#10 Istanbul – gränsen mellan Europa och Asien

DSC_0411Istanbul.

Efter att bloggen har legat begraven i över ett halvår är det nu dags att väcka den till liv igen. Mycket har hänt sen sist, nya länder har upptäckts och oväntade dramatiska händelser har skett. Men vi är inte där ännu och det är inte mina upplevelser som då ska förtäljas. Nu är det däremot jag, Linnea, som tar över rodret en kort stund. Jag har fått äran (eller snarare blivit övertalad) om att skriva om en dryg veckas upplevelser i Istanbul. För er som inte vet är jag flickvännen som har fått uppleva Petters spännande äventyr på håll från ett kallt och mörkt Sverige där universitetet har hållit mig sysselsatt (nej jag är INTE bitter!).

Det var bara oktober månad och kylan hade hunnit komma till Uppsala. Jag hade varit nedsjunken i tentaplugg de senaste veckorna och hade inte hunnit reflektera så mycket över Istanbul. Men plötsligt var den sista tentan skriven, väskan låg packad i rummet och jag skulle flyga samma kväll. Lyckan, att få komma till en ny stad i ett nytt land där sensommaren fortfarande var närvarande och dessutom få kramas med sin äventyrare, var total. Jag kunde inte bli nöjdare med mitt beslut om att skippa en veckas föreläsningar och istället få semester. Flygresan minns jag knappt (är ju ändå snart 7 månader som har passerat sen dess!), men jag glömmer inte när jag kommit ut från flygplanet och letade efter Petter bland de väntande i folkmassan i ankomsthallen. Det tog ett tag innan jag fick syn på honom, där satt han på en bänk med skitiga kläder och en vildvuxen mustasch. Han såg liksom lite malplacerad ut på den stora och moderna flygplatsen full av människor på väg åt olika håll. Den långa kramen vi gav varandra vittnade även om att en viss person inte hade duschat på ett långt tag.

Efter både problem med vakter på flygplatsen som hade ”tagit hand om” Petters morakniv och sedan inte ville minnas något av det, samt taxichaufförer som var långt ifrån sugna att transportera en stor, fullpackad cykel inklusive oss var vi (plus kniven) tillslut på väg, Puh! Vi började med att slänga ifrån oss all packning på vårt hostel beläget på den norra sidan om Gyllene hornet, den vik som delar Europeiska Istanbul i två delar. Därefter gick vi ut på jakt efter kvällsmat och upplevelser i en storstad som började stängas igen för natten.

ImageEn hungrig jag i ytterligare en sovande gränd utan någon restaurang i sikte.

ImageFrukost på hög höjd med en koncentrerad Petter och skymtande höghus i bakgrunden.  

Efter endast en natts sömn var det dags att packa väskorna igen, jag kände mig redan som en backpacker på resande fot, långt ifrån vardagen jag hade lämnat dagen innan. Vi skulle förflytta oss till andra sidan Blå hornet, till de finare och mer turistanpassade områdena. Där skulle nämligen resten av veckan spenderas tillsammans med Petters familj som skulle anlända samma kväll. Vi lyckades återigen övertala en taxichaufför att trycka in cykeln samt oss i en bil. En stund senare rullade taxin in i ett välvårdat område fullt med restauranger och små affärer överallt. Fan, det var här vi skulle ha letat efter mat kvällen innan! Hotellet var riktigt mysigt med takterrass och utsikt över Marmarasjön, aircondition på rummet och en stor dubbelsäng. Det var stor skillnad mot det lilla rummet med den knaggliga våningssängen vi sovit i natten innan. Bara någon timme senare anlände Fanny (Petters syster) och hennes pojkvän Christian. Efter att inte ha setts på tre månader och sedan träffas på gatan i Istanbul var en märklig känsla. Förmodligen var det ännu märkligare för Petter som mest var van vid att ha sitt tält och cykel som enda sällskap. Nu skulle han plötsligt behöva stå ut med sin flickvän och hela familjen under en hel vecka och dessutom bo på fint hotell med rena lakan och dusch. Jag tänkte ofta under hans resa att lite knäpp borde han väl ändå bli av att vara ensam så länge, men han var faktiskt precis lika normal(knäpp) som vanligt och kanske kändes det inte så konstigt alls för honom att träffa oss.

