#9 Bulgarien och europeiska Turkiet

Image
Cyklad sträcka.

Om Bulgarien hade jag mest hört negativa saker. Rumänien hade jag älskat. Men det är ändå definitivt något speciellt med att korsa en gräns. Löften om förnyelse, nytt språk, nya människor och en ny kultur. Annan natur. Ibland korsar man osynliga gränser inom länder, men just mellan länder blir förändringen ofta så påfallande och tydlig direkt. Trots vad jag hört tidigare kändes det välkommet och spännande att komma in i det här nya landet.

På rumänska sidan av gränsen knaprade jag på en wrap efter att inte ha ätit på flera timmar. Jag var utsvulten och njöt av varje tugga. Fram kom en man och hans son. De såg fattiga ut, magra och smutsiga. Mannen var av okänd anledning klädd i en babyblå magtröja. Han ville skaka hand och gjorde sig trevlig, varpå han gjord de sedvanliga tiggargesterna: en plågad min och sträcker upp ett finger i luften, en peng, en matbit. Är ni hungriga? Jepp. Jag sträcker fram wrappen och den slits ur min hand och de traskar vidare. Inte en nick, en blinkning eller ett ord av tacksamhet. Med tom hand och mage stirrar jag efter dem när de försvinner iväg. Jag blir oväntat illa berörd. Fan, kan de inte ens bjussa på en så enkel social gest. Jag kände mig som en bankomat, man trycker på rätt knappar för att få ut stålar, sen går man därifrån och vem bryr sig sen om bankomaten. Men för vems skull gav jag egentligen? Min eller deras?

Hursomhelst så förstärkte den händelsen härligheten i att komma in i ett nytt land. Jag trampade över bron över Donau som utgör gränsen mellan Rumänien och Bulgarien. Det kändes härligt att se skylten med landets namn. På andra sidan låg staden Ruse, som visserligen hälsade mig välkommen med vidsträckta industriområden och höga lyftkranar. Men som alltid kändes det spännande att vara i ett nytt land. Det första som slog mig var att det skulle bli problem att läsa skyltar.

Image
Här står det ju som alla ser Bulgarien.

Jag växlade bort mina sista rumänska pengar i ett litet stånd (kursen var förmodligen suboptimal för mina syften) och började trampa ut ur stan. Jag träffade aldrig någon rumän som varit i grannlandet, men någon hade antytt att det var en landskap fullt av kullar. Det var inte en överdrift. Vägarna gick sakta uppåt och nedåt mest hela tiden. Inga höga berg, men fortfarande backe upp och ned genom skogar och över stora fält. Att kämpa i backe efter backe genom skogar utan sikt över landskapet blev stundtals psykologiskt påfrestande, men vädret var mestadels skönt svalt, och jag stressade intet.

Image
Bulgariens böljande landskap.

Första kvällen campade jag utanför en stängd camping på en remsa gräs på deras parkering. På min karta var ett gäng campingar utmärkta efter min rutt. Verkligheten visar sig tyvärr inte alltid stämma överens med kartorna, och jag såg inga campingar alls, utom den här som alltså var stängd.

Lunch dag två inmundigades under strikt uppsyn av en katt med bara ett öga. Menyn såg lite lurig ut, kycklinghjärtan, inälvor och andra rätter jag inte förstod vad de innehöll. Inälvor kändes lite väl hardcore, så jag beställde in en tallrik hjärtan.

Image
Enögd matinspektör.

Image
Stekta kycklinghjärtan med lök, salt och citron. Livet är gott!

Vägval. Jag valde mellan att cykla en omväg västerut över bergen, närmaste vägen mot Turkiet, eller en omväg österut längs svartahavskusten. Bergen skulle jag säkert gilla, men jag hade nyss cyklat mycket berg, och bergen längre fram på resan skulle säkert bli mycket häftigare ändå. Hade jag tagit närmaste vägen hade Bulgarien nog mest fått karaktären av en transportsträcka jag inte skulle minnas. Valet blev att cykla rakt österut mot kusten.

