#8 En månad i Rumänien

20121119-181328.jpgRutten genom Rumänien.

Olagligen (?) rullar jag iväg från gränsen mot Ungern. Vägen är nylagd, platt, och rakare än vägarna någonsin byggs i Sverige. Av förklarliga skäl (se slutet av förra inlägget) är jag den enda trafikanten. En häst som drar en vagn med några kvinnor i färgglada schalar och barn traskar längre bort. Inga uniformer syns till. Kanske en kilometer bort är en landsväg, hinner jag dit innan lagen ser mig så kan ingen hävda att jag struntat i att ta mig till en riktig gränsövergång. Väl vid landsvägen händer ingenting. Ingen tar notis om mig.

Nöjd trampar jag in mot staden Oradea. En flugsvärm plågar mig ända upp till 35 km/h då de inte kan hänga med längre. Rumänien har utan tvekan snabbast flugor hittills. Det var ju inga problem alls att ta sig in i Rumänien över den där gränsen, tänker jag, vad pratade tjommen vid gränsen om! Men snart slår det mig att man kanske måste få stämplar i passet vid inpassage, Rumänien är ju inte med i Schengen. Vad väntar i så fall vid passkontrollen vid utpassagen? Problem? Böter? Att vända tillbaka och cykla runt till den riktiga gränsövergången känns inte lockande, men förmodligen bättre än att behöva bråka med polisen vid den bulgariska gränsen. Väl framme på ett hotell finns wifi och jag konsulterar Långfärdscykling-gruppen på Facebook. Efter någon minut får jag svar: Nej, de tittar bara i passet. Inga stämplar behövs i Rumänien. Trampa på!

20121119-181553.jpgÖvergivet höghus i utkanten av stan.

Första intryck från Rumänien: skitigt, förfallet, fattigt. Jag vill inte ens ta upp kameran. Inte så mycket för att jag är rädd att bli rånad utan för att det på något sätt känns opassande att fotografera folks misär. Som att jag uppskattar deras dåliga levnadsstandard för att jag ska kunna turista och fota dem som om de vore en turistattraktion. Oradea har jag förvisso hört ska vara en stad med fin arkitektur och vacker stadskärna, men jag ser inget av detta, och bryr mig inte heller om att söka upp det, jag vill ju till vildmarken och bergen!

På hotellet hoppas jag få tag i lite lagad mat. Förgäves. Inte heller finns någon restaurang i närheten. Det blir att gå till ABC:n tvärt över gatan istället och köpa salami, bullar och öl. Inte helt fel det heller. Bergenbier och Ursus, björnöl, måste testas. Inne i affären håller en man på att ramla in i mig. Han är så full att han knappt kan stå. Det blir en vanlig syn. Jag har inte sett någon statistik över alkoholismen i Rumänien, men den verkar vara skyhög.

20121119-181942.jpgMiddag enligt tallriksmodellen.

Morgonen därpå lämnar jag Oradea med matväskan fullproppad med mat, köket uppladdat med bensin och vattenflaskorna fyllda. Det blir snart påtagligt att jag lämnar stan. Välfyllda affärer (nåja, så välfyllda har affärerna i östeuropa inte alltid varit) övergår till pyttesmå halvtomma affärer, slätten övergår i kullar och till sist berg, och asfalten övergår till grus. Åkrar ger utrymme för skog.

20121119-182230.jpgUt på landsbygden.

Här finns massor av hundar. Värre än det har varit tidigare. Fler påträngande, galna och mer illsinta hundar än jag stött på förut. Att hundarna är okopplade är snarare regel än undantag, även om de flesta hundar hejdas av husens inhägnande staket i dess styggarga, maniska utfall. Ibland är hundarna fria att springa hur de vill, och då tar de upp jakten. De jagar, skäller, visar tänder och gläfser som besatta.

Jag är dock förberedd, på pakethållare, nära till hands: pinne. Senare ett komplement i styrväskan: en flaska pepparspray.

20121119-190231.jpgEn garde, hundjävlar!

Det som för mig var förvånande, men med facit i hand ganska logiskt, är att vildhundarna beter sig mycket lugnare än de som verkar tillhöra människor. Hundarna med ett hem vill skydda husse och matte (skydd verkar vara enda poängen med att hålla sig med hund här i trakten, inga känslomässiga band här inte). Vildhundarna verkar däremot, med vissa undantag, mest vilja överleva, hitta lite matrester eller undvika att bli bortkörda.

Vid ett tillfälle cyklade jag nedför en lång backe efter ett 500-meterspass. Jag beundrar utsikten över byn i dalen som breder ut sig nedanför mig. Det går ganska fort, kanske 35 km/h. Ett hus med tillhörande skällande best närmar sig på höger sida. Med blottad tandrad springer den mot mig i högsta fart men stoppas av ett högt järnstängsel. Jag drar en lättnadens suck över att jag är i säkerhet. Icke. Den springer före mig, hela tomtens längd, ut genom en springa i stängslet och upp på vägen, bara någon meter rakt framför cykeln. Jag vet inte hur skönt det är för en hund att få 95 kilo långfärdscyklist plus 50 kilo cykel som dundrar ner för en backe i ansiktet, men jag vill inte undersöka saken genom experiment. Jag vrålar för att den ska flytta på sig (men mest för att jag halvt skiter på mig). Hunden ser också ut att skita på sig när den inser vilken taskig sits den satt sig i, kastar sig i sista sekunden undan, och undviker framhjulet med någon enstaka decimeter.

