utsvulten på konversation, så att träffa ett gäng studenter som pratade engelska bättre än jag turkiska var roligt.

DSC_0755Betande kor på hög höjd.

DSC_0771Och på ännu högre höjd. Det ser lite kärvt ut att valla kor i minusgrader på två tusen meters höjd.

DSC_0772Solnedgång fordrar bild.

DSC_0783Norrsidan av kammen ligger under snö och den solbadande sidan ligger naken.

DSC_0791Nytt höjdrekord!

DSC_0793Misslyckad hoppbild. I bakgrunden syns en snöröjningsstation där jag sov över.

DSC_0796Chefen. Bilden är tagen av en journalist som tog poseringsbilder av mig och sa att han skulle skriva ett repotage om mig. Jag hörde inget mer av honom men jag kanske är rikskändis i Turkiet nu. Eller så var han agent.

DSC_0798Färggrann solnedgång utanför stationen. Hunden måste vara törstig som slickar på den frusna vattenpölen.

DSC_0806Volvo!

DSC_0814Jag skulle ta en titt runt byggnaden. När jag rundade ett hörn möttes jag av det här glada kangalgänget. Allt som händer ska ju dokumenteras, så jag tog snabbt ett kort innan jag ilade tillbaka till tryggheten i huset.

DSC_0824En lugn och fin kangal. Notera halsbandet med spikar för att skydda mot övergrepp från varg.

DSC_0829En pigg och hurtig cyklist redo att ta sig an en nedförsbacke i soluppgången.

DSC_0834Uppe vid passet fanns förutom snöröjarna även en militärförläggning. Jag stod och väntade på soluppgången men jag blev snart bortkörd av ett par tonåringar med automatkarbiner. Militärerna i Turkiet var alltid hövliga, men det vilade något nervöst över dem.

DSC_0856En selfie hann jag ändå med!

DSC_0861Sen tog biken en selfie och det blev dags att rulla nedför.

DSC_0884-3Branta backar! Här är jag skönt nog på väg nedåt.

DSC_0903På vägen ned från passet träffade jag den här killen från Japan. Han cyklade tolv mil per dag, oavsett terräng. Jag tror att hans knep var att ha en riktigt kall sovsäck. Klockan fem varje morgon frös han så mycket att han var tvungen att gå upp och laga varm mat och sätta sig på cykeln.

DSC_0904

DSC_0910

DSC_0925Vilodagsstilleben.

DSC_0936Fälgen bak började spricka så jag lade över allt tungt på framhjulet.

DSC_0941

DSC_0956Det vore spännande att utforska vägarna som sick-sackade sig upp över bergen.

DSC_0982Husruin. Jag daterar bygget till nån gång mellan Jesu födelse och 1990, ge eller ta några år.

DSC_0984Efter ytterligare några höga pass kom jag ned på en gigantisk platå. Ett helt platt område mitt i Anatolien som annars är väldigt bergigt överallt. Dimman över staden fick bergen i bakgrunden att likna svävande moln.

DSC_0992Turkiska ingenjörer, till skillnad från svenska, verkar ha insett att den kortaste sträckan mellan A och B är en rak linje.

DSC_1005Floden måste ha vidgats. Husruinen står där ute helt avskuren från land.

DSC_1019Jag såg två pinnar glida nedströms. Pinnarna var dock inte alls pinnar utan ett par utterungar. De gömde sig bland stenblocken och jag kunde höra hur de pep som (väldigt stora) möss.

IMG_0194Det blev många kvällar framför braskaminer.

DSC_1040-3

DSC_1042Små kamouflerade hus tittar upp likt nyfikna gubbar och håller utkik över kullarna.

DSC_1047-2

DSC_1050Ett gäng får var ute och vallade en åsna och hens människa.

DSC_1070

DSC_1074En Scania dundrar fram i solnedgången på nylagd asfalt över ett vackert landskap.

DSC_1076

DSC_1077

DSC_1083 Uppförsbackarna i Turkiet vet inte hut!