Jag kommer till en by och frågar en lokalbo om han vet nånstans jag kan tälta. Han ropar lite utanför en stängd grind och ut kommer en man som tydligen driver ett litet anonymt (anonymt som i ingen skylt och låst grind) gästhus. Det blir fint! Han lagar mig en omelett och vi dricker ett par blaskiga öl. Rummet kan man väl säga var sådär. Det första han gjorde när han visade rummet var att ta fram en sopborste och börja sopa bort bärfisar i färgerna orange och svart. Softa, säger jag, jag bryr mig inte om någon enstaka bärfis. Men då hade jag uppenbarligen inte tittat så noga. Ibland kan man se de här insekterna hopklumpade så det nästan ser ut som en enhetlig massa. Jag vet inte om de parar sig eller bara vill socialicera, men här var det mer än hundra av dem i varje fall. Efter en session med kvasten hade han ändå fått bort de flesta. När jag lade mig på sängen började jag direkt nysa och hosta och ögonen rann, men jag var för trött för att fråga om jag kunde slå upp tältet på baksidan istället (ni kanske har upplevt det med törst, man är för trött för att gå upp och dricka, men för törstig för att sova) och somnade till slut. Natten var långsam och jag låg vaken många gånger. Strax innan soluppgången fick det vara nog, så med halsen sändertrasad av nysningar och hostningar gav jag mig ut på vägarna igen. Vilken befrielse det var att lämna rummet.

Så härligt det var att cykla i soluppgången! Det gjorde det nästan värt den dåliga natten. Jag kanske borde låta min sovsäck bli lika skabbig som den där sängen så att jag alltid kommer upp innan soluppgången. Det ger en riktigt episk känsla att cykla när solen går upp till vänster, och under hela dagen färdas medan solen sakta förflyttar sig i en båge framför ögonen för att till sist gå ner till höger. Eller när man cyklar i österled, den välkomna soluppgången i ansiktet och den mindre välkomna men lika vackra solnedgången i ryggen.

Image
Godmorgon Solen.

Image
Morgonen var kylig. Den stigande solen värmde skönt.

När solen var på min högra sida stannade jag i en stad och tillbringade kvällen med en bok på puben. Engelskan var här, liksom i resten av Bulgarien, ungefär lika användbar som solskyddskräm i norrland under vintermånaderna. På teven spelades musikvideor med bulgarisk musik. Här kom ytterligare ett tecken på att jag bytt land. På rumänsk teve spelades sånger från alperna, det var folkdräkter, pardans, dragspel. Dansarnas ansikten visade att detta var inget man gjorde för att ha roligt eller för att hitta någon att para sig med, dansen utfördes med seriösa och koncentrerade miner. Sångare var alltid gubben, pöjken, charmören eller tanten från grannbyn. Definitivt svärmors-approved.

I Bulgarien däremot var musikvideorna mer moderna, eller vad man nu ska kalla det. Sångare var Mr Random Douchebag som ibland syntes flera sekunder i rad men oftast nästan inte alls, någon tiondels sekund då och då, det viktiga var tjejerna. Silikon i överflöd och kameramän som gjorde allt för att man inte skulle råka missa det. Jag gissade att Bingo Rimer gästat landet och agerat regissör.

Image
Kraschat staket och gravstenar.

Image
Oljebolagens moral kan väl ifrågasättas, men deras bensinmackar är en skänk från ovan. Toaletter som skulle passa in på lyxhotell, gratis internet, gott kaffe och ofta en plats att slå upp tältet. Vad mer kan en cykelluffare önska sig?

Image
Transportlinbana mellan stenbrott.

Image
Typisk bulgarisk småstad. Kommunistarkitektur och industrirök.