ImageCoola människor framför Blå Moskén första kvällen. 

Petter hade under tidigare skypesamtal frestat mig med granatäpplen som han verkade leva på i överflöd under delar av sin resa. Ett tag började jag fundera på om han blivit fruktarian. När jag nu fick syn på ett litet stånd där de sålde färskpressad granatäppeljuice kunde jag inte motstå att köpa. Och gud vad gott (men dyrt) det var! Detta och mängder av baklava kom att bli veckans frosseri.

ImageDen här bilden borde berättiga att jag tryckte ner ett antal granatäpplen i handbagaget hem.

ImageJuicemannen stänger ståndet för kvällen.

Efter många timmars väntan kom tillslut Petters föräldrar till hotellet. Nu kanske ni tänker er att det ska bli ett vackert och stämningsfullt möte när hans föräldrar äntligen ska få träffa sin efterlängtade son. Nej då har ni fel. Vi satt på hotellrummet när vi plötsligt hör deras välbekanta röster utifrån korridoren. Petter börjar genast gallskrika som ett barn ”hjäääääääälp, hjääääälp!!” om och om igen. Tillslut öppnas dörren till vårt rum och där står Petters föräldrar glada och överrumplade, de har tillslut förstått skämtet och insett att det var Petter som skrek. Bredvid står dock ett annat par från Frankrike som ser alldeles förskräckta ut. Jag som sitter på sängen med Petter liggandes bredvid känner mig genast väldigt skyldig, herregud paret måste trott att jag har misshandlat honom! Skrattandes försöker Lennart, Petters pappa, förklara situationen. ”This is our son and we haven´t seen him for a long time, he was only joking”. Paret tittar fortfarande väldigt skeptiskt på oss men går tillslut därifrån. Ja, Petter är precis lika normal(knäpp) som innan resan.

DSC_1025Carina och Lennart var glada över det kära återseendet

En sista kvällspromenad blir av eftersom även Carina och Lennart ville se den Blå Moskén innan dagens slut. Jag tror att den ståtliga moskén i kombination med Petter hjälpte till att sudda ut några timmars frustration över försenade flygavgångar.

ImagePetter dokumenteras noga av mamma Carina.

ImageLekande barn framför ännu en vacker byggnad.

DSC_1019Blå Moskén på håll.

En ny dag tar vid och nu börjar dagarna flyta ihop något i mitt minne. Vi såg till att göra en del turistande de första dagarna vilket bland annat innefattade en båttur på Bosporen, det sund som skiljer europeiska Balkan och asiatiska Antalotien från varandra. Att Petter nu hade cyklat till Asien med hjälp av denna lilla båttur var mäktigt tyckte jag. Turen på vattnet blev ganska lång och utdragen efter ett tag, kanske var det därför några turistande turkar ombord plötsligt började sjunga och dansa. Det var åtminstone underhållande och om det är något vi svenskar borde ta med oss hem är det kanske just det, att lösa långtråkiga situationer med dans och sång. Även klubbarna vi passerat nere vid hamnen kvällen innan vittnade om hur stark danskulturen i Turkiet är. Alla dansade på det typiskt turkiska sättet – vickande höfter och klappande händer. Att de dessutom är helt nyktra gör det hela ännu mer fascinerande  Det är så långt ifrån den typen av festande som vi har i Sverige.

ImageAlla höll sig dock inte vakna under båtturen…

ImageLinnea såg kameran och låtsades vara snäll. (/Petter)

ImageFanny och Christian – mästerposarna.

Image

Ungmöns torn ute i vattnet.

