#6 Budapest. Två veckor stadshäng

20121003-193232.jpgFör enhetlighetens skull en karta.

Philip åker hem. Det var planerat att Linnea skulle möta upp mig någonstans i Europa runt det här datumet. Budapest fick det bli. Men Linnea kommer först åtta dagar efter att jag anländer till staden. Till min förvåning fick jag en vecka tidigare ett samtal från mor och far att de, på impuls, gärna flyger ner hälsar på. Soft! Jag hade varit lite orolig att jag skulle bli rastlös i stan. En vecka själv i storstan – det kan ju bara leda till dekadens, fattigdom och allmän misär. Men nu var jag alltså med Philip, när han åker hem så kommer snart päronen, och när de åkt hem så är det inte många dagar tills Linnea flyger in.

Men först en natt själv. Bokstavligt talat själv. Inte sådär ”ensam bland alla dessa människor” som det heter ibland. Jag har tagit mig ut till en camping i utkanten av stan. Jag var själv i mitt tält, själv på gräsmattan, och själv på hela campingen (var är alla människor?). Fast jag gjorde mig ändå en vän. En igelkott. Hen (yes! Jag fick användning för ordet hen) bodde i buskarna brevid och trampade runt i nattmörkret. Igelkottstramp är oväntat likt människosteg till ljudet (tyckte jag åtminstone mitt i natten), och jag undrade vem det var som vandrade runt här, vid den här tiden. Inget svar fick jag. Ingen människa runt om när jag tittade ut. Snart var stegen tillbaka igen och jag hörde att det krafsade från min odiskade tallrik (med mat kvar på) som jag lämnat utanför tältöppningen efter middagen. Jag tittar ut genom myggnätet och ser den hungriga lilla parveln som slukar mina pasta och salami med stor aptit. Glad över att nån fick glädje av maten som skulle slängas somnar jag om igen.

20121003-193636.jpgEnsamcampingen.

In till stan igen för att möta modern och fadern. De har bokat en lägenhet i ett judiskt kvarter vid en stor Synagoga. Efter några snurr runt kvarteret och efter erhållen vägbeskrivning av en polis så hittar jag gatan. Det känns inte helt verkligt när jag ser mamma och pappa på andra sidan kvarteret, men där är de.

Vi inkvarterar oss i vår nya lya som för mig är väldigt luxuös. Jag har bott på vadå, 1.5 kvadratmeter, sovit på ett uppblåsbart liggunderlag som töms på luft under natten, lagat mat utomhus utan rinnande vatten, förvarat mat i en varm väska, och tvättat mig med babyservetter. Nu: typ 50 kvadratmeter, fullt utrustad kök, dusch, badkar, aircondition och en mjuk säng. Men jag ska inte klaga – jag fick fortfarande använda mina skitiga skor, cykla lite och olja ner mig på cykeln, och rakade inte heller bort min mer och mer respektingivande fjunmusche.

20121003-194011.jpgLelle och Carre i köket

Vi stadsturistar (dvs vandrar runt, går, spatserar och flanerar) och käkar god mat, förutom när Carina får falafel som man skulle kunna spela boule med, de är stenhårda.

20121003-194234.jpgMin far, han är snygg han!

I Budapest finns det varma källor, och därav massor av badhus och spa-anläggningar i trakten. Vi besöker Gellert, ett vackert gammalt badhus med massor av svenska besökare. Carina och Lennart är i den kalla bassängen och simmar medan jag sitter ensam i den ljumna och softar. Brevid mig sitter ett gäng svenska kvinnor i trettioårsåldern och pratar om att det är så mycket svenskar här. Jag ger mig inte till känna, och hoppas de ska säga något opassande. Mamma får ett dubbelpass pedikyr som verkar himmelsk och jag är inbokad på en halvtimmes massage. Massörerna verkar vara knegare – de hade lika gärna kunnat jobba nere på bruket eller i gruvan – och en gammal gubbe tar motvilligt emot mig för massagen (den östeuropeiska kulturen verkar inte ha uppfunnit, eller bryr sig om, servicemindedness. Personalen i affärer knappt tittar på en. Ber man om en påse efter man handlat mat suckar tanten i kassan djupt och slänger upp en kasse på bordet, här får man fanimej jobba hårt för att få sig ett leende!). När jag kommer in i rummet med massagebänk, som har öppet fönster mot gatan där folk kan gå förbi och dörrar direkt in till badet som ett par personer passerar igenom, säger massagegubben åt mig att ta bort handduken. Sagt och gjort. Och badbyxorna. Jag ska väl inte vara så svensk, tänker jag, lite nakenhet får man väl bjussa på, lyder och ligger där naken och inoljad till den passerande allmänhetens, utanför fönstret, och förvirrade badgästers ,som gått ut genom fel dörr, beskådan.