DSC_1084

DSC_1089Äntligen uppe på toppen!

DSC_1096Sedan blev det kväll och grått. Jag rullade ner mot en industristad som luktade starkt illa. Luften var grå och stillastående. Jag kommer ihåg att det kändes som att träda in i Mordor.

DSC_1100Det lokala hotellet var fullt, men då erbjöd sig en ingenjör som arbetade i stan på bygget av pipelinenen mellan Baku och Medelhavet att jag kunde sova i hans dubbelrum. Visst!

DSC_1104

DSC_1108Ju närmare Kurdistan jag kom desto mer Turkiethyllningar var tecknade på bergssidor.

DSC_1115

DSC_1119

DSC_1130

DSC_1158Det är svårt att se, men den här bilden var menad att visa fyra årstider i samma vy. Längst till vänster är det snöklädda berg. Mot mitten regnar det och är grått, lite till höger blir det ljusare och torrare och längst till höger ser man en solbadande stad vid vatten.

DSC_1169Att komma fram till Erzurum kändes som en stor bragd. Staden kan sägas vara östra Turkiets huvudstad och här skulle jag vila och fixa mitt visum till Iran. Hoppbilden misslyckades ytterligare en gång.

DSC_1168Okej. Ett försök till. Misslyckat återigen och jag ramlar ner i diket. Observera foten som sticker upp bakom colaflaskan.

DSC_0003Jag tog in på ett hotell utan dusch men däremot med förstklassig utsikt över stan.

IMG_0217Snön började falla ordentligt och snöbollskrig utbröt på Erzurums gator och torg.

Jag hade ansökt om Letter Of Invitation (LOI) från Istanbul till mitt Iranvisum. På dagen när jag kom till staden så fick jag min inbjudan, perfekt timing. Däremot var det lite knepigt att få tag på den iranska ambassadpersonalen. Jag gick till deras adress och fick svaret att komma dit på tisdag nästa vecka. När jag kom dit på tisdagen så var det stängt. Vakten sa att jag skulle komma imorgon. Men efter många om och men så visade det sig att ambassaden nyss flyttat, och låg på en helt annan adress. Väl där så blev jag skickad till banken för att betala avgiften för visumet. Ambassaden tog emot mig dagen efter, jag fick fylla i några papper och komma tillbaka på eftermiddagen. Stämplar i passet och visumet var kirrat! Sammanlagt tog det alltså över en månad att få visumet, så om du ska söka iranvisum från Turkiet så lär du se till att skaffa ett LOI i god tid innan.

DSC_0008Visumfixandet gav mig några dagar att utforska Erzurum och dess omgivningar. Stan är omgiven av höga berg, och jag spanade in ett berg att ta mig uppför. På Googles kartor såg det ut som att det skulle finnas en liten grusväg nästan hela vägen upp till en väderstation, tornet på bilden. Jag tänkte testa så jag lade en limpa i cykelväskan och satte av mot berget.

DSC_0018Finväg till skidanläggningen som låg nedanför väderstationen.

DSC_0042180 graders snurr från förra bilden.

DSC_0056Vid husen i bakgrunden tog vägen slut, och grusvägen som enligt kartan någonstans ledde upp till väderstationen var förmodligen helt bortglömd eller bara översnöad. Jag fick helt enkelt pulsa. Det kanske inte ser så brant ut på bilden, men jag fick kämpa löjligt mycket för att ta mig upp. Jag slängde upp cykeln på ryggen och kröp decimeter för decimeter uppför. Ibland gled jag ner ett par meter och det där med pulsa-med-cykel-på-ryggen-uppför-en-brant-i-djupsnö var kärvare än jag hoppats. Som tur var så var det inte så brant överallt, men det blev snabbt klart att jag inte skulle klara av att ta mig någonstans nära toppen innan det blev mörkt. Speciellt då solen nu gick ner redan 4 på eftermiddagen.

DSC_0051Staden syns nedanför genom dimman.

DSC_0063Utsikten var väl värt slitet.