Topkapipalatset var ett annat turistmål som vi besökte. Detta är det äldre av sultanpalatsen och byggdes i mitten av 1400-talet. Det var som en liten oas mitt i Istanbul med flera vackra byggnader och museum.

ImageÖversikt av Topkapipalatset.

En morgon ställde vi väckarklockan på halv 5, ja trots semester. Kroppen stretade emot att ta sig upp ur sängen för att ge sig ut i den kyliga morgonluften som ännu inte värmts upp av solens strålar. Varken jag eller Petter är särskilt morgonpigga, men av erfarenhet vet vi att vi aldrig ångrar oss när vi väl gett oss ut så tidigt. Det vackra morgonljuset och den magiska stämningen som en sovandes storstad bär med sig är häftig. Jag blev förvånad att det kunde vara så pass folktomt ute på gatorna. Sällskap fick vi ändå, av både hundar och katter som småfrusna väntade på att solen snart skulle börja värma. Även böneutroparna var vakna såklart.

Jag hoppade på Petters robusta pakethållare och sedan cyklade vi runt till platser som vi tänkte kunde vara vackra att se vid den här tiden på dagen.

DSC_0556Bara vi och hundarna var vakna.

DSC_0610Petter, cykeln och träden.

DSC_0625Spöktimmen.

DSC_0709Jag var frusen men solens första strålar värmde.

Efter att ha besökt en park tillhörande sultanpalatset fortsatte vi cykelturen ner till hamnen. Klockan hade nu hunnit slå sju och fiskegubbarna stod uppradade längs den steniga stranden. Vi hade passerat dessa fiskare någon dag tidigare under en promenad.  Ingen hade då varken lagt märke till oss eller hälsat. Men när vi nu kom svischandes förbi på cykeln, Petter fram och jag där bak, sken flera av dem plötsligt upp. Vinkandes och skrattandes verkade de bli underhållna av oss, vi vinkade glatt tillbaka men förstod aldrig varför en cykel kunde orsaka så mycket uppståndelse.

DSC_0736Glada fiskare i väntan på napp.

DSC_0814En färgglad soptunna i den annars rätt så grådaskiga hamnen.

DSC_0827Morgonstund har guld i mun. 

Veckans dagar flöt iväg alldeles för snabbt. Vi ägnade dagarna åt att strosa runt, äta god mat och införskaffa materiel till resten av Petters resa. Jag är inte riktigt lika intresserad av att shoppa vildmarksutrustning som min käre Petter, därför uppskattades det när butiksbiträdena sprang iväg och köpte bakelser dränkta i socker till oss medan vi spanade in regnkläder och mössor i deras affärer. För er som förväntar sig att det här är en renodlad cykelblogg är jag ledsen att det blir mer snack om själva bakelserna än om vilken utrustning som införskaffades, men jag lämnar den biten åt Petter. Petter fick å andra sidan stå ut med att shoppa lite på den stora basaren Kapali Carsi (jag vet, vi låter otroligt sterotypa nu men må så vara). Jag var bara tvungen att köpa med mig en mosaiklampa hem och hade gärna fyllt bagaget med mer fina inredningsprylar om jag hade haft plats.

DSC_1012jSvåra lampval….

Vad kan man mer göra i Istanbul tänker förutom att strosa runt, shoppa och åka med båt på Marmarasjön tänker ni kanske nu? Eftersom varken jag eller Petter inte är särskilt välplanerade av oss eller intresserade av att besöka vartenda turistmål ger vi nog inte en rättvis bild av vilka sevärdheter som finns. För det finns många i Istanbul! Däremot, utifrån vad vi gjorde skulle jag kunna tipsa om vad jag tycker att man mer bör göra, och vad man bör undvika!

DSC_1060Undvik att vaccinera dig! 

Här känner jag att det kanske krävs en längre förklaring. Petter behövde nämligen ta sin sista rabiesspruta, en kur som han påbörjat i Polen, följt upp i Rumänien och nu skulle avsluta i Turkiet. För er som följt hans blogg kanske ni minns vilket krångel han haft de tidigare gångerna, det skulle bli MINST lika svårt att genomföra den här gången.