20121003-194519.jpgMamma är lyrisk efter pedikyren.

Jag cyklar runt och letar friluftsbutiker i jakt på lite saker jag behöver. Jag hittar bara en. Den är tydligen specialiserad på Fjällräven, och jag känner mig alldeles hemma. Svenskt märke, säger jag stolt. Men tjejen som jobbar i butiken är inte imponerad. Hon verkar tycka att Fjällräven är ett överprisat märke som säljer kläder och utrustning till ockerpriser men kommer undan med det på grund av bra marknadsföring. Hon pekar på en ryggräck för 97000 forinter, tre tusen spänn, och skrattar. Jag köper en hopfällbar spork för 15 kronor och nämner att jag kanske tänker cykla till Balatonsjön. Då skiner hon upp och börjar prata. Hon berättar att hon ofta åkt dit, allt om var det finns campingar, avstånd mellan olika ställen, var man kan åka färja och säger att det är ett underbart ställe. Jag antecknar flitigt och tackar för tipsen. Dit vill jag åka!

Vi fortsätter vår weekend tillsammans i matens och promenadernas tecken och har det bra. Vi hittar ett favoritställe. En restaurang på en lugn innergård till en fin byggnad som användes av kommunisterna förr i tiden. Den rödfärgade historien är något som framställs med stolthet.

20121003-194707.jpgFavorithaket.

På måndag åker päronen hem, och det är tid för mig att sätta mig i sadeln igen. Jag är verkligen sugen att cykla igen. Längtan efter att vara på väg finns där i bakhuvudet hela tiden. Komma framåt, mot nästa mål, mot Målet. Med stor iver ger jag mig av i riktning mot Balatonsjön. Budapest-Balaton 13 mil närmaste vägen. Det blir minst 10 mil för att komma runt en del av sjön, ta färjan över till andra sidan och cykla tillbaka för att fullfölja cirkeln. Och sedan samma väg till Budapest 13 mil igen. Minst 36 mil (på nåt sätt blir det alltid mer än man tror) på tre och en halv dagar alltså. Med andra ord kommer jag få ligga på. Jag tar mig 4 mil längs en sketen väg med förbud mot cykel. Tjockt med trafik och dålig asfalt, och samma väg kommer jag vara tvungen att ta på vägen tillbaka. Plötsligt tar motivationen slut. Att cykla är kul. Balatonsjön är säkert vacker. Men att cykla fram och tillbaka, utan ett ordentligt mål eller uppdrag, utan att det är en del av någonting större – det ingav en känsla av meningslöshet. Jag vänder och styr kosen i en vid cirkel runt Budapest tillbaka till ensamhetscampingen som jag bodde på för några nätter sedan.

Vägen dit hade lika gärna kunna vara mitt på landsbygden. Små byar och lite trafik. Fast inte lika gemytligt. På en liten avtagsväg står en lättklädd kvinna och tittar mot bilar som passerar. När jag kommer närmare ser jag att där står en till kvinna i skuggan av ett träd, hon är smärtsamt ung.

Tillbaka till campingen alltså. Den här gången är det mer sällskapligt. Strax efter att jag slår upp tältet så rullar en man in på cykel. På pakethållaren på den risiga cykeln är några slitna väskor fastsurrade. Jag är osäker på om det är en långfärdscyklist eller en burksamlande local. Han visar sig vara en tysk långfärdscyklist på ett kärleksuppdrag!

