#5 Polen, Slovakien och Ungern

Sträckan.

Jag går upp i god tid för att hinna med färjan. Det borde ju bara vara några kilometer till hamnen. Trodde jag. 15 kilometer var det i själva verket. När jag inser detta får lägga på mer än ett kol, misströstar och tror att jag ska missa dagens chans att åka färja. Hur ska jag då hinna cykla till Philip i Krakow i tid (Philip möter mig i Krakow så ska vi cykla till Budapest tillsammans)? Genomsvettig kommer jag fram till hamnen där båten ligger, stressar in i kontoret, och får veta att det inte är för sent att köpa biljett och cykla ombord. Inga problem! Det känns konstigt att rulla ut på den tomma gigantiska lastbilsanpassade köplanen med min lilla cykel, där jag blir dirigerad till båtens lastbilsplan. Låser hojen mot några rör på väggen och känner mig väldigt nöjd med att vara ombord och redo för avfärd mot Polen.

Biken fick ligga bland stora lastbilstrailers. Passande, cykelmodellen heter Long Haul Trucker.

Uppe på däck ser man öppet hav. På vägen in i värmen stirrar två män med väldigt duckigt utseende ut mig. Mig och min väska (innehållande dator, kamera, pass och sånt) som jag håller så ledigt jag kan i handen för att illustrera att den bara innehåller böcker och annat av ringa värde. När jag passerar dem så mumlar den ena nåt på polska, men ordet maffia förstår jag. Och blicken. Hur fan ska det här bli? Har folk haft rätt? Ska man behöva vara rädd när man reser ensam? Jag blir förbannad både på männen och på mig själv. På dem för att de verkar vara cunts, och på mig själv för att jag känner mig osäker. Jag går ut på däck igen och sätter mig en bit ifrån dem, tar några bilder med kameran och läser min bok. Det är bara vi här ute, vill de råna mig så får de göra det nu, jag tänker inte gå runt och vara rädd. Och det funkar. De duckiga männen går in, och jag känner mig trygg resten av resan.

Äntligen har jag både elektricitet och tid, så jag kan ladda mina tre mobilbatterier. Sitter i baren och dricker kaffe och öl och läser ut Kapuscinskys Imperiet. Kapuscinsky har varit en god reskamrat. I sadeln har jag sett fram emot kvällen när jag får sätta på stormköket, dricka kaffe och läsa. I högtalarna spelas 90-talshits (det kan inte vara en slump att ordet 90-talshits innehåller ordet shit), och varje låt går på repeat en gång. Att ingen säger till? Att inte personalen blir galna och gör någonting radikalt? Krossar glas, biter av sig örat, hoppar över däck eller vad som helst?  När jag frågar bartendern hur han står ut med musiken så bjuder han på en kaffe.

Mot kvällen är vi framme i Polen. Nytt land, nytt språk och nya människor. Nästa etapp på resan är här! Borde det inte finnas ett vandrarhem vid hamnen? Jo, det kan man tycka, men det gör det inte. I solnedgången cyklar jag in i Gdanya, frågar folk som ser ut att ha koll på läget om de vet något hostel. Ingen vet något, och det är väl klart, vem har koll på hostels i sin egen stad? Det är ju nåt man bara använder sig av i andra städer. Borde inte jag kollat upp det här i förväg, kanske du frågar dig nu, och jo, det kanske jag borde, men det vore alldeles för effektivt för mig. Till sist har jag tur. Magdalena (som jag frågat på gatan) är bra engelska, polskalärare och väldigt hjälpsam. Hon ringer sin pojkvän som kollar upp hostels på nätet. Inom några minuter har jag fått två adresser, en ritad karta, ett litet blad med ”survival polish” och en kram. Polen verkar vara en bra plats i världen. På den första adressen är allt fullbokat, men Pepperland Hostel, en liten båt i hamnen som förvandlats till vandrarhem, har rum för en cyklist. Cykeln får stå i ett maskinrum.

Pepperland Hostel. En liten båt i centrala Gdanya.

Jag ger mig ut på stan. Tydligen bor jag precis vid klubbgatan. Blir förvånad att polackerna är så snygga. Och att grabbgäng i sann grabbig grobiananda visslar, följer och brölar efter tjejerna på gatan.

Det är skönt att kunna lämna hojen för första gången de senaste tio dagarna. Jag strosar runt, fixar stålar och köper en hamburgare. Inte en amerikansk hamburgare utan en burgare på polskt vis. Gigantisk (passande en glupsk långfärdscyklist) och med surkål och sånt. När jag ser prislistor  tänker jag ofta att priserna är i euro, och att det verkar ganska dyrt. Men i polen använder de ju inte euro, det är zloty som priserna avser, som är värt bara en fjärdedel av euron. Polen blev plötsligt väldigt billigt.