Jag trampade mot den stora och turistiga kuststaden Varna. Ju närmare staden jag kom, desto fler kvinnor stod vid vägkanterna i skogen. Det verkade inte vara några problem med efterfrågan. Många bilar saktade in och spanade noggrant. Vände, åkte tillbaka och spanade åt andra hållet. När de gjort sitt val stannade de och plockade upp tjejen varpå de åkte in bakom något buskage i skogen. Jag blev förvånad att det skedde så öppet. Torskarna var kanske mellan 20 och 70 år. De flesta såg ut som helt vanliga respektabla män på väg hem från jobbet. Det kändes oförskämt att stirra, men jag resonerade att det inte är lika oförskämt att stirra på män som stirrar på kvinnor som att köpa tillträde till kroppsöppningar. Det kanske bara berodde på att sommarturismsäsongen var över, men köparna var i alla fall inte västerländska turister.

Image
“Stenskog” utanför Varna. De underliga stenformerna har uppkommit naturligt.

Precis när jag passerade Varna-skylten så började min främre pakethållare skaka ovanligt mycket. Nu hade fästet på höger sida gaffeln gett upp. I Bucharest var det den vänstra som lossnat. Säga vad man vill om Surlys kvalitet (cykelmärket, som har rykte om sig att vara ”bombsäkert”) så får man ju ändå medge att gaffeln haft väldigt bra timing att gå sönder. Både nu i Varna och i Bucharest hade jag mindre än en halv kilometer till närmaste svetsande verkstad.

Image
Upp och ner under svetslågan. Igen.

Image
Snart skulle åkerutsikt bytas mot havsutsikt.

Cykeln var snart hel igen, och staden passerade snabbt under min hjul. Kursen var nu söderut. Jag tog sikte på en liten turistort någon mil bort vid havet. Väl där såg allt övergivet ut. Fallna löv och ekollon låg spridda över de stängda hotellen och stugbyarna. Precis innan jag tänkte vända tillbaka till stora vägen så stötte jag på en restaurang som fortfarande var öppen. De hade några stugor och jag kunde få slå upp tältet mellan två av dem.

Image

Mitt dyra och nya ”ultra xx mega storm-proof super pro extreme” tält stod inte pall for en liten eftermiddagsbris på en vindskyddad plats och en båge knäcktes. Varför kan aldrig verkligheten påminna lite, bara lite, om reklamen? Här lagat med reparationsrör och silvertejp.

Här var det klarblå himmel och svalt men ändå tillräckligt varmt för att blotta bringan när det var vindstilla. Hösten var i antågande, löv föll från träden som så sakta började skifta i färg och de flesta människor hade redan övergett stället. Det kändes underligt att kunna njuta av värmen på en strand samtidigt som löven föll bakom mig. Jag läste Satansverserna, badade, skypade timtals, gick promenader längs stranden och planerade inför cyklingen i Asien.

Image
Stranden.

Image
Skön känsla.

Förutom ett ryskt hotell en bit bort på stranden och restaurangen där jag bodde (som låg en bit in i skogen och jag var enda gästen) så var det mesta stängt. Där jag låg på stranden hade jag ofta ungefär en kilometers strandremsa för mig själv.

En sådan dag gick några medelålders ryska damer längs stranden och letade tydligen efter någon lämplig plats att slå sig ner. Av alla platser valde de att breda ut sina filtar ungefär två meter från mig. De fnittrade som fjortonåringar och klädde av sig topless. Befriande nog så pratade vi inget gemensamt språk, och jag fortsatte plöja Rushdie. Snart kom en ensam man och la sig kanske tio meter bort åt andra hållet. Jag fortsatte läsa kanske en kvart till innan jag skulle gå och hämta käk från tältet. När jag ska gå ser jag att mannen har klätt av sig spritt språngande naken och ligger där helt oblygt med pillen stående rakt upp i vädret. Inte konstigt att damernas fnittrande intensifierats. Jag blir borta runt tio minuter och när jag kommer tillbaks till stranden har damerna och mannen försvunnit. Det är väl svårt att dra några slutsatser från det här, men man kan ju konstatera att om det här var någon typ av rysk/bulgarisk speed dating så var den väldigt effektiv.