DSC_0070

DSC_0090Synd att säsongen inte var igång. Det hade varit fint att sitta i den där stugan och smutta på en pilsner och värma sig. Fast då hade jag ju å andra sidan varit tvungen att dela fjället med andra människor. Huva!

DSC_0100

DSC_0109Nu i efterhand grämer jag mig lite för att jag inte kom högst upp. Men här var det hursomhelst slutkämpat och jag tog mig nedåt.

DSC_0133Stämpeln var i passet och här är jag på väg ut ur stan. Solen värmer skönt och torkar den blöta asfalten.

DSC_0139I backen ner från microäventyret på berget så körde jag lite väl fort och slog i en stor sten så att däcket klämdes sönder. Man ser slangen puta ut från hålet, men än blev det inte punktering.

DSC_0143På kvällen blev jag omkörd av en man i en traktor. Han stannade och frågade om (eller kungjorde han det kanske bara?) jag ville ha mat och husrum. Det var spännande att bli inbjuden till en kurdisk familj och det blev en väldigt intressant afton. Här fick jag inte ens se kvinnorna i huset. Den 80-åriga kvinnan som måste ha varit mormodern i huset stack in huvudet genom dörröppningen för att ställa en fråga till traktormannen. Jag satt med ryggen mot dörren och vände mig om. När hon fick se mina ögon gömde den åldriga, korta, bastanta och slöjbeklädda kvinnan sig rappt bakom dörren. Blickar är farliga.

DSC_0148Inte direkt trevligt campingväder. Tur att folk förbarmar sig.

DSC_0153Grått överallt. Ofta blev det svårt att se var bergen slutade och molnen tog vid.

DSC_0161

DSC_0172Kargt.

DSC_0190Mörkret faller på och jag sätter på lampor och reflexväst för att göra mig redo för mörkercykling.

DSC_0197

DSC_0201Mer öde än såhär känns det nog inte på resan. Jag hör ylanden bland bergen och stöter på det här kadavret som ligger invid vägen och vi är tillbaka där jag inledde den här berättelsen – på väg uppför ett köldslaget bergspass i Kurdistan mellan Erzurum och Araratberget.

DSC_0212Till sist når jag passet. Här finns ingen vacker utsikt. Ingen god vän är närvarande. Jag är kall och fuktig. Min syn hänger på en halvtrasig lampa som när som helst kan ge upp. Kanske kommer jag bli tvungen att sova i ogästvänliga berg i minus 10 grader bland arga kangalhundar eller värre. Ändå känner jag mig lycklig när jag står där uppe brevid skylten som berättar att jag nu är högst upp. Nu är jag precis där jag vill vara.

Men som alltid (nåja) så ordnar situationen upp sig. Jag rullar några kilometer nedåt och stöter på en militärförläggning. Hälsar på de vakthållande militärerna som fryser lika mycket som jag. De verkar inte vara av den nervösa typen. Jag frågar om de vet något hotell i närheten. Jag visste mycket väl svaret, men nu hade de möjlighet att bjuda in mig om de var vänligt sinnade, även om det kändes högst otroligt.

En kvart senare satt jag i officersrummet där det spelades kort och kedjeröktes med en stor middag framför mig. Det blev en av de roligaste kvällarna i Anatolien, speciellt efter att jag lämnat officerarna som inte var så pratglada och ändå inte pratade engelska och hängde med grabbarna som gjorde någon slags kombinerad utbildning och militärtjänsgöring.

IMG_0242Cheese!

Jag kelade med en hund som fanns på området. Ibland är det för svårt att motstå en glad hund och jag tänkte inte på att man bör vara försiktig med kontakt med hundar i rabiesriskområden. Hursomhelst så slickade den i ett öppet sår jag hade på handen, något jag kom på senare var obra. Rabies smittar genom saliv och får man sjukdomen är risken att dö 100%. Risken var liten att jag smittats av hunden, men jag tänkte inte chansa så jag tog beslutet att ta mig till ett sjukhus och ta de sprutor som dödar viruset om man blivit smittad.