Jag är lite småsugen på ölhak, men går in på en alkoholaffär istället (det verkar vara en regel att det ska finnas minst en på varje gata) och köper två öl och en likör istället. Går tillbaka till båten vid elvatiden, som enligt min dygnsrytm är ganska sent, och slår mig i slang med Emelik som jobbar där, och språkar till sent.

När jag gick förbi den här statyn på natten trodde jag det var en kort och tjock otäck kvinna som stod orörlig av någon anledning. 

Vaknar i min hytt. Missat frukosten som ingick i rumpriset. Bakis. Två öl? Vad har cyklingen gjort med mig?

Jag försöker ge mig ut och köpa några saker jag behöver, men nästan allt är stängt på grund av att landet firar Maria himmelsfärd (får jag föklarat för mig, men det låter väl osannolikt? Å andra sidan är polackerna högst religiösa). Turistinformationen är i alla fall öppen, och det är det viktigaste. Jag köper en polenkarta för 14 spänn och resan mot Krakow kan fortsätta.

Köper och inmundigar en kebab som smakar hundandedräkt (eller känner jag smaken av min egen mun?). Biter ihop och äter såklart upp, här har vi inte råd att vara kräsna. Snirklingen ut ur stan påbörjas och det går som vanligt trögt. Jag frågar en far och son om vägen till Gdansk (som alltså är en annan stad än Gdanya), och när det verkar som att jag har lite svårt att första deras beskrivning så följer de med mig istället. De hade nog bara tänkt cykla en liten bit, men efter nästan tre timmar så står vi i Gdansk och äter inhemsk ostdelikatess. 30 kilometer har de tillbaka, och fadern säger att de gärna hade stannat och käkat middag, men frun hans ”will hang me… by the balls” om de inte åker hem nu.

Gentlemännen som visade vägen.

Gdansk är vackert, marknad och ståhej. Känns som gamla stan i julrushen. Fast inte på ett negativt sätt. Jag bor på ett billigt hostel i ett 8-bäddsdorm. Uthungrad på social kontakt försöker jag kommunicera med en gubbe som bor i mitt rum. Det blir ett spektakel av engelska, svenska, låtsastyska, franska och spanska och jag tror vi förstår lite av vad varandra säger. Jag tror han tyckte det var fint väder i Gdansk, var för Lodz, frågade om det snöade i Sverige och att han arbetade i hamnen i Gdanya. Men det kan också ha varit något helt annat.

Ut på stan (nu har jag varit för mycket i städer, det här ska ju vara reserapporter från vildmarken!). Dricker det godaste kaffet i ett stånd och äter en kebab som mer än väl kompenserar för den dåliga upplevelsen i morse. För unga tjejer med rosa paraplyer runt om i stan försöker ge mig flyers med reklam för en strippklubb på nån bakgata och jag undrar om jag verkligen ser så ensam ut. Jag går hem och skriver istället. På teven i bakgrunden visas amerikanska filmer. Dubbade. Med en enda röst (som liknar Jan Guillos)  för alla skådespelare. Hemskt. För polackerna, men jag kan inte låta bli att tycka det är roande.

Dan efter är jag äntligen på väg ut från stan. Vägarna är förfärande dåliga, hål överallt, tung trafik och knapp vägren. Efter ett tag hittar jag en bättre väg och börjar kunna slappna av och njuta av cyklingen. Att vara på väg. Framåt. Mot Indien jävlarimig. Ser en liftare vid vägkanten, han avböjer mitt erbjudande att åka till Krakow på pakethållaren. Vissa sträckor kan jag inte hjälpa att jag sitter och skrattar för mig själv. Ibland cyklar tillsammans med tunga lastbilstrailers på kullersten som skakar sönder båda mig och dem, och ibland på asfalt som är så mycket lappad och bucklig att min ända och sadeln verkligen får bekanta sig med varandra, ta reda på vem som är hårdast.

Kullerstensväg ute på landet med tung lastbilstrafik. Varför kullersten? Varför!

Sovjet-look på många av husen på landet. Betong och fyrkantigt. Och slitet. Många väldigt vackra hus, välsmyckade med ornament som någon nån gång måste lagt ner mycket energi och pengar på, till och med precis utanför stadskärnan, förfaller.