Benjamin hade sex veckor tidigare passerat Budapest i all hast. Han skulle byta tåg, och hade några timmar att slå ihjäl i staden. Dessa timmar hade han tillbringat på ett café i anslutning till en teater. Servitrisen och han fick tydligen en slags “connection” och de hade flirtat (med hjälp av Google translate, de talade inget gemensammt språk). Benjamin åkte snart iväg med sitt tåg, men kvinnan ville inte lämna hans tankar. “She has been like a phantom in my mind” berättar han. Nu är han alltså här, sex veckor senare, och ska återvända till cafét i hopp om att få träffa henna igen.

Det var spännande att få följa denna romantiska och något filmiska (det hade kunnat vara inledningen till en film liknande Midnight in Paris) berättelse.

Han gav sig ut på stan för att, i handling, skriva fortsättningen på historien Caféflickan vid Teatern. Jag gick till den lokala bodegan. Vandrade längs Donau, tittade på joggande människor, läste, cykelmekade. Längtade efter att få skriva nästa kapitel i historien om Linnea.

20121003-195042.jpgEftersom det här är en cykelblogg så ska jag såklart lägga upp några cykelbilder! Här möblerar jag om styret.

20121003-195051.jpgResultatet.

Om natten får jag besök av den hungrige igelkotten. Sista natten tror jag att hen börjar bli överväldigad. Hen kryper ner i kastrullen, tar några tuggor, lämnar det mesta och ger sig av igen).

När jag äter frukost kommer tysken hem. Trött men glad. De har tydligen umgåtts hela dagen, kvällen och natten. Fikat, promenerat och klubbat. Google Translate:at.

Det är onsdag. Jag cyklar de två milen in till stan och sätter mig på en irländsk pub med wifi. Datorn börjar bli riktigt trött (detta skyller jag den låga inläggsfrekvensen på). Jag har sammanlagt tagit några tusen bilder, och att öppna varje bild tar kanske 20 sekunder. Titta på hundratals bilder, tjugo sekunders laddning styck, det tar ett tag! Internet funkar åtminstone brukligt så länge man har tålamod, och finns det god öl och god mat så finns det ju ingen anledning att stressa!

Inboxen överraskar. Linnea har bokat om sina biljetter, och kommer redan ikväll! Jag prisar gudarna för att jag inte åkte till Balaton, då hade jag ju fortfarande varit långt, långt borta från Budapest. Här skulle jag kunna skriva något om resenärens stora tur, men väljer att istället citera en kompis till Linnea som sade någonting i stil med: “åh, ni har en sån kärleksdragningskraft till varandra!” när hon hörde historien.

Cyklar tillbaka de två milen till campingen, plockar ihop bostaden och ger mig in mot stan igen för att checka in på vandrarhemmet som Linnea bokat. Jag lämnar mina väskor och cykeln på rummet och ger mig på nytt av, nu mot flygplatsen. Flygplatsen är i vanlig ordning förfärligt tråkig och affärerna tar hutlösa priser. Människor verkar ha väntat länge på samma plats. De sitter med tom blick och glansig hy och stirrar ut i intet. Eller försöker förgäves experimentera sig fram till ett bekvämt sätt att ligga på stolsraderna som är sinnrikt designade för att just detta ska vara omöjligt.

20121003-195611.jpgFlygplatshäng i tre korta timmar. Den som väntar på nåt gott…

Jag tar en kaffe på en cafékedja vars slogan lyder “Art of coffe”. Baristan är en kille i min ålder som ser ut som huvudpersonen i Into the Wild. Han ser nästan komiskt uttråkad ut. Jag föreställer mig att han fnyser och säger ““art of coffe”, vilket jävla skitsnack! Kaffe en konst? Jag fyller ett mått med kaffepulver, trycker fast det på maskinen och trycker på en knappjävel. Konst, ha!”