En annan gång närmar jag mig en rastplats vid vägen som verkar ha övertagits av en handfull galna vildhundar. Redan när jag är några hundra meter bort ilar de skällande emot mig i högsta fart. Jag har fått ett tips av Joel att gå av cykel och stå still när en galen hund kommer mot mig, det är ibland de mystiskt ”levande”, snurrande hjulen som hundar inte kan vilja låta leva. Det är alltså inte cyklisten, utan hjulen som är hotet mot hunden. Det ska jag testa när jag har en harmlös liten hund efter mig, nu däremot, tar jag fram pinnen och förbereder mig för fight. Jag trampar på så snabbt jag kan och lyfter pinnen över huvudet. Hundarna är så ilskna att man skulle kunna tro att jag hotar deras valpar med döden, men än så länge vågar de inte ta steget ut i deras utfall mot mig och håller sig några decimeter bakom mig. När jag svingar pinnen över huvudet ger de mig några meter (precis som aporna i Indien lät sig skrämmas av en upplyft pinne), men är snart tillbaka på mig igen. Snart börjar vägen slutta utför, och jag försöker bränna ifrån hundarna istället. Jag trampar upp i 25 km/h. Inga problem för hundarna att hänga på. Trettio. Ingen skillnad, trettiotvå, de är på mig, och nu får jag ta i. Benen värker när jag pumpar på i trettiotre, trettiofyra, trettiofem, och äntligen vinner jag meter för meter och hundarna försvinner bakom mig.

I glesbygden utanför Oradea gläds jag av att vara påväg ut i lite vildare marker. Däcken purrar som en katt på grusvägarna i skogen. En gård här och där, grisar som njuter av livet i gyttjepölar (hur kan man tycka att grisar är smutsiga djur?). Åkrar bara ibland. Byar utan ens en enstaka handlare som säljer grundläggande saker, flera byar i rad. Västra Transylvanien var utan tvekan det område i Europa som kändes minst påverkat av kapitalismen. Överallt väldigt fattigt. Men gemytligt på något sätt. Folk lever av jorden, och ser ut att leva gott. Gott – bara avskalat från lyx. De har sina enkla bostäder, en plätt jord, höns, några grisar, en häst och kanske ett par kor. Inga lyxbilar, paraboler, kanske ingen civiliserad toalett, kanske inte ens en enda smartphone i hela familjen! I ögonen på en hastigt passerande outsider ser det ändå ut som en trygg och säker tillvaro – kanske till och med tillfredsställande.

20121119-182929.jpgStirrtävling mot kossorna. De vann.

Första kvällen på rumänska obygden närmar sig. Skogen känns mörk och ogästvänlig. Så oöverskådlig. Jag planerar att fråga om jag får tälta vid någon bondgård istället.

Ut på grusvägen kliver en yngling iklädd militärfärgade käder. Han gör stopptecken med handen. En riktigt tuff grabb! Han verkar ha långt till leendet. Jag stannar och skämtar med honom. Stenansikte. Nej, han ska ha pengar om jag vill fortsätta. Gulligt.

Inte långt bort slår jag mig i slang med en kvinna, förmodligen mamman, utanför en liten gård. Frågar om det är lugnt om jag slår upp tältet någonstans. Död blick: nej. Jag tror hon missuppfattat mig, det finns hur många ställen som helst inom en radie av 200 meter där ett tält inte skulle störa någon: gräsplättar, skogsdunge, åker, vadduvill! Pequeno casa säger jag och klappar på tältet. Jo, hon har förstått, och upprepar med samma döda blick: no. Vad är rumänerna för ena, undrar jag. Jag tänker ofta att jag ska gå emot mina fördomar, magkänslan om du så vill, och även prata med annorlunda människor som mina fördomar varnar mig för, bara på grund av deras utseende. Ofta ger det resultat. Ibland, som nu, inte.

På väg därifrån jagar deras okopplade hund mig. Skäller, visar tandköttet, gör utfall. Kvinnan visar inget intresse av att få bort hunden. Ungjäveln otrevlig. Morsan död blick. Hunden förmodligen djurplågare. Fuck!

Irriterad trampar jag vidare, men jag kommer under resten av tiden i Transylvanien inte ha anledning att vara putt mycket mer. Snarare tvärt om.

Rumänerna har varit fantastiskt gästvänliga och varma människor. Jag har känt mig välkomnad (nästan) överallt. Folk har bjudit in mig till deras hem, bjudit på mat, dryck och sovplats. Palinka (hemgjord vodka gjord på vadsomfinnsnäratillhands om jag förstått det rätt), tomatjuice, vindruvor, pommes frites, komjölk (nästan direkt från spenen ( parentes i parentesen, jag vet, men jag måste bara beröra färskmjölken igen. Jag älskar mjölk, ”naturens egna sportdryck”, och samma dag hade jag tänkt på hur roligt det vore att smaka oproccessad mjölk. Gåvan av den här ljumma koppen berörde mitt hjärta!)), fläsksvålar (fy fan!), äpplen, päron, ägg och lite mer palinka. Det har varit spännande och roligt att bli inbjuden och få en inblick i hur livet är här i Östeuropa, och det är svårt att inte känna sig tacksam.

Det är inspirerande att de odlar så mycket själva. Allt nämnt ovan kommer från värdarnas egna trädgårdar. förutom de hemska fläsksvålarna får vi hoppas. Maten i Rumänien är dyr i förhållande till hur mycket folk tjänar, så här finns ju definitivt ett ekonomiskt incitament att olda grödor istället för växter som bara är vackra. Men dessutom är det ju oslagbart gott (och soft!) att äta vindruvor och tomater från sin egen trädgård.