Vi började morgonen tidigt med att åka till det enda sjukhus i Istanbul där rabiesvaccin ges i preventivt syfte. En lång färd på tåget tog oss ut ur staden och in till en förort där vi sedan hittade till sjukhuset relativt snabbt. Vi hade tur som genast fick kontakt med en ung kille som pratade bra engelska, han hade nämligen bott i USA i flera år. Hjälpsamt visade han oss till rätt avdelning och läkare, något som annars hade varit rätt svårt med tanke på att allt stod på turkiska och ingen verkade prata engelska förutom den här killen. Vi fördes in i ett litet rum där en läkare stod och gav just rabiesvaccin. Yes, tänkte vi, det här hade ju gått hur smidigt som helst! Men nej, där hade vi tyvärr helt fel. Vi förstod på tonläget och den långa diskussionen som sedan följde mellan läkaren och den hjälpsamme killen att det nog inte skulle gå lika lätt som vi trott. Tillslut vänder sig killen emot oss och förklarar att läkaren vägrar att ge Petter sprutan. Rabiesvaccin ges endast om man redan är smittad menade läkaren. Petter försökte via vår tolk få läkaren att förstå att han behövde den här sista sprutan på sin kur och att det var viktigt eftersom han senare skulle upp i de turkiska bergen. Om han skulle bli biten av en rabiessmittad hund där kanske närmaste sjukhus skulle ligga flera dagar bort. Men varken Petters argument eller mutor i form av sedlar skulle räcka till övertygelse. Trumpet fick vi tillslut lämna sjukhuset. Vad som sedan följde var många timmars jobb, åkandes fram och tillbaka mellan stadens förorter, samtal med myndigheter och långa stunder av väntan för att till sist få den sista sprutan. Ja, få den sista sprutan hos exakt samma läkare som på morgonen totalvägrat Petter men nu sent på eftermiddagen stack in sprutan i Petters arm och på några sekunder fick jobbet gjort. Gratis blev det också.

Under de timmar jakten på vaccinet pågick hann vi besöka ytterligare ett sjukhus, ledas in till sjukhuschefer som sedan lurade iväg oss. Vi skulle enligt dem åka tillbaka till en tågstation där vi sedan genom att visa upp en text på turkiska för valfri människa då skulle få förklarat för oss vart vi skulle. Vi gjorde som de hade sagt, men vi kände oss rätt dumma och rejält irriterade när vi sedan på tågstationen frågat flera människor och fått samma nekande svar av alla. Var det något slags skämt? Vi hann hamna på ett apotek där vi sedan skulle hänvisas till en myndighet (motsvarande socialstyrelsen) där vi tillslut skulle få en engelsktalande handledare. Denne handledare skulle efter ett tag skulle inse vilken knepig situation vi var i, säga att vi skulle vänta en kort stund för att sedan lämna oss utan att komma tillbaka, något vi insåg efter kanske en timmes väntan. Vi skulle därefter slussas vidare långt ut i staden så att vi tillslut befann oss på ett modernt kontor i ett stort medicinskt forskningsföretag. Kontoret dominerades av kvinnor och när den manlige och charmante chefen för hela företaget, som av en slump sagt upp sig dagen innan men av ren tur skulle besöka kontoret idag, dök upp blev många kvinnor till sig. Denne chef skulle sedan ta sig tid till Petter och förklara att vi varit på precis rätt sjukhus samma morgon. Han ringde ett kort samtal och sedan var det fixat, det var bara för Petter att åka tillbaka till samma läkare och få vaccinet. Det hade inte varit en lätt jakt, Petter hade fått stå ut med en lätt irriterad flickvän vars blodsocker konstant matades med baklavabakelser för att hålla humöret i schack. Att forskningsföretagets chef som var specialist på epidemier även förklarat att Petter egentligen hade så gott som fullt skydd gjorde inte heller saken bättre, jakten hade alltså varit nästintill onödig. Men med den sista sprutan i armen och en lång dag bakom oss var vi ändå rätt så nöjda (och trötta). Mission completed!