Image
Östeuropeiskt badmode?

En kväll när jag skulle gå hem efter att ha suttit på den ryska restaurangen och skypat såg jag fyra stålcyklar stå utanför. Från ett bord bakom några buskar hörde jag orden ”transfagarasan highway”. Långfärdscyklister! Jag har bara stött på en enda långfärdcyklist tidigare, att nu träffa fyra på en gång var en väldigt välkommen överraskning. Vi utbytte erfarenheter och jag fick skämmas lite när de berättade om sina svenska lyxtält (Hilleberg. Deras två tält kostade säkert över 15000kr sammanlagt) som det skapades så mycket kondens i att det droppade ner på dem varje natt.

Image
Tallriksmodellen.

Image
Det vilade en stämning av spökstad över orten med alla dess stängda stånd och affärer och hotell.

Image
Det hårda livet som långfärdare. Slappa vid en strand, dricka öl och skypa.

Familjen skulle komma till Istanbul i slutet av oktober så jag hade ingen brådska att lägga mil bakom mig. Jag drog dessutom medvetet ut lite extra på tiden här så att jag skulle vara tvungen att trycka på ordentligt när jag väl cyklade igen. Jag stannade här en hel vecka, så när jag skulle fortsätta igen kändes det nästan som att jag varit på charter. Det enda som fattades var en airconditionad buss.

Upp på huvudvägen igen. Efter bara en kilometer ser jag en svettig cyklist som står och dricker cola mitt i en backe. Jag antar att det är någon av dem jag träffade igår, men icke. Han presenterar sig som Frank från Tyskland och vi slår följe söderut.

Image
Resesällskapet.

Vi kan inte motstå frestelsen att stanna i Sunny Beach, den (ö?)kända partyorten, och tar in på ett hotell. Trots det inkommande regnovädret vill han definitivt bada, och vi vandrar ner mot stranden. Lokalborna tittar på oss som att vi är dumma i huvudena, ja eller främst Frank då, som bara är iklädd badshorts, medan vi andra är varmt klädda. Efter badet tillbringar vi kvällen med pizza och öl på den enda öppna puben i den döda partyorten.

Image
Sunny beach och Nesebar, gamla stan, längst ut på den lilla halvön.

Image
Utsikten från vårt rum. På gatan nedanför allt som behövs för en lyckad kväll – friterad kyckling och strippklubb.

Image
Frank var tapper och tog ett långt dopp, väder och vattentemperatur till trots.

Dagen efter fortsätter vi söderut. Lite avundsjuk måste jag säga att att jag blev på Franks lätta Peugeot med typ en femtedel (om ens det!) av min packning. Han cyklade utan kök, mat, varma kläder eller sovutrustning och försvann framför mig i uppförsbackarna. Vi stannar ett tag i Burgas innan vi skiljs åt. Frank vill cykla längs kusten för att kunna hitta hotell medan min plan var att ta mig så nära turkiska gränsen som möjligt och tälta i skogen.

Image
Sandskulpturer i Burgas.

Image
Höstkänslor.

Det blev inget tältande den kvällen men väl kanske den hårdaste och roligaste cykeldagen hittills. Väl timat efter nudellunchen började en nytt regnoväder blåsa in. Ösregn. Regnet verkligen hällde. Sen började det blåsa hårt. För en gångs skull inte bara i ansiktet. Jag borrade ner blicken i backen framför hjulet och märkte efter ett tag ett konstigt ljussken och såg min egen skugga. Sedan började det dundra. Bixtarna och dundrandet kom närmare och närmare. Med kortare intervall mellan blixt och dunder. Jag cyklade upp och ned för pass genom skogen, mest upp såklart, och åskan blev till slut öronbedövande. Det var mäktigt. Jag var såklart genomblöt, men det kalla regnet hade den enda effekten att det svalkade mina ben så att energin aldrig verkade ta slut. Jag vrålade med i Arcade Fire-låtarna i mina hörlurar medan blixtarna avlöste varandra ovanför. Jag kände mig som en galen skeppare som trotsade vädrets makter och mörkret i sin kamp mot stormen ute på havet.