En kilometer bort, uppe på en kullen, står en kvinna och skakar ner äpplen från ett träd som hon samlar ihop. Magkänslan avkunnar domen: äppelplockande kvinna – godkänd! Självklart får jag slå upp tältet var jag vill, säger hon, och visar mig till bakgården (tyvärr väljer jag en plats precis bredvid en kubikmeter ruttnande äpplen och dasset, men det hör inte hit). Snart spatserar en äldre herre ut, farfar i familjen, och vi kommunicerar så gott det går utan att tala samma språk. Rumänskan är ett latinskt språk, så det är åtminstone lättare att kommunicera här än det varit i Polen och Ungern, där beröringspunkterna med andra västeuropeiska språk varit mycket få. Snart blir hans gamla ben trötta och vi sitter ner. Jag lagar middag och familjens barn verkar inte längre blyga inför utlänningen och ansluter. Efter en halvtimme försvinner alla, jag antar att det är dags för käk. Samtidigt som jag slår upp tältet kommer minstingen ut igen och vill sitta på det flashiga liggunderlaget. De andra barnen går och hämtar kossorna och en häst från deras bete. Jag lär henne fota, eller, jag visar var hon ska trycka för att blixten ska ploppa upp och var man trycker för att den ska börja blixtra. Lite väl svårt kanske, men varje gång det lyckas är ju asball! Resten av barnaskaran kommer tillbaka från sina sysslor och vill vara med. Jag tar de sedvanliga hoppbilderna som alltid är lika barnsligt roliga att ta.

20121119-191207.jpg Smaskigt!

20121119-191218.jpgFarfarn.

20121119-191226.jpgDe verkade väldigt förtjusta i varandra. När jag bjöd på några skivor salami blev hunden helt galen och attackerade katten som den ögonblicket tidigare varit väldigt kärleksfull mot.

20121119-191233.jpgNu är jag här igen: underhåll mig!

20121119-191242.jpgEtt, två, åh hopp!

Den natten sov jag gott. Det var skönt att för en gångs skull ha hundarna på sin sida. Det fanns en handfull hundar på gården, och eftersom jag uppenbarligen inte var ett hot längre, så ingick jag i gården som skulle skyddas mot utomstående. Varje gång en häst och vagn passerade så blev de galna och trakasserade de passerande. Det väckte mig några gånger, och jag undrade hur alla locals står ut, men ingen skulle i alla fall kunna komma och pilla på mina saker utan att hundlarmet gick.

Morgonen därpå vaknar jag till ljudet av grymtande grisar och kluckande hönor och den skönt värmande solen. Mycket njutbart. Snudd på exotiskt för en stadsgrabb som mig.

Ut på asfalt igen. 500 meterspass. Ned på andra sidan. I byn nedanför frågar jag om jag kan få tälta på en stor gräsmatta. ”Nej, sov hos oss istället”. Okej. Vi äter en god middag, dricker palinka (vi kärlar alltså, frun konsumerar Linneas Martini Biancho som blev kvar från Budapest) och pratar franska (ett språk som varken jag eller de kan så många ord på). Efter ett tag är palinkan uppdrucken och franskaanvändningen blir lite väl kreativ för att nån ska förstå vad någon annan säger, och jag retirerar till min säng för natten.

20121119-193710.jpg Före palinkan.

Morgonen därefter är jag tack och lov inte bakis. Till frukost vargar jag i mig en limpa jag hade i en väska, men innan jag lyckas lämna paret så har de trugat i mig några portioner pommes, stekta ägg, tomatjuice och mer bröd. I en påse får jag med mig extra vindruvor för färden.

Jag lämnar än en gång asfalten. Ju längre jag cyklar desto mer lantligt blir det. Det märks att jag är i bergstrakter, och backarna blir längre och mer och mer branta. Grusvägen snirklar sig uppför genom små glesa byar. Det går så långsamt framåt, max tio kilometer i timmen, och jag spurtar knappast ifrån hundarna som skäller i tron att de skrämmer bort mig där jag sakta men säkert kämpar framåt, uppåt.

Vägen är i grus, men helt plan och skön att cykla på. Det är ordentligt anlagda diken på sidorna och mångaxlade lastbilar och skyltar berättar att detta är ännu ett av dessa EU-projekt för mångmiljonbelopp för infrastruktur. Hur mycket just detta behövs kan man ju undra. Asfaltsväg genom skogen mitt i obygden över ett bergspass. Under mina timmar på sträckan passerar inte mer än en handfull bilar, vill folk till andra sidan passet är det kanske effektivare att åka runt. Hur många människor kommer glädjas över den här vägen?

20121119-194309.jpgSkön öde grusväg. Snart är den asfalterad.

Jag har sedan länge lämnat de små byarna och efter flera timmars svettande når jag passet, vägens högsta punkt. 1250 meter över havet enligt kartan. Här tar Apuseni Nationalpark vid. Det är ett härligt ställe. Vacker natur. Massor av skog, en del kala områden med betesmark. Vildmark. Här lär det finnas många vilda djur per människa. Jag misstänker att här finns varg och kanske till och med björn! Jag hittar en skymd plats med fin utsikt där jag slår upp tältet. Med en stor portion tur kanske jag kan få se ett av dessa stora rovdjur, eller åtminstone i fjärran höra vargarnas klagande sång.

20121119-194734.jpgTältplatsen i Apuseni NP. Det som lyser från marken är reflekterande vatten i en urhuggen stock.

20121119-194723.jpgHelt okej utsikt.

20121119-194744.jpgLyx med sprutgrädde i kaffet. Ej att underskatta.