DSC_1017Jag och Petter var glada igen!    

DSC_0791Besök Blå Moskén och posera med familjen.

DSC_0332Den obligatoriska jagharcyklattillennykontinent-bilden. Petter härmar lost cyclist med ett finger i luften som symboliserar att han korsat en kontinent på cykeln. 

DSC_0908Vi besökte även moskén invändigt och skådade det vackra, välvda taket.

DSC_0871Jag täckte håret så gott jag kunde innan moskébesöket.

DSC_0878 Petter visar och undervisar.

DSC_0810Vi gick på Baklava-dieten i Istanbul…

DSC_0861Men även majskolvar förtärdes…

DSC_0220bvoch rostade kastanjer.

En kväll när regnet öste ner bestämde vi oss för att gå på bio, vi hade nämligen fått syn på en biograf tidigare under dagen. Vi sprang mellan gränderna och försökte undvika regndropparna så gott vi kunde. Väl inne på biografen visade det sig att endast en film skulle visas med engelsk text: Paranormal Activity 3. Kanske inte den bästa filmen för en mörkrädd pojke som ska sova ensam i tält. Vi var väl inte helt överlyckliga över filmvalet men kände att det kunde vara värt ett försök. Så med två biljetter i handen sökte vi upp filmvisningslokalen där några ungdomar redan hade intagit sina platser. Sedan rullade reklamen igång. Vi hoppade till båda två, ljudet strömmade olidligt högt ur skräniga högtalare och det skar i öronen. Vi vred oss om för att se om ungdomarna reagerat, eller om det möjligtvis kunde vara så att ljudet skulle vara så pass högt. Det såg så ut, för resten av biobesökarna såg helt obrydda ut. För oss fanns två val, att lämna lokalen eller sitta kvar, genomlida filmen och samtidigt riskera tinnitus. Då kom jag på att jag, vilket i princip aldrig händer, hade två par öronproppar i väskan. Ja fråga mig inte varför men så var fallet och det var ju hur tur som helst. Så med öronpropparna instoppade och en ny mycket mer behaglig ljudnivå satt vi kvar och såg den väldigt dåliga filmen. Hur turkarna kan klara sig utan att få kronisk tinnitus efter biobesök förstår jag inte.

DSC_1041I väntan på att regnet skulle sluta.

DSC_0317Gott!

Plötsligt hade alla dagar passerat och det var dags för mig att åka tillbaka hem till Uppsala, kollektivet och studier som väntade. Det kändes konstigt att veta att Petter skulle vidare på sina äventyr medan jag skulle tillbaka till vardagen. Nu kanske det skulle dröja ett antal månader innan vi skulle få ses igen, vi visste varken var eller när. Flyget gick tidigt nästa morgon och jag var tvungen att gå upp redan klockan 4. Vid den tiden på morgonen var sömnbristen påfallande vilket ledde till ett mindre känslofyllt farväl, och tur var väl det.

DSC_0325Petter var redo att cykla vidare.

Det var allt jag tänker skriva för den här gången. Petter lovar att fylla på med inlägg om Anatolien och Persien inom en snar framtid.

Ha det!

Linnea Sandberg

3 thoughts on “#10 Istanbul – gränsen mellan Europa och Asien

  1. Tack kära kära Linnéa! Vad glad jag blir. Minnena från resan väcks till liv. Dofterna, de underbara husen, vattnet och avskedet.
    Pappan Lennart

  2. Underbart Linnea- Blomman! Jättekul att läsa! Tänk vilken härlig resa. Så kul att träffas – och en så inspirerande, omvälvande, färgrik stad att vistas i. Och jag håller med dig om att de har supergoda baklava! Nu väntar vi bara på Petters dramatiska fortsättning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s