Det var skog överallt runt om mig, så att tälta hade funkat om jag blev tvungen, det kunde säkert till och med bli lite trevligt med varmt te och primusen brinnande på maxeffekt. När jag såg ett hotell i byn nära turkiska gränsen så kastade jag dock in handduken och checkade in. Jag hade tagit mig nästan 120km genom regnet den dagen om jag minns rätt. Levermiddag, öl och en varm dusch kändes som ett bra avslut på den dagen.

Image
Blöt och trött. Dock aldrig för trött för att skjuta av en pose.

Ny dag men samma väder. Fast nu var regnet i alla fall lite mer normalt och sansat. Vägen gick uppför i några mil och sen var det dags att lämna EU. Äntligen! På turkiska sidan gränsen stod en soldat bakom ett stängsel med vad som såg ut som ett gammalt mausergevär och sjöng på ett för mig nytt språk. Militärer som sjunger istället för att försöka se hårda ut – det måste ju bara vara ett härligt land! Han tog gärna några bilder på mig framför Turkietskylten trots att folk verkar ha sjukt svårt att komma underfund med hur man fotar med min kamera. Jag verkar inte kunna övertyga någon om att man precis som på vilken vanlig kamera som helst bara behöver sikta och trycka på avtryckaren. Jag besökte en liten butik för att bli av med mina sista bulgariska stålar. Ut kom jag med en stor påse fylld med kakor och hade inom kort även fått tag på en stämpel i passet så att de släppte in mig i Turkiet. Hosgeldiniz, välkommen, så var jag inne i ett nytt land igen.

Image
Turkiet 3km. Den här skylten var en fröjd för ögat att se.

Image
Turkiet!

När jag passerat gränsstationen kunde jag märka två skillnader mellan länderna. Ett: uppförsbacke hade blivit nedförsbacke. Två: här var en stor fet EU-väg, byggd med EU-pengar om jag förstod rätt. På Bulgariska sidan, som alltså är ett EU-land, så var vägen smal, gammal och skröplig. I Turkiet däremot som inte ens är med i unionen så var vägen underbart överdimensionerad och byggd av EU. Någon bulgarisk minister har nog gjort sig impopulär i Bryssel.

Image
Ny rak och fet EU-väg. Gamla vägen slingriga vägen bredvid.

Naturen förändrades snart från Bulgariens frodiga och böljande landskap till turkarnas torrare och kargare motsvarighet. Turkarna verkar inte gilla snirkliga serpentinvägar. Vägarna var helt raka, oavsett hur brant bergen sluttade. Rakt upp och rakt ner. Hade jag inte haft motvind hade mitt förra rekord på 65km/h inte stått sig.

Image
Landskapet såg strax efter gränsen ut precis som jag tänkt mig att Turkarnas land ”ska” se ut.

Jag bodde i Kirklareli ett par dagar och besökte banker för att kolla växelkurser och sådant trist och pillade lite på utrustningen och såklart kolla in nya landets stadsliv. Till paddan hade jag skaffat en appen Turkiska på en månad. Även fast jag bara lärt mig en handfull ord kände jag mig fet när jag briljerade med komplicerade yttringar som kvinna, man, barn, fågel och fisk för imponerade turkar.

Image
Lyxigt med utsikt över stadens hus och dessutom en herre som höll upp hissdörren och tryckte på rätt våning. Däremot satte jag ölen i vrångstrupen när den kostade tio gånger så mycket som i Bulgarien.

Image
Saxen fick gå loss på jackan. Ett svetto som jag är så fick jackan offra sina enorma fickor (från nederkanten upp till axeln var en enda stor ficka) till fördel för lufthål. Öppnar jag dragkedjan till (de före detta) fickorna så finns nu där bara ett hål.