Långt borta hör jag bjällror. Ett par fåraherdar är tydligen mina grannar. Två vall(?)hundar hittar mig. De stirrar ut mig när jag äter min middag. Tydligen hungriga. Jag smörar in mig med lite salami. Jag har upplevt chips-cravings, och har köpt ett paket som jag sparat till efterrätt, för att riktigt njuta. Jag plockar ihop maten och lämnar chipspåsen och en bok kvar på matplatsen. Innan efterrätten tänker jag ta hundarna tillbaka till herdarna och börjar leda bort vallhundarna. Den ena är med på noterna, men den andra gör istället en attack på chipspåsen. När jag vänder mig om är hundens huvud begravt i påsen. När jag försöker stoppa den springer den iväg och tittar på mig med en chipsbeklädd min som ser ut som en blandning av skam och förnöjdhet som säger ”ojj, ville du ha de där chipsen?”.

20121119-195502.jpgHungriga hundarna.

20121119-195516.jpgLilltältet känns större med presenningen som tak. Presenningen får också tjänstgöra som picknickfilt och vattentätt fodral till tält, liggunderlag och sovsäck.

Jag hade gärna stannat här några dagar, men bensinmackarna var ingenstans att bli sedda, och bensinen till mitt kök började ta slut. Likaså maten. Dålig planering, och resten av tiden i Rumänien såg jag till att alltid ha minst en liter extra bensin och en hel del käk i väskorna. Frihetskänslan i att trampa iväg mot öde regioner med proviant för många dagar i väskorna är svårslagen!

20121119-201032.jpgVad tror ni om knaperstekt ödla som snacks?

Jag cyklar genom nationalparken och följer en liten grusväg som följer en bergskam upp och ner. Komiskt att de dragit vägen allra högst upp, cyklingen var ganska slitsam, men belönande i form av storslagen utsikt mest hela tiden.

Ner i dalen igen. Jag cyklar genom en liten by och en hund hörs skälla en bit fram. Jag tar fram pinnen från pakethållaren och blir utskrattad av ett gäng öldrickande rumäner som ser mig från en pub. De pekar på pinnen och gör tummen upp.

Den natten tältar jag bakom en familjs hus i dalen. De hade tydligen haft besök av två andra svenska cyklister som tältat på samma plats vintern 2010. De visar bilder på ett snölandskap där familjen och svenskarna poserar med två långfärdscyklar. Det ser väldigt kallt ut, kontrast mot det varma vädret nu som får svetten att spruta i uppförsbackarna. Efter hårda dagar uppkommer saltavlagringar på mina byxor och skor efter all svett! Det får mig att längta efter vintermånaderna i östra Turkiet och Iran som på grund av hög höjd kommer vara vita och kalla. Det ska bli härligt!

Över ett sista pass och ner i Albacdalen. Det känns att civilisationen är på återintåg. De gångna dagarna har jag varit nästan helt ensam på vägarna. Kanske ett par bilar per timme har passerat mig. Och några hästar med vagn såklart. Här blir det mer turistigt, det verkar finnas många destinationer för outdoor-folk runt om i dalen. Fina kyrkor, jag passerar ett bröllop, några hotell och schyssta affärer där jag får tag på lite annan mat än de förfärligt motbjudande korvarna jag stoppat i mig de senaste dagarna för energins skull.

20121119-201408.jpgAlbacdalen breder ut sig.

Albacdalen är vacker, och jag tältar utanför en restaurang vid en flod som rinner i botten av dalen. Här tar jag en vilodag och prövar på lite mer rumänsk mat och utnyttjar deras wifi. Jag kommer fram till att den rumänska maten i bästa fall är helt okej, men ofta vedervärdig. Jag älskar stadig mat, fläsk, korv, palt och sånt, men det här passerar min gräns. Polentan (som hemma serveras som gröt) är god, och äts som pasta eller ris. Till polentan serveras jag fettigt grovt fläsk som får bacon att framstå som en grönsak och korv som är svårtuggad. Och det kommer från mig som nästan avgudar fläsk och korv i vanliga fall. Jag skäms lite när jag pillar bort de fettigaste delarna och sköljer ner resten med cola. Priset tas ändå när några rumänska turister bjuder på palinka och fläsksvålar (aka grishud). Jag har svårt att avgöra om de driver med mig när de räcker fram en tallrik med bleka och sladdriga grisbitar och tittar uppmuntrande på mig. ”Ska man äta det?” Tydligen ska man det. Jag ångrar direkt att jag tog en så stor bit och försöker skölja ner en liten bit av den svårtuggade huden med spriten. Jag vill inte förnärma dem efter deras generositet och tvingar, med god min, i mig millimeter efter millimeter av svålen. När jag fått i mig nästan hela svålbiten känner jag mig triumferande, det här var tyngre än värsta bergspasset! Då läggs en ny svålbit, minst dubbelt så stor, upp på min tallrik. Tack!

20121119-201849.jpgDet ser ju ändå ganska gott ut.

Snart är jag tillbaka i civilisationen på riktigt. Passerar några smutsiga städer och det regnar mer än nödvändigt. Uppför ett pass är det vindstilla och jag svettas. På andra sidan toppen blåser det rejält, och det är bara 8 grader i luften. Nedförsbacke, motvind, väta och kyla – ingen god kombination. För första gången dras tumvantarna fram, och alla kläder (utom pälsmössan som inte får plats under hjälmen) kläs på. Jag tar in på ett värdsrekordsomysigt hotell precis vid en motorväg, men det är i varje fall varmt och torrt. Nästa dag är vädret likadant. Men det är bara att bita ihop och ge sig ut i regnet igen – nån gång ska man ju härdas. Fast vädret gör egentligen inte så mycket, så länge man cyklar tillräckligt hårt håller man sig ju varm.