DSC_0228När jag gick ut till cykeln dagen efter så hade slangen gett upp där däcket var trasigt. Vi lagade punkteringen och jag lämnade militärerna. Efter en mil stannade jag på en mack och drack några koppar te och värmde mig. När jag fortsatte dröjde det inte långt tills jag fick en punka igen. Och igen. Och igen. Jag cyklade igenom en liten by och en skolklass blev så till sig av att se en turist på cykel att de inte verkade veta var de skulle ta vägen. Några sprang med mig, andra tjöt så de kroknade, andra vinkade och de mest modiga kastade snöbollar. Slangarna höll fortfarande ihop, men nu pös slangen långsamt trots alla lagningar. Fälgen hade dessutom blivit skev. Jag cyklade en kilometer, pumpade, cyklade, pumpade, men till slut var det ingen mening längre. Jag gick de sista kilometrarna till en by.

DSC_0233Turen var total, det fanns en cykelaffär i byn. Den var i och för sig stängd, men efter några telefonsamtal från affärens grannar så var ägaren där. Han hade allt jag behövde, en passande fälg (i rött stål som må hända var väldigt dåligt att bromsa med, men som såg väldigt fin ut), nytt däck, nya slangar och nya lagningslappar. Han kunde dessutom bygga ihop hjulet, något jag aldrig klarat själv, så att det blev hjälpligt rakt och tillräckligt stabilt.

En sak som vållade dålig stämning på sina ställen i Kurdistan, om man inte var försiktig, var frågan om etnicitet. Vid ett möte frågade jag:

– ”So we are in Kurdistan now?” Varpå jag fick ett mycket kyligt svar
– ”No, we are not terrorists”.

I nästa by frågade jag någonting om hur det var att bo i Turkiet. Killen jag snackade med utbrast ilsket att vi faktiskt inte var i Turkiet, det här är Kurdistan!

DSC_0234Nog blev det snyggt med röd fälg och däck med vit profil!

Jag kom fram till en större stad. Här fanns inget sjukhus, men däremot gick bussar till Iranska gränsen. Därifrån kunde jag ta mig till en stad med sjukhus. Så fick det bli. Jag tog in på ett illaluktande hotell och satte mig morgonen efter på bussen till gränsen. Busschauffören försökte hassla till sig dubbelt biljettpris för att jag skulle ta med cykeln (vilket var mot bussbolagets regler) men den gubben gick inte. Jag kände mig än en gång övertygad om att jag valt rätt färdmedel på resan. Ingen hasslar ens pengar när man tar sig fram för egen maskin har med sig ett portabelt hem.

DSC_0253Snöslask och tung trafik. Att bli tvungen att ta buss kändes mindre jävligt när jag såg förhållandena på vägen.

Från gränsstaden Dogybayazit åkte jag minibuss till gränsen. På vänster sida om vägen uppnådde jag inte det storslagna målet att cykla förbi bibelberget Ararat där Noaks ark strandade. Jag hade fantiserat om det här ögonblicket sedan jag började planera resan. Jag kan ju säga att verkligheten inte bräckte drömmen. Berget gömde sig dessutom bakom ett tjockt lager moln som för att strö salt i såren.

DSC_0264Araratbergets bas. Storslaget va?

DSC_0269Men jag var ganska nöjd ändå. Jag hade tagit mig igenom hela Turkiet!

/Petter Hällberg

6 thoughts on “#11 Anatoliska höglandet

  1. Bästa blogginlägget (överlag, inte bara från dig) på länge! Fantastiska bilder och berättelser som ger mig exakt så mycket detaljer jag vill ha. Svinkul!!!

  2. Oj vad spännande och roligt att läsa. Och vilka annorlunda, vackra och roliga bilder! Och vad människorna verkade öppna o generösa!

  3. jag blir helt lycklig. Vilken kontrast mellan det karga landskapet och de varma människorna.
    Jag är imponerad men mycket mer stolt över det du gjort. OCH SOM DU SKRIVER

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s