Väl på vägen igen slog jag mitt tidigare längdrekord. Jag stannde på en bensinmack och fick tälta på en gräsmatta på baksidan. När jag såg mätarställningen fick jag ta ett extra varv runt macken innan tältuppsättningen så var rekordet slaget.

Image
Så bra vägar som i Turkiet har jag nog aldrig förr cyklat på.

Image
I en förort var det översvämning.

Image
Hög tid att bosätta sig för natten.

Image
När jag anlände på kvällen var hundarna lugna som små lamm. Från någon gång mitt i natten ändrade de helt karaktär och försökte jaga bort mig från min plats några meter från hundgården. De skällde timmar i sträck.

Nu var Istanbul nära. I mitt medvetande ett stort delmål. Jag hade nästan korsat den europeiska kontinenten! Vägarna fortsatte vara överdimensionerade med riktigt bred vägren och cyklingen in mot metropolen var bra. Men till mitt stora förtret gick gaffeln sönder igen. Den här gången hade svetsningen av bulgaren i Varna gett vika. Jag började bli van, så jag vände cykeln uppochner och MacGyver:ade fast pakethållaren till gaffeln med ett spännband. Sedan fick jag jaga svets igen. Den här gången gick det inte lika smidigt dock. De flesta verkstäder var stängda och de som var öppna hade ingen svets. Det firades en nationell högtid nu, så turkarna var upptagna med att slakta några miljoner får och hänga upp enorma, vi snackar skyskrapstäckande, turkiska flaggor. När jag fick dessutom fick punktering gav jag upp för dagen och som tur var låg en av Turkiets få campingar precis bredvid mig.

Image
Första skymten av marmarasjön.

Image
Campingens strand.

Jag satte mig att läsa vid marmaras strand. Jag var tvungen att göra slut på Salman Rushdies Satansverser innan jag stötte på någon lättkränkt troende. Boken har nämnligen väckt så mycket ilska med sin beskrivning av profeten bland vissa muslimer att till exempel Irans regering utlyste en fatwa, dödsorder, på författaren. Det kan ju aldrig vara bra att ha med sig den boken ut i Anatolien.

Snart fick jag sällskap. Inte av någon arg imam utan av en familj som skulle fira högtiden vid stranden. Ur deras bil lyftes bord, stolar, en grill, en massa maträtter och vodka fram. Det var lite Kalle Ankas husvagn över uppdukningen. Det var tydligen den här familjen som ägde campingplatsen och de tog inte mina nej tack (jag hade redan käkat) på allvar och snart satt jag där med ett glas fullt av hembränd sprit och en tallrik fylld av kebab, kyckling och sallad. Det var gött, och en riktigt trevlig eftermiddag. Männen var snutar och farfarn hade, mest för att känna sig häftig tror jag, sin Beretta nedstoppad i byxlinningen. När han skulle sitta tror jag det blev lite obekvämt för han gav den till yngsta grabben, så fick han ha den i sin byxlinning istället. Jag skrattade så tårarna rann men de verkade tycka att det här var helt normal vapenhantering.

Image
Middagssällskapet för middag nummer två.

När de åkte hem igen så dukade deras anställda av allt, de bara reste sig och gick. Tänk om man hade det så enkelt hemma! De tyckte inte jag skulle tälta (folk verkar tro att det är hemskt att tälta) så de gav mig nycklarna till en liten lägenhet på campingen som jag kunde sova i.

Image
Punka och trasig framgaffel (för tredje gången).

Jag lagade min punktering och då vinkade gubbarna som jobbade på campingen till sig mig. De höll på att laga mat i en kittel över en eld och bjöd på Efes. Grytan som de lagade serverades i kitteln. Vi satt alla i en ring runt den och käkade ur samma kärl med hjälp av brödbitar. Det här sättet att käka har jag stött på flera gånger senare, och jag gillar det verkligen. Dessutom var grytan (min tredje middag för dagen) utsökt!

Image
Middagssällskap, middag nummer 3.