En man stoppar mig och vill sälja svenska mynt när han får veta att jag är svensk. Att jag inte vill ha dem bara för att jag inte ska vara i Sverige på ett halvår till tycker han är underligt. Han gav ju jättebra kurs!

Jag pumpar på (energin i benen tycks dubblas i det här vädret) medan regnet piskar i ansiktet och lastbilar passerar allt närmare ju smalare vägen blir. Vägen är riktigt dålig och trafiken tung, men just den här sträckan har jag inget annat val än att fortsätta i några mil till, där närmaste mindre väg som går i rätt riktning tar vid. Vägsträckan tycks vara ordentligt olycksdrabbad. Skyltar som manar till lägre fart, typ ”speed kills”, varvas med gravstenar med namn på unga män (för det är övervägande unga män) som här dött i trafiken. Glassplitter och rester av trasiga bildelar återfinns ofta med bara ett par hundra meters mellanrum, och gravstenar finns alltför ofta i närheten. Lastbilarna passerar så nära att jag dels får en rejäl skjuts framåt av vinddraget, och dessutom tydligt känner värmen från deras motorer. Situationen är definitivt suboptimal, men den enda vägen framåt är ju framåt, och jag har snart kommit till avtagsvägen jag siktat på. Äntligen grusväg igen!

20121119-202137.jpgFörsta anblicken av Fagaras-kedjan som tillhör de Transylvanska Alperna.

Här har jag och kartan lite olika åsikter om verkligheten, och jag cyklar några kilometer fel. Det gör dock inte så mycket, här är det glesbefolkat och jag skulle kunna slå läget lite var stans om jag blev tvungen. Jag hojjar tillbaka till där jag cyklade fel. Vägen på kartan jag letade efter var tydligen bara ett litet traktorspår. Jag följer det några kilometer och traktorspåret förvandlas till en liten stig. Enligt kartan en ”minor road” där jag antar att betoningen låg på minor. Till slut slutar delar sig stigen flera gånger och det slutar med att jag drar cykeln vid sidan om en åker sista biten tills jag kommer jag fram till nästa by på kartan. Jag pratar med locals som visar vilken väg jag ska fortsätta på för att komma till staden Sibiu som jag siktar på. Regnet har förvandlat vägen till en lerstig, cykla är inte att tänka på, jag får släpa cykeln för att komma framåt. Sakta går det. Minst 11 kilometer kvar till Sibiu. 2 timmar tills det blir mörkt. Ingen chans att hinna. Jag ger upp och vänder. En fet man släpar på en gris innandöme. Hjärta, inälvor och annat gott. Vi bekantar oss med varandra och efter att han visat mig inandömet börjar han be mig om pengar och mat. Förbryllad vänder jag mina fickor ut och in för att visa att jag inte har några stålar och pekar på mina oljiga och leriga kläder som har hål både här och där. Jag har dessutom inte ätit sedan morgonen, och han har ju för bövulen nyss slaktat en gris! Borde inte han bjussa mig på mat?

20121119-202344.jpgHär cyklade jag fel nedför en brant backe. När jag mötte en bil, sa föraren att det var fel väg. Jag vände, men ångrade mig, och tänkte att det måste varit rätt väg. Vände igen, ned för backen. Jag fortsatte någon kilometer och sen tog vägen slut på riktigt. Bara att vända igen. Smilmusklerna hängde slappa när jag passerade mina spår i leran för tredje gången.

20121119-202355.jpgMan kan ju bara berömma kartritarna för att de även inkluderat en sån här väg på kartan. Termen minor road borde kanske dock förtydligats lite.

20121119-202406.jpg Speciellt med tanke på att vägen efter att ha blivit till en stig och förgrenat sig några gånger såg ut såhär.

Jag cyklar närmaste vägen till stora vägen igen, och cykeln, väskorna och jag själv är rekordleriga. Enligt mätaren har jag tagit mig två mil. På kartan ser jag att jag bara kommit ungefär två kilometer från punkten jag svängde av från stora vägen för ett par timmar sedan. Effektivt!

20121119-203726.jpgHärligt att få bli lite skitig!

I mörkret anländer jag till orten Christian precis utanför Sibiu och hittar ett riktigt soft pensionat som drivs av två tyskar. Frukosten är fantastisk, jag har så goda minnen från att gå upp med solen och sitta och dricka kopp efter kopp med the och kaffe medan jag sakta vaknar upp. Dessutom får jag gärna lämna min cykel här om jag vill ge mig ut och vandra i Fagarasbergen.

In till Sibiu med uppdraget att fixa sista sprutan till rabiesvaccinet och höra mig för om att trekka i området. Rabiesvaccinet visar sig vara problematiskt att få tag i på en lördag. Jag blir runtskickad mellan tre olika sjukhus och efter att till slut blivit skickad till första sjukhuset igen säger de att jag ska gå till en annan fjärde på måndag. Den kliniken kommer definitivt göra det för dig!

Jag blir mer framgångsrik med trekkinguppdraget. Jag träffar en kille som tydligen trekkat en hel del i området, och han bidrar med massa bra information och entusiasm över Fagaraskedjan. Jag köper en 90-litersrygga, skor (det var inte ens problem att få tag i 47:or), varma sockor, en fleecetröja, högupplöst karta över området med höjdringar, aluminiumflaskor, pepparspray, böcker och mat för tio dagar. Redo för bergen!

20121119-204108.jpgMat beräknat för tio dagar. Det var väl tilltaget, hade nog snarare räckt i två veckor. Stort misstag var att havregrynen inte var ångbehandlade och därför inte blev till gröt då de kokades. Riktigt trist smakade det!