Jag var tydligen ute i väldigt god tid. Tre timmar får jag vänta innan Linneas plan landar. Men det är bara bra, jag hinner ta fram mina kartor och skissar på resvägen i Ungern och Rumänien. Rumänska kartan ser lovande ut, många grönmarkerade vägar (det betyder att kartritaren tycker att vägen är speciellt vacker), bergigt, höga pass, en slingrande väg rakt över Fargarasbergen som enligt kartan är “closed in winter”. Det kan ju bara vara bra.

Det dröjer inte länge innan Linnea materialiserar sig bland människorna som kommer ut genom ankommandedörrarna. Det var länge sedan vi varit borta från varandra så här länge. Senast när hon backpackade i Asien och jag låg i lumpen. Då kändes det som att vi var främlingar när vi sågs igen, men det upplevde jag inte alls nu. Vi stegar ut från flygplatsen och ut i den varma natten.

Taxin stannar utanför Casa de la Musica, vårt färggranna boende. Det finns två pubar och lokaler för dans i byggnaden som sjuder av liv. Det är en härlig plats. I trappen upp till rummet hänger några affischer med reklam om vilka danskurser man kan gå på. Jag överväger att ta Sexy Girly Dance-kursen, men beslutar att spara mina penningar. Linneas bagage är fullproppat av saker jag förmått henne att ta med. Vintersovsäck (underbart skön, men den väger över två kilo och är riktigt skrymmande), pälsmössa, tjocka tumvantar, gpsbatterier, objektiv till kameran och kartor över mellanöstern. Nu är jag hyffsat rustad för kylan som förr eller senare säkert kommer plåga mig i vinter.

20121003-195815.jpgMusikhuset.

20121003-195954.jpg”Var inte arg nu, bubben, jag lovar att cykla massor på dig snart!”

Eftersom Linnea älskar att fota (mycket), med följd att jag har många hundra bilder från de här dagarna, så tänkte jag berätta så mycket som möjligt av vårt Buddapesthäng genom bilder.

20121003-200152.jpgHummubarshäng.

20121003-200200.jpgMmhmmmm hummus.

20121003-200208.jpgLinnea bad mig att inte ladda upp några mongobilder. Visst lär hon inte menat den här?

20121003-200214.jpgHär gick vi på en marknad. På nedervåningen massa god mat och på övervåningen krimskrams i överflöd. Jag köpte en bensintändare med Chairman Mao ingraverad. Den funkade ungefär tolv tändningar.

20121003-200220.jpgTänkt och sätta en sån där på ett spätt och snurra över lägerelden!

20121003-200227.jpgEller kanske mer sugen på tunga och grisfötter?

20121003-200234.jpgVi tog oss runt på cykeln, perfekt sätt att se stan på!

20121003-200242.jpgHär visar jag BMX-kidsen hur man egentligen trixar med en hoj.

20121003-200249.jpg Vi gick upp på en hög kulle ovanför staden. Där fanns den här nakne hjälten som visar ett femhövdat monster var skåpet ska stå.

20121003-200255.jpgKameran gör inte utsikten över Budapest rättvisa, så ni får en bild på mig istället.

20121003-200302.jpg Linnea hade bokat två nätter på Casa de la Musica och vi fick inte förlänga vistelsen då det var fullbokat. Vi gav oss ut på jakt efter ett nytt hostel och hittade till sist ett fräschare och centralare. Det låg precis vid en vältrafikerad väg, ovanför en nattklubb, hade ingen bar och var dubbelt så dyrt, så kan det gå. Hursomhelst hade de jättebra personal som tipsade oss om ett område, eller främst en lång gata med massa härliga pubbar, restauranger och barer som vi älskade. När vi kom dit var det som att en helt ny sida av Budapest uppenbarade sig. Jag tyckte först att BP bara var ännu en vanlig storstad – mycket bilar, byggnader och affärer – men det här området mjukade upp mitt hjärta. Här sitter Linnea på ett pulserande backpackerhak och dricker hemmagjord lemonad.