Jag cyklar den platta landsbygden och på kvällen kommer jag fram till byn Ryjewo. Slår mig i slang med tre personer som står och språkar utanför sitt hus, de pratar inte engelska (här verkar få prata engelska, till och med de unga) men jag får reda på att nånstans i stan ska ett hotell finnas. Jag blir dirigerad in i skogen, och kommer fram till en villa med adressen jag söker. Det finns inget på utsidan som tyder på att det är ett hotell, men jag kan ju lika gärna testa. Knackar på, och ut kommer en man som tittar på mig undrande. Han har en sån där lekfull, undersökande  och skarp blick som jag ser hos många polacker. Och jo, tydligen kan jag få sova i ett rum, men jag måste vänta en halvtimme först så han kan förbereda rummet. Efter jag checkat in undrar jag om mat. De säljer tyvärr ingen mat, och på stan finns det ingen öppen restaurang eller affär. Jag kan äta min egen mat, säger jag, men det ville han tydligen inte veta av, för några minuter senare knackar han på min dörr och säger att jag ska få soppa om fem minuter. Och vilken soppa! Jag tror det var många år sedan jag åt lika gott tänker jag, fast kanske är det cyklingen som spökar.

På morgonen är det dags att cykla igen. Jag inser att det inte finns någon chans för mig att hinna till Krakow tills Philip anländer med flyget, och ställer in siktet på Warszawa istället, så jag kan åka tåg den sista biten. Jag köper korv i en affär som vaktas av den största schäfern jag hittils sett på resan. Den är okopplad och morrar, men som tur är så är den gammal och storleken verkar beror på fetma. Den kanske också älskar den polska korven. Jag knäpper några kort och en gammal gubbe kommer fram. Ville han inte fastna på bild? Jodå, det hade han inget emot. Vi pratar sådär som man bara gör när man knappt förstår ett ord av vad den andra säger. Sen ställer han upp på en pose och vi skakar hand och han går. En minut senare kommer han tillbaka och säger att han är 80 år. Jaha, du som ser så ung ut! Skakar hand och han går igen.

Pratsam 80-åring.

På hostelet i Ilawa frågar personalen om det går bra att en reporter kommer och intervjuar mig. Jag ser min chans till mina polska 15 minutes of fame, och säger att det vore jätteroligt. Tyvärr blir intervjun inte av, och jag får cykla vidare utan att ha blivit förevigad i en tidning.

Jag har laddat på min mobil med musik, och lyssnar på första gången på två veckor på musik igen. Härligt! Musiken fyller upp mig inifrån och ut, och cyklingen går fortare än någonsin (för man måste väl cykla i takt). Det är en bra dag! Mot kvällen kommer jag fram i Mlawa. Får inte direkt kontakt med någon. Letar efter nånstans att bo länge utan framgång. Frågar jag någon om hotell kan han titta på mig utan leende eller vänlighet och säga ”No”. Inte ett uns till ens en ansats att försöka visa att man vill hjälpa till. Så svarar de flesta jag pratar med, och det verkar som att många blir irriterade för att jag inte pratar polska. Komma hit och försöka prata engelska med en ungdom, så dumt av honom. Jag hittar hursomhelst till slut ett hotell som slår hål på min budget, 260 spänn, men jag orkar inte fortsätta leta. Tre sängar och internet. En säng för mig, en för cykeln, och en för packningen. Tänkt att jag klarat mig utan det förut!

Lördag. Ser storkar som inspekterar bondens arbete med skörden, där de spatserar fram och tillbaka och tittar på den nyslagna åkern.

Polackerna klottrar med stil.

Söndag. Alla går till kyrkan. Allt annat har stannat upp. Det blir tydligt hur kristna de är i landet. Bilder på den förre påven kröner många platser.

Alla i byn var på väg åt samma håll. Det var ju söndag.

Jag passerar 1000km. Det låter lite tycker jag, men är såklart värt att firas med en ”megakebab” (som förvånandsvärt nog faktiskt är mega). Och korv såklart!

Långfärdscyklings-sizad kebab.

Måndag. Rullar in i Warszawa och bor på Oki Doki Hostel som jag blev tipsad om av Joel Sindt som cyklar ungefär samma rutt som mig, men startade en månad tidigare. Jag får hjälp av hotellfolket att kontakta ett sjukhus för att  ta lite sprutor som jag inte hunnit med i Sverige. Här måste man vaccinera sig hos en riktig doktor, och inte på en vaccinationsklinik som hemma, men som tur är så får jag en tid nästan direkt. Jag åker till sjukhuset och får prata med en tant i typisk tant-outfit med en turkos läkarrock över. Detta är tydligen doktorn som var snäll nog att komma tillbaka till jobbet när hon hon fick samtalet att jag behövde vaccinationer. Sjuksköterskorna trycker in sprutor i både höger och vänster arm, och jag ber dem spruta in lite steroider också och spänner armarna, varpå de svarar att ja, jag kan träna imorgon. Språkbarriär.