Vandringen i bergen var helt magisk! Det var vackert, men kanske inte den mest storslagna bergskedjan jag sett. Vyerna kan ju till exempel knappast mäta sig mot de i Himalaya, men där har man ju knappast hela bergskedjan för sig själv heller! Jag startade vandringen på söndagen. Då stötte jag på en handfull rumäner på helgtur. Från måndagen till fredagen var jag däremot helt solo! Jag såg inte en enda människa under den här perioden. Att vara helt ensam i bergens vidder var en otroligt häftig upplevelse! En sådan stillhet och positiv ensamhet har jag aldrig förr varit med om.

20121119-204716.jpgVägen upp följde en bäck i skogen. Det var lite vanskligt att korsa den på hala stenar med den supertunga packningen på ryggen.

20121119-204726.jpgMäktig skog.

20121119-204737.jpgKanske inte gourmetkäk, men jävlar vad gott att käka varmt och dricka kaffe efter en lång dags vandrande. Svampsoppan innehöll till och med några svampbitar!

20121119-204747.jpgHär njöts det.

20121119-204758.jpgÄntligen ovan trädgränsen.

20121119-204808.jpgHär skulle man ha en liten semesterstuga.

Jag vaknade tidigt på morgnarna. En gryning när jag öppnade dörren för att se vad för väder som bjöds idag var jag tvungen att gnugga ögonen en extra gång. Vad är det för smidigt springande djur jag ser där borta? En stor järv? Nej. Det är ju en BJÖRN! Händerna skakade av upphetsning när jag slet fram kameran. Att få se björn, varg, lodjur och andra skygga djur är ju få förunnat. Men där var alltså en björn, kanske två hundra meter från mig där jag nyvaket satt i tältet. Det gick någon minut innan jag tänkte tanken att jag kanske borde bli lite rädd. Jag hade trots allt all packning, inklusive maten, i absiden. Till råga på allt hängde en frukostsalami på torklinan i tälttaket. Björnen höll dock gott avstånd. Den gjorde en vid halvcirkel om mig, och försvann i imponerande fart över bergskammen. Sträckan den tillryggalade på tio minuter framför mina ögon hade det nog tagit mig en dryg timme minst.

20121119-210909.jpgBjörnen.

20121119-211451.jpgTack för ingenting, skyltjävel.

20121119-211703.jpgMellanmål. Det enda som fattades var brieosten.

20121119-212415.jpgHär blåste det en del.

På nästa tältplats smälte jag snö och använde som dricks och matlagningsvatten. Jag kokade inte vattnet ordentligt, och det skulle jag få sota för. Dumt att lära sig av andras misstag, tänkte jag.

20121119-212704.jpg Snösmältning på G.

20121119-212921.jpgLängst ner i dalen fanns en liten stuga. Kanske används den av fåraherdar på högsommaren.

20121119-212932.jpgSolnedgång över Fagaras.

20121119-213003.jpgMoln blåste hela tiden in från nordväst, jag trodde vädret hela tiden blev sämre, men som av magi löstes de alltid upp efter att de stigit över bergskammen där jag befann mig.

20121119-213014.jpgMaten fick ligga en bit från tältet, men nyfikenheten hindrade mig att lägga den så långt bord att jag inte kunde se den tydligt.

På kvällen gick pumpen till primusköket sönder. Det var en läderpackning som blivit trött på livet. Jag vet inte om den relativt låga temperaturen på berget påskyndade detta, men det är nog troligt. Som tur var hade jag med mig reservdelar till köket, och kunde byta det trasiga lädret. Hade jag skippat reservdelarna hade jag varit tvungen att återvända till civilisationen direkt – inte så gott att knapra okokt pasta – men nu var lagningen snabbt fixad. Skönt med prylar som går att laga själv istället för att köpa nya!

20121119-214152.jpgLivstrött läderpackning.

20121119-214202.jpgNy och vital läderpackning monterad.

Jag tältade precis nedanför en bergskam, och tältet fick visa vad det gick för i rejäl blåst. Det funkade, även om jag ibland, när tältet nästan böjdes till marken av vinden, var rädd att tältpinnarna (och hela tältet med mig inuti) skulle slitas upp från marken och resultera i allmän misär. Men tältet stod sig.

På morgonen var jag magsjuk. När jag satt och gjorde nummer två på den vackraste och minst skyddade toa-platsen hittills i mitt liv, utblickande över dalen nedanför, såg jag någon slags bergsbock som skyndade sig iväg i den steniga terrängen. Jag vet hur snabbt man försvagas av magsjuka, så jag bestämde mig för att ta det säkra för det osäkra och börja vandra tillbaka samma väg jag kommit så jag var inom ”striking distance” till en fjällstuga där hjälp fanns om jag inte blev friskare inom ett dygn.

Jag bosatte mig vid en bäck, med rent iskallt vatten, och vårdade kroppen. Morgonen därpå mådde jag mycket bättre, och jag kan inte tänka mig någon skönare plats att softa och återfå krafterna på. Jag läste Milan Kundera och njöt av omgivningen.

20121119-214521.jpgSkogen på vägen ner. Här hade det varit grymt att cykla mountainbike.

20121119-214537.jpgHelt lövtäckt mark.

På lördagen återvände jag till Sibiu och Oktoberfest. Cirkus och festligheter i stan. Sibiu var en väldigt fin gammal stad, och jag tog det lugnt här några dagar och lät den förfärliga träningsverken i benen lägga sig innan jag fortsatte. Jag ersatte den gamla skröpliga laptopen med en ipad och skypade med Familjen, kollektivet alltså, och drack en massa Silva.