20121003-200311.jpgLinnea tvingar mig att fota. Jag försöker göra något snyggt med lång slutartid och blixt på bakre ridån, men lär mig aldrig riktigt.

20121003-200321.jpgHär spelade vi fotboll. Linnea var nära att vinna, men tur nog blev det oavgjort, så slapp den semestern bli förstörd.

20121003-200331.jpgMmm. Naturens egna sportdryck. Här hade vi äntligen hittat en park som inte stank piss.

20121003-200339.jpg Photoshoot.

20121003-200405.jpgVisst är det helt maaagiskt att vara uppe riktigt tidigt på morgonen? Här gick vi upp 0530 för att vara på badhuset vid öppningen klockan 6.

20121003-200419.jpgJag var lite morgonsur och ville inte posera.

20121003-200430.jpgEtt tak.

20121003-200439.jpgEtt riktigt gäng gubbar! Ett dussin polare som samlas klockan sex på morgonen och softar i badet, så ska man ha det när man blir gammal! Notera de två männen på flankerna som sitter under de masserande vatteninloppen.

20121003-200452.jpgSen upptäckte vi en nakenphotoshoot och Linnea tog snabbt fram kameran. Schamporeklam kanske?

20121003-200523.jpgDet var söndag och nästan alla affärer var stängda. Istället fanns det flera marknader runt om på stan. Här är vi på ett ställe som var ölhak på kvällarna och marknad på dagen.

20121003-200531.jpgSenare en marknad vid synagogan på gatan vi bodde.

20121003-200622.jpgPå kvällen gick vi ut på den där härliga gatan igen. Först gick vi och käkade på en pytteliten indisk restaurang som bara hade plats för 6 gäster, (två bord) men som serverade den godaste maten jag ätit på många månader. Det var väldigt stärkande för motivationen att cykla vidare mot Indien. Det blev dock inget foto därifrån. Fotot ovan är från ölhaket där vi tidigare på dan varit på marknad.

20121003-200629.jpgDetta cykelställ är Petter Approved.

20121003-200556.jpg Linnea var duktig och pluggade.

20121003-200604.jpgJag skriver ihop inlägget från Polen. ”Hur var det nu igen?”.

20121003-200549.jpgSå här långt ska jag cykla.

20121003-200540.jpgSå här kort har jag kommit hittils.

20121003-200615.jpg Dagen innan Linnea återvänder hem till Sverige avslutar vi på det här mysiga haket med en Bloody Mary och Irish Coffe. Tillvägagångssättet för inredning här i Budapest verkar vara ”om det är wierd, så är det bra”. På det här stället luriga skyltdockor. På andra, indiska lampor, mycket rött ljus, vägskyltar, arméhjälmar, krimskrams och gungstolar. En klubb vi besökte hade tema Enchanted forrest, harar och sånt.

Sen blev det dags för Linnea att åka. Jag ska säkerhetskopiera alla mina bilder till usb-stickor som hon ska få med sig hem. Vi börjar såklart med det alldeles för sent och det blir lite stressigt. Jag följer henne till tunnelbanan och vi tar farväl för den här gången. Jag måste ha varit allergisk mot något där nere, för när hon ska åka så svider det på ett högst olustigt vis i ögonen.

Vi skiljs åt, hon åker mot flygplatsen och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag går till postkontoret och postar några vykort och känner mig ensam och miserabel. Det har varit underbart med påhälsningarna. Jag har verkligen uppskattad det. Nedsidan är att jag inser hur mycket jag älskar de där hemma, och just där och då så blir det så jävla svårt att fortsätta själv igen.

Jag cyklar österut, mot Rumänien och nya bergsäventyr och möten. När jag passerar flygplatsen flyger plan förbi högt ovanför mig och jag tänker att kanske på just det där planet, där sitter Linnea.

– Petter Hällberg

One thought on “#6 Budapest. Två veckor stadshäng

  1. Petter du skriver så bra! Och det där med flygplanet där Linnea kanske sitter får mig också att bli allergisk… snyft

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s