Image
En solnedgång får ju inte gå förbi utan tagandet av romantiska bilder.

Jag vaknade och trodde det var morgon. Fuck, bakis. Jag började klä mig men när jag tittade på klockan så visade den 23:30. Jag återvände till sängen och när jag vaknade nästa gång, när det verkligen var morgon, så mådde jag fint.

Jag tog några sista foton på soluppgången ovanför Marmarasjön och trampade iväg. Linneas plan skulle anlända lite senare på dagen så planen var att möta upp henne på flygplatsen. Mina MacGyver-skills måste uppenbarligen övas, för pakethållaren satt inte alls fast bra. Vid gupp i vägen så skakade den oroväckande mycket i sidled och hotade att slå in i framhjulet. En pakethållare i hjulet skulle förmodligen resultera i spektakulära cirkuskonster över styret, så prio ett var att hitta en verkstad som kunde hjälpa mig med svetsning. Turkarnas högtid firades tyvärr fortfarande, så jag fick klara mig utan.

Image
Klart för avfärd.

Vägarna var till en början riktigt bra. Jag hade vant mig att cykla motorväg och så länge det inte var så mycket trafik vid på och avfarterna, där jag ju måste korsa trafiken som svänger av eller på, så gick cyklingen in mot Istanbul fint. Jag förstod inte riktigt på vad andra cyklister klagat på. En stund senare ångrade jag den tanken. Det blev komiskt när jag skulle försöka korsa hårdtrafikerade påfarter till 4-filiga motorvägar där folk körde ganska snabbt förbi mig på båda sidor. Ett tag blev jag stående mellan filerna och undrade hur det kunde bli såhär dåligt såhär snabbt.

Image
En av tusentals stora moskéer i Istanbul.

Jag vägrade fortsätta på motorvägen, så jag svängde av och bestämde mig för att freestyla mig fram. Jag visste ungefär var flygplatsen låg, var jag var, och hade en kompass i fickan. En femtonmiljonersstad, hur komplicerat kan det vara? Tydligen ganska komplicerat. Man ska ha i minnet att jag gått vilse i Malmö. Först snurrade jag in mig i ett industriområde. En timme senare efter att ha släpat cykeln genom ett inhägnat område med hål i stängslet kom jag ut igen vid stora vägen, fem hundra meter från där jag svängt av. Nästa försök ledde mig rätt, trodde jag. Men nu hade jag kommit till deras internationella hamn, helt fel med andra ord. Jag fick vända om och cyklade genom någon stadsdel och frågade mig fram efter vägen. Tiden tills Linnea skulle stiga av planet började närma sig. Längre fram insåg jag att jag blev tvungen att cykla motorväg igen. Det fanns helt ingen väg runt. Inte en helt cykelanpassad stad med andra ord. Stockholms cykelvägsnät känns ibland skrattretande dåligt, men att bli tvungen att cykla motorväg som är så här hårt trafikerad tar ju ändå priset. Jag gjorde det ett tag, men var tvungen att cykla så sakta för att pakethållaren inte skulle slå in i hjulet att jag aldrig skulle hinna till flygplatsen i tid. Det var ungefär tio kilometer kvar när jag vinkade in en taxi och slängde in hojen i skuffen.

Det känns alltid som ett nederlag att inte cykla varje meter, men att hålla på och kriga mot trafik samtidigt som jag dessutom riskerar att volta över styret för att cykeln är trasig och inte kan lagas, ja det känns ju helt meningslöst, och är långt ifrån syftet med resan. Att ligga med bruten lilltå i något dike när Linnea sitter och väntar på flygplatsen vore ju dessutom väldigt oförskämt.