20121119-214918.jpgCirkus på stora torget i Sibiu.

20121119-214908.jpgHär tänkte jag skriva något tokroligt som ”snurrigt”, men avstår , då jag insåg att jag skulle hata mig själv för mycket då.

20121119-215234.jpgHär skypades det flera timmar och inmundigades öl och goda sallader.

Innan jag lämnade stan lyckades jag efter många om och men få den eftertraktade rabiessprutan som skulle avsluta min vaccineringsbehandling. Efter en ny runtslussning (det kändes ett tag som att ha att göra med CSN och andra svenska myndigheter) så hade jag turen att stöta på en engelsktalande kirurg som tog mig till rabiesavdelningen. Väl där fanns en ung doktor i högklackade skor, partysmink och spetsklänning under den lilla läkarkappan (det är sant!) som tog sig an mitt problem som inte längre var ett problem. Spruta i armen, check. Utskriven antibiotika ifall jag skulle bli magsjuk igen, check.

Mot Transfagaras Highway, vägen över bergen jag nyss trekkat på som Ceausescu byggt för militära ändamål. Mot Bucarest. Mot Istanbul och Asien!

Natten innan attacken på Transfagaras spenderar jag i tält i Sigisoara. För att spara på era läsglasögon tänkte jag berätta om bergsvägen i bilder.

20121119-220022.jpgRedo för avfärd.

20121119-220032.jpgÄven den här vägen var utmärkt på kartan som ”minor road”. Jag säger då det.

20121119-220100.jpgHäst och vagn. Notera fölet som ligger bredvid hästen och sprattlar med benen i luften.

20121119-220113.jpgHär följde jag en spikrak väg längs en fördämning. Precis innan det här hade jag varit med om det mest adrenalinframkallande hundmötet någonsin. Jag var på väg nedför en brant grusbacke med stora lösa stenar på. Fyra stora herdehundar överger fåren och jagar mig. De var de största och vildaste jag mött, och jag försöker rejsa ifrån dem på den steniga vägen. Jag lyckas hålla mig upprätt, och kommer till sist bort från dem. Men vad hade hänt om jag ramlade?

20121119-220124.jpgHär vattnade en man sina getter. Kan man annat än älska dessa fulsöta djur?

20121119-220140.jpgNågonstans där framme slingrar sig vägen över bergen.

Precis vid starten av bergsvägen bestämmer jag mig att testa en ny taktik mot hundarna. Skrika som om jag vore lika galen som dem. Och det funkar. Triumfen när jag inser min framgång är stor. Folk kanske tror att jag är galen när skriker med hat från den mörkaste vrån av mitt hjärta, men vilken boost av moralen att kunna skrämma bort hundar med rösten och slippa vara rädd. Dessutom känns det som att hundar mer sällan ger sig på nån som inte alls visar sig rädd. Win-win.

Hundarna ser så förbryllade ut när de sätter av mot mig och käller som om de vore tuffast i dalen, och jag höjer pinnen över huvudet, trampar mot hunden i full fart och vrålar så högt jag kan. De flesta viker ner blicken och börjar springa åt motsatt håll. Hur gick det här till? Det är ju hunden som ska jaga cyklisten, och cyklisten ska fly!

20121119-220152.jpgEn liten salamander hade krupit upp och inspekterat mina bromsar.

20121119-220205.jpg Över 33 kilometer stod mätaren på när jag kom till toppen. Jag hade alltså vinglat fram och tillbaka på vägen över två kilometer under dagen. Onödigt!

20121119-220248.jpg Strong legs. Zozo!

20121119-220317.jpgVilket slit det ska ha varit att bygga den här vägen.

20121119-220330.jpg På vissa ställen hade stora stenbumlingar ramlat ner vid vägen.

20121119-220348.jpgUpp bland molnen.

20121119-220407.jpg Och över trädgränsen.

20121119-220422.jpg Närmast syns vägen som slingrar sig uppför, högre upp är vad jag antar är lavinskydd.

20121119-220435.jpg Jag antar att någon blev less på bilar på vägen upp.

20121119-220453.jpgUppifrån såg vägen lite ut som en gocartbana.

20121119-220505.jpg Wheelpacker, nu officiellt över mölnen!

20121119-220521.jpgBara en kilometer kvar. Eventuellt den längsta kilometern i mitt liv.

20121119-223821.jpg Goin up up up up up!

20121119-220552.jpg Till toppen kunde man också åka linbana.

20121119-220610.jpgDet här blev tältplatsen.

20121119-220632.jpgDet fanns några hotell vid passet. Just nu verkade de vara stängda eller gå på halvfart, säsongen var i sista refrängen. Främst bunkrade de upp med ved – motorsågarna gick i ett. Käk, bärs och internet kunde man dock få tag på!

20121119-220645.jpg Morgonen efter var rå och riktigt kall.

20121119-221849.jpgI kylan var jag först tvungen att klä av mig naken för att klä på mig varma kläder från understa lagret. Det var uppfriskande som en kall dusch. När jag fått på mig alla kläder jag hade i väskorna var det riktigt skönt!

20121119-220656.jpg Men snart blev det fint väder igen och solen värmde skönt.

20121119-220711.jpg Hyffsat läge vid Balea Lac.

20121119-220725.jpgBalea Lac. Sjön på 2034m höjd över havet.

20121119-220741.jpg När jag var ute och testade min sov utrustning i vintras hade jag med mig en fårpäls som var Linneas. Den råkade jag sota ner bortom räddning. Här köpte jag en ny till henne.

