#7 Post-Budapest. Ungersk landsbygd

Utkanten av Budapest och österut:
Under mina oräkneliga timmar av kontemplerande under resans gång har jag inte funnit mig sälv, meningen med livet eller kommit på vad jag ska bli när jag blir stor. Inte ens kommit fram till någon favoritfärg. Men en sak har jag insett: förorter och utkanter av stora städer är världens rövhål.

Av flera orsaker. Mest påfallande den här gången: jag cyklar på den breda vägrenen på en större 70-väg. En minibuss med tillhörande förortssluskar svischar förbi, långt ute i vägrenen där jag cycklar, med en kille hängandes ut ur fönstret, vrålandes, med armarna sträckta mot mig. I min backspegel (som för övrigt kanske är mitt livs bästa köp) ser jag dem komma, jag vejar ut på gräset och minibussen passerar alltför nära. Jag blir så förbannad att jag måste stanna och lugna ner mig ett tag. Vad är det för fel på vissa egentligen, undrar jag, varför kan de inte bete sig? Har de som barn blivit plågade av långfärdscyklister och ser nu sin chans att ge igen på mig? Mörk i sinnet, men lättad över att snart vara ute ur detta världens rövhål, trampar jag i hög fart österut.

Jag är i skrivande stund magsjuk, och hade egentligen tänkt hålla mig borta från pennan idag på grund av den bittra ton det här inlägget riskerar att få. Jag ber läsaren ha detta i åtanke och ta mina bitterheter med en nypa salt.

När jag stannar för att luncha på några kalla pizzabitar från huvudstaden märker jag att mätaren passerat 2000 kilometer. Bara 8000 kvar alltså!

20121017-163324.jpgTvå tusen jävla kilometrar!

Ungern är platt. Nästan oändligt platt. Det känns som att cykla över en ocean av grödor. Åkermark överallt. Hur många munnar mättar bara en enda sån här åker? Det går fort när man trampar på. Tältplatser är lätta att hitta. Jag slår upp tältet bakom buskage i åkerkanter precis innan mörkret faller. Sticker iväg strax efter att solen gått upp och hunnit värma tältet några ögonblick. Hundskall hörs alla minuter av dygnet. På dagen så fort en människa närmar sig ett staket (hundar verkar finnas i varje hem). På natten hela tiden. En hund avger ett skall, detta triggar grannhunden, som triggar tredje grannhunden, och så vidare tills jag tror att alla hundar i hela Östeuropa skäller och skäller hela natten lång. Men man vänjer sig såklart, bor man brevid ett tågspår så vänjer man sig ju till slut vid tågens dånande passager.

20121017-163420.jpgBra tältplats! Någon konstig typ av insekt grävde små gropar i marken, underifrån. Då och då kunde man se en liten arm sticka upp ur de två-tre centimeter djupa groparna och stänka bort sand. Jag lyckades inte fånga det på kort, och har ingen aning om vad det var för djur.

20121017-163521.jpgMånga övergivna gårdar. Jag undrar varför.

20121017-163533.jpgMiljoner och åter miljoner solrosor!

Jag cyklar småvägar och siktar mot den rumänska staden Oradea. För att ta mig dit på en så rak väg som möjligt vill jag korsa en flod. Enligt min karta ska det finnas en färja som jag vill använda. Jag svänger av från huvudvägen och tar mig till platsen. Mycket riktigt, en färja ligger förankrad på andra sidan. Det står flera skyltar, alla på ungerska och jag fattar såklart inte ett ord. Förutom tidtabellen där det står att färjan opererar mellan 7 och 18. Härligt! Bara att ta det lugnt och vänta tills det blir dags att åka alltså. Jag antar att den inte går speciellt ofta, såhär på landet, och jag väntar och väntar. Två timmar senare kommer äntligen två tanter i bil och stannar. Jag frågar när färjan ska gå, och efter många missförstånd förstår jag att de menar att färjan inte går idag. Någon av skyltarna säger tydligen det.

20121017-163555.jpg Här ser man tydligt att färjan är stängd idag.

20121017-163539.jpg When in doubt, finjustera styret!

Resans andra felkörning, inte så dåligt med tanke på att jag korsat halva Europa tycker jag, och cyklar kilometrarna tillbaka till huvudvägen och vidare mot nästa färja på kartan. Den här existerar inte över huvud taget, och det är väldigt svårt att få kontakt med lokalborna för information om nästa färja på kartan. De har inte det minsta intresse av att prata med en utlänning och till slut cyklar jag på vinst och förlust ömvägen mot nästa färja och håller tummarna att även resans tredje felkörning inte ska inträffa idag. Det gör den inte, och jag förs sakta över floden på den gamla rostiga färjan som drivs av en liten båtmotor som är monterad på sidan.