Taxiresan. Taxichaufförer kan nog vara den yrkesgrupp, näst efter banktjänstemän då såklart, som försöker luras mest. Tror man att man kan sitta och softa utan att bli lurad på pengar, ja då tror man fel. I Budapest ville de sälja körningen flygplats-stan till dubbelt pris. I Rumänien körde de allt som oftast den gamle godingen att säga att priset skulle vara 5, för att när de börjat åka säga 50. En rumänsk taxichaufför plockade upp mig när jag stod och liftade hem från vandringen, gratis sa han. Gratis? Verkligen gratis? Ja. En kvinna, som jag antog också liftade satt i passagerarsätet. När vi åkt en bit blev han plötsligt otrevligt och sa att han skulle ha 50. Nej, släpp av mig här. 5 då? Det gick jag till sist med på, men satt tyst och surade i baksätet resten av resan. Efter ett tag frågade han, helt ur det blå, om jag ville sova hos honom. Ugglorna i mossen hoade högljutt. Jag avböjde. Då ville han istället skjutsa mig ändå hem till mitt hotell istället för samma pris. Snacka om att göra en helomvändning från att försöka lura mig till att erbjuda sovplats och dubbelt så lång skjuts hela vägen fram till min dörr. Jag ville dock gå av i stan. När jag skulle gå ur vände sig kvinnan om:

– Sex?
– Ursäktavadsadunu?
– Sex.
– Va?! Ordet var så långt ifrån vad jag väntade mig att hon skulle säga att min hjärna inte ville koppla ihop ljuden som kom från hennes mun med någon betydelse.
– DO. YOU. WANT. SEX?!

Åter till Turkiet. Vi började åka. Jag läste på skyltarna. Flygplats vänster, inte-flygplats höger. Vi svänger såklart höger. ”Men ska vi inte…?” Men man fick tydligen inte åka på stora vägen med cykel utstickande ur bakluckan. ”Police, problem.” Det enda som inte stämde var att vi åkte i en vid cirkel och kom tillbaka till samma plats fem minuter senare och körde upp på stora vägen som man nyss inte fått köra på. ”Police, no problem?” Frågar jag och tittar på honom skrattandes och han ler urskuldande och mumlar något ohörbart. Underligt att deras löjliga försök lönar sig, de lär ju sällan få speciellt mycket dricks.

Fram kommer vi till flygplatsen och jag är till och med i tid! På den här flygplatsen fanns en säkerhetskontroll vid ingången, och jag måste ju in för att hitta Linnea. Åh kära nån! Jag fick plocka av och tömma alla sju väskor och de beslagtog gamla moran. Pepparsprayen och leathermankniven (som dessutom är bra mycket vassare än moran) verkar de däremot ha missat.

Jag satt och tittade på alla människor som kommer ut från terminalen ett tag, och snart kom Linnea i egen hög person ut.

Att äntligen komma fram till Istanbul, gränsen till Asien, kändes stort. Tanken att ha korsat en hel kontinent, på cykel(!), lät som en bedrift. I verkligheten har det ju inte varit någonting hårt eller svårt att genomföra, utan det har snarare varit en riktigt grym semester!

Image
Blå moskén i Istanbul, någon kilometer från Asien.

Syrran och Christian skulle komma dagen efter på förmiddagen och senare under dagen flög mor och far in. Det bäddade för en go vecka, och den kommer Linnea berätta om i nästa inlägg.

Nästa inlägg jag skriver kommer handla om när jag cyklar på Anatoliska backar och märker att vintern når även dit.

Tills dess,
Petter Hällberg, från ett café i västra Iran, bredvid en varm kamin, torkande strumpor, två lastbilschaufförer som ber och en sockrad tekopp.

3 thoughts on “#9 Bulgarien och europeiska Turkiet

  1. Helt underbart att läsa. Roligt och spännande. Det bästa jag läst i år.
    Tror du det är för sent att kränga orden till någon tidning?
    Tanken på att du cyklat från Uppsala till Asien är omtumlande.
    Vi ses snart.

  2. Oj, vad spännande att läsa! Vilka roliga middagssällskap… och mannen med pickadollen, hmmmmmmmm. Så lång från de vanliga turistgrejjerna. Jag vill också, fast det får gärna vara platt. Och medvind!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s