20121119-220755.jpgTunneln var inte alls jobbig att cykla igenom som jag hade gruvat mig lite för. Eftersom jag var här så sent på säsongen var det ingen trafik.

20121119-220836.jpgI dalen efter en 25km lång nedförsbacke var en stor sjö uppdämd.

20121119-220854.jpgHär och där kunde man fylla flaskorna med iskallt bergsvatten.

20121119-220907.jpgFörmiddag: jag tänker på vilken tur jag haft som inte fått en enda punktering på så många mil. Lunchtid: framdäcket punkteras.

20121119-220918.jpgEn bit cyklade jag med ett gäng rumäner på racehojar som cyklade en veckotur runt Fagarasbergen. Packnigen de hade var visakort och ett par ombyteskalsonger, käka och sova gjorde de på restaurang repsktive hotell. Fort gick det för dem.

20121119-220937.jpg Det var mysigt att sova på fårpälsen. Mindre mysigt när tältet stank får på morgonen.

20121119-220952.jpgMelonpaus.

20121119-221006.jpg3000km.

20121119-221019.jpgPremiumcampingplats utanför parlamentet i Bucharest. Med det nya tältet är cykeln rejält överlastad. Två tält, tre par skor, trekutrustning, en extra dator och massor av extra mat.

20121119-221036.jpgEn bit av framgaffeln kastade in handduken. Det lönade sig alltså att satsa på stål. Detta kan svetsas. Hade jag kört med aluminium hade jag nog varit tvungen att byta hela gaffeln.

20121119-221048.jpgMcGyver-lagning avsedd att hålla till närmsta svets.

20121119-221105.jpgTur i oturen, bara några hundra meter bort fanns en bilmek som gärna svetsade gaffeln. Gratis dessutom.

20121119-221120.jpg ”Är ni säkra på att jag inte ska ta bort hjulet medan ni svetsar?” ”Ja, ja, ja.” Efter några sekunder var de tunna ekrarna inte alls lika säkra på att det var lugnt. De hann i alla fall bara bli lite glödsprättskadade innan jag tog bort dem från gaffeln.

20121119-221134.jpgSka man meka med stil ska man såklart röka samtidigt!

20121119-221150.jpgPå vägen ut ur Bucharest frågade jag en kvinna om vägbeskrivning. Eftersom det inte var lång tid kvar till mörkrets inbrott frågade hon om jag inte ville sova över hos hennes familj istället. Jag tackade självklart ja, och det blev en väldigt intressant kväll. Hon visade mig runt huset, veden, växterna, byggprojektet av ett större hus som de höll på med men som aldrig blev klart för att det saknades pengar för slutförandet. Hon berättade om problemen de haft med stölder, till och med armeringsjärnet de använde för att staga upp vinrankorna stals. Grannens alla vindruvor hade blivit stulna precis innan skördetid. De odlade vindruvor, tomater och sallad. Genom bortre delen av trädgården hade kommunistregeringen börjat bygga banvall för ett tågspår som skulle läggas. Men så kom revolutionen och byggplanerna gick i stöpet. Nu används banvallen istället som grusväg, och bortre delen av deras mark, den bortom banvallen, är igenväxt. Förbi rullar några slitna gubbar på en vagn som dras av en stark häst. Hon berättar om hur hon blev religiös efter att lillgrabbem hennes sprungit ut mitt i bilvägen men inte blivit påkörd och dött. Vi båda visar foton på våra familjer och hon visar bilder från när hon vandrat på ungefär samma ställen jag vandrat förra veckan.

Den elvaåriga dottern kan aldrig sluta prata. Det är som att hon trycker på en knapp och orden tar aldrig slut. På kvällen pratar hon i superhögt tempo om allt möjligt hon tycker är häftigt tills jag somnar på sängen. På morgonen vaknar jag av att hon kikar in genom dörren. När hon ser att jag inte längre sover börjar terrorn igen.

20121119-221210.jpgGränsen till Bulgarien. Första riktiga gränskontrollen på resan. Vid utpassagen ur Rumänien behöver jag inte ens visa passet, vid Bulgariska gränsen kollar de snabbt på passet och vinkar sedan iväg mig.

20121119-221220.jpg Rumänska sidan till höger, Bulgariska mitt emot. Visst är det ändå häftigt att korsa en gräns.

20121119-221239.jpg Bulgarien!

Att jag skrivit om Transylvanien och Wallachia (slätten) i samma inlägg känns inte helt rättvist, då det känns som två olika länder. Transylvanien var underbar, slätten var trist och otrevlig. Men det jag kommer komma ihåg av Rumänien är knappast de dagar där melonätning varit dagens intressantaste syssla. Jag kommer komma ihåg dagarna i Apuseni NP, alla människor som bjudit in mig i sina hem, den storslagna naturen, den ljumna komjölken och inte minst, björnmötet.

Petter Hällberg

5 thoughts on “#8 En månad i Rumänien

  1. Härligt! Cyklat genom Rumnien två gånger och det är mitt favoritland i Europa (tillsammans med vissa länder i ex Jugoslavien). Fast då,å andra sidan, är norra skandinavien ocyklat… :-)

    Campade du mitt i Bukarest? Det veti fan om jag skulle göra dock..

    Lycka till! Och östra turkiet på vintern är stenhårt.
    Mvh Lars (lostcyclist.com)

  2. Jag blev helt lycklig av att läsa det här. Minns hur du när vi vandrade i Skottland tyckte att det var vackert men att upplevelsen förtogs en del av att man kunde se en bilväg två mil bort.
    Jag tyckte du var knäpp då. och nu…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s