20121017-163605.jpgÄntligen på väg över vattnet.

Ungerska landsbygden:
Nu är jag verkligen ute på landsbygden och cyklingen börjar bli njutbar igen. Det går över en dag, eller ett ögonblick, jag passerar någon magisk gräns. Ett visst antal mil utanför storstan så blir folket och byarna så mycket trevligare och gemytligare. Där folk tidigare stirrat på mig med intetsägande blick – eller oftast inte tittat alls – så blir folk plötsligt oväntat trevliga. Man kan se det på deras blickar – nu vakna, öppna, nyfikna. Människor vill prata, bjuda på kaffe och vill testa sina (eller oftast sina barns) engelskakunskaper.

20121017-165104.jpgChicken race. Jag vann inte.

Jag stannar på en bar. ”Mat? Nej, det här är ju en bar!” Det känns så dråpligt, hemma måste ju mat serveras för att serveringen ens ska få alkoholtillstånd. Ej så i Ungern. Här finns massor av barer som serverar öl och sprit, men tillstymmelsen till tuggbar föda syns inte till.

En morgon kommer jag iväg redan innan klockan sju. Vid 11-tiden har jag cyklat nästan 8 mil, jag kommer fram till en by, och hittar en restaurang som faktiskt serverar mat. Förutom de tre kvinnorna som jobbar där så är det tomt. Jag beställer pizza (som visar sig vara microvågsugnspizza, inte samma standard här som i Budapest) och lemonadöl (2% alkohol och utdragen rast, ingen styrfylla här inte). Snart börjar folk droppa in, en efter en. Det här är tydligen byns centrala mötespunkt. I vilket fall som helst för knegargubbar 40+. Först kommer en man in, ser förvånad ut när han ser mig, hälsar, och beställer en Borsodi. Fler och fler kommer in, en i taget, alla går laget runt och händer skakas, inklusive min, tills det är runt ett dussin gäster i lokalen. Alla verkar vara goda vänner, stämningen är gemytlig. Trots att det är lunchtid, mitt i veckan, och jag antar att männen är på rast från sina arbeten, så är det ingen som käkar. Det enda som inmundigas är öl. Visst innehåller bärs en massa energi, men de måste ju bli utsvultna!

Som på en given signal så börjar folk lämnar puben lika snabbt som de kom, och jag är ensam gäst igen. Jag har inga planer på att slå några distansrekord, så jag sitter kvar, skriver på datorn och dricker lemonadöl – världens kanske bäst svalkande dryck – i flera timmar. Senare kommer gubbarna tillbaka och proceduren från några timmar tidigare upprepar sig. Det är väldigt skön stämning, men om ett tag mörknar det, och innan dess vill jag cykla ut från bebyggelsen och hitta en tältplats. När jag reser mig för att gå känner jag mig lite som ett ufo bland de här gubbarna i snickarkläder – jag har mina tajta cykelbyxor på mig. “Korta tights, är det en utstyrsel för en karl?” Då ska de bara se mig iklädd min regn-outfit. Den är så förfärlig att jag nästan skäms för att prata med folk! Om min självdistans mångdubblas någon gång i framtiden kanske jag laddar upp en bild, men det är inget jag planerar.

20121017-165109.jpgHög tid att bosätta sig innan det blir mörkt.

På väg ut ur en annan by träffar jag ett pratglatt gäng vägarbetare som sitter på sidan av vägen och fikar. Jag berättar om resan och visar på kartan. Men, undrar det förbryllat, liksom flera andra jag träffat på senaste tiden, allra helst efter några öl eller palinka (deras hembrända) och med ett grabbigt garv: no woman? Varpå de i luften tecknar en kvinnas former.

20121017-163619.jpgRabiesvaccination av rävar. Funkar samma för människor? Det skulle ju kunna vara ett lågprisalternativ till de 2500 kronor vaccinet kostar hemma.

Den där gränsen jag talade om, det här hade inte hänt tio mil tidigare: jag stannar vid en butik och köper kvällsmaten. Butiksägaren blir uppspelt när hon märker att jag är turist och blir eld och lågor när det kommer fram att jag cyklat hit. Hon hämtar hela sin familj och händer ska skakas innan de skickar iväg mig med lyckönskningar och ytterligare en chokladkaka till kvällsmat.

Jag slår upp tältet invid ännu en monstruös åker. Måste välja vilken sida av buskagen jag vill bo. Solnedgång nu, eller soluppgång i morgon bitti? Ett angenämt val, jag väljer soluppgången. Över den platta åkern ser soluppgången nästan ut som att den sker över öppet hav.

20121017-165206.jpg Inte samma soluppgång som i texten. Här solnedgång, på morgonen är jag oftast för trött för att inse att ett foto skulle sitta på sin plats.

Sista dagen i Ungern. Jag letar efter någonstans jag kan göra av med mina sista slantar, och framför allt den mängd mynt jag samlat på mig, och inte kommer kunna växla bort i Rumänien. Sista byn. Ingen affär! Restaurangen får det bli, men de serverar ingen mat. Beställer en bärs och slår mig ner vid en gammal farbror som sitter vid sin andra ölflaska. No hungry? Frågar jag och pekar på magen. Lunch? Han pekar på ölen och ler ett pilemariskt léende: lunch!

20121017-163612.jpgKulinariska rätter på stormköket. På söndagar lyxar jag till middagen och hackar i en bit paprika.

Jag kan inte dricka mer, så jag ger mig av med penningpungen, fortfarande fylld av mynt. Vägen håller på att byggas om, det är ett EU-projekt. Det ser man dels på skyltarna som stoltserar med exakt hur mycket det kostar, men främst på överflödet av imponerande maskiner. Fräscha och enorma, likt mäktiga kolosser: terränglastbilar, hjullastare och traktorer, knappt nedskitade. Inte alls liknande de flesta ungerska arbetsmaskinerna, för att inte nämna en stark kontrast till de människor som använder häst och vagn!

20121017-163649.jpgSå här ska en väg vara. Nylagd och utan bilar.

Just den här EU-vägen slutar på ett komiskt sätt. Jag måste stanna cykeln och skratta högt. Vägen, som är bred och fin, slutar helt plötsligt i ett dike. En liten bom. Hur tänkte de nu?! På andra sidan: Rumänien. Lika fin väg fortsätter på den sidan. Jag ser berg långt borta vid horisonten, och har inga planer på att vända och cykla tillbaka flera mil bara för att det inte finns någon ordentlig gränsövergång.

Snart hör jag en bil närma mig bakifrån (av förklarliga skäl är den här vägen inte traffikerad) och undrar vem det kan vara. Bilen stannar framför mig och ut kliver fyra män i kostym. Kan det vara bra nyheter? En av dem presenterar sig som “major”, en militär? Nej, säger han, inte militär. Boss, säger en annan av männen. Okej. Du får inte passera här säger chefen, “this border crossing, NOT border crossing! If you go here, problem”. Telefoner rings i hit och dit, och de verkar inte vilja ge sig av. Jag säger att jag ska cykla tillbaka, men först måste jag äta lunch, och börjar laga mat på stormköket. De verkar inte vilja ge sig av, sitter i bilen och ringer med sina mobiltelefoner. Vad har de i kikaren egentligen?

Efter att ha kommit ut och pratat med mig igen, och frågat om han kan göra någon tjänst åt mig, om jag behöver något, och skakat hand en gång till, så sätter majoren sig i bilen och de brummar iväg. Äntligen! Jag lyfter cykeln över diket, korsar gränsen som är en icke-gränskorsning och träder in i Transylvanien.

20121017-163633.jpgGränsövergången som inte är en gränsövergång.

Äntligen inne i Rumänien! Här har jag som tvååring slagit ut framtänder på en rutschkana, men jag har sett fram emot Rumänien mest av de europeiska länder jag passerar (eller är det en efterkonstruktion nu när jag vet hur fett det är att resa i landet?). Här bor östra delen av Karpaterna (den norra delen av bergskedjan passerade jag och Philip i Slovakien), de Transylvanska alperna, Dracula, “världens vackraste väg”, 5000 björnar, 4000 vargar och 30 000 vildhundar.

Nästa inlägg kommer snart, och kommer behandla den månadslånga och (åh så) fantastiska korsningen av Rumänien.

Tills dess,
Petter Hällberg

8 thoughts on “#7 Post-Budapest. Ungersk landsbygd

  1. Tjo Petter! Åååh vad härligt att läsa dina texter. Och snart ses vi igen.
    Längtar. Men du, snälla, försök vara llite laglig ibland och gör som de
    där otäcka uniformerna säger
    .Vi ses snart

  2. Hej Petter, KUL att läsa dina berättelser. MYCKET spännande saker verkar hända. Var försiktig i trafiken! Ses snart. Kram

  3. Kan det ha varit ett myrlejon du stötte på,blir som en tratt i sanden som myrorna inte kan ta sig upp ur.Sen är middagen serverad//Rickard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s