Jag går och käkar pizza och dricker öl, blir förfärad över hur mycket stålar som går åt i stan och ger mig av till tågstationen för att köpa tågbiljett. 150 spänn för att ta mig och biken till Krakow. Nattfotosession hinns med innan det är dags att åka hem och skypa med Linnea och sova.

Warszawa by night.

Lång slutartid i stan.

Eftersom jag är i en storstad måste jag ju shoppa lite. Jag ska omorganisera packningen så jag får plats med allt i väskorna, tänker att det säkert kommer visa sig bli smidigt i framtiden. Typ om jag ska flyga. Det blir ett upplåsbart liggunderlag som kan vikas ihop och bli litet. Det känner jag mig rätt nöjd med, förutom att det är tyngre än ett hederligt gammalt billigt. Nu ser det ut såhär:

Väska 1: Mat och kök

Väska 2: Sovsaker, typ tält

Väska 3: Kläder

Väska 4: Reservdelar, böcker och sånt

Tåget mot Krakow rullar iväg mitt på dan. Att ”fuska” känns bara lite jobbigt när det är slättland som hoppas över till förmån för berg, och när solo ersätts av duo. Tåget består av sexsitskupeer. Skönt. Gemytligt. Som ett tåg ska vara. Ingenstans att ställa cykeln dock. Den får stå utanför en toalett. Jävulskt osmidigt. Under resan skruvar någon ut ventilerna och de ligger utspridda på golvet när jag kommer tillbaka från ölkupén. Däck utan luft, men vad gör det när man har en pump. Synd bara att man ska behöva stå och vakta sina saker hela tiden.

I Krakow bor jag på Tutti Frutti Hostel (alla dessa fyndiga hostelnamn) och traskar runt på stan. Spring i benen, jag vill cykla! Härifrån syns högre kullar i fjärran. Jag känner mig superladdad inför bergen. Under cyklingen från Gdanya till Warszawa var det helt platt. På sin höjd kanske två backar. Från och med Krakow var det dock slut på myscyklandet på platta vägar.

Möter Philip vid flygplatsen. Vi skruvar ihop cykeln Emil nyss har byggt, som Philip fått låna. Tur det, skulle det visa sig. Ursprungsplanen var att Philip skulle cykla på en gammal 80-tals-Crescent av racermodell. Det hade nog inte varit så roligt att cykla med racerväxlar (som är väldigt tunga, bra om man ska cykla snabbt) i uppförsbackarna vi hade framför oss.

Två stålhästar redo (nästan) för äventyr!

På med hjälm och cykelbyxor, sen bär det av mot centrum. Vi beslutar att skippa Auswitch och ge oss på bergen direkt, så kanske vi hinner ta en vilodag mot slutet istället. Enligt google maps så ska det vara ungefär 40 mil Krakow-Budapest (vår sträcka visade sig bli 56 mil) det borde vara en helt OK sträcka att cykla på de 7,5 dagar vi har på oss till Philips flyg lyfter från Budapest.

Alltså (med amerikans movie trailer-röst): Två män. Tre länder. Femtiosex mil. 7 dagar. En bergskedja i vägen.

Vi vill cykla nära de högsta topparna (det vore härligt att åtminstone få se lite snö i denna hetta) och tar oss ut ur stan åt sydost. Det känns så lätt när man skriver det. ”Ut ur stan åt sydost”. I själva verket är det snarare en själsdödande uppgift att ta sig in och ut ur en större stad. Återvändsgränder, cykelförbud, liten väg som blir 2+1 väg, cykelleder som utan vidare upphör, bilar som försöker preja en, och när man tror att man nästan tagit sig ut ur tätbebyggelsen så inser man att man är i helt fel del av stan. Trots kompass. Hopplöst.

Hursomhelst så cyklar vi ut ur Krakow åt sydost. Mot Tatrabergen utan någon mer detaljerad plan att vi ska cykla nära bergen och tälta så mycket vi kan (vilket kommer bli lite småjävligt, mer om detta senare) och vara i Budapest nästa torsdag.

Att komma ut på landsbygden känns verkligen befriande efter att ha varit några dagar i stan. Under hela Polen-vistelsen har jag varit försiktig/lat och bott på vandrarhem längs vägen (vilket också har med det småjävliga att göra) så jag har längtat efter att fyra upp bensinköket igen.

Vi cyklar några långa (jämfört med vad vi är vana med alltså) backar, och nedför igen. Lite psykande, upp en kilometer (inte på höjden alltså, det kommer senare) och sedan ner till samma nivå igen.

Landskapet blir mer och mer kuperat.

Vi stannar till för att köpa middag. Korv och något mer som jag inte la på minnet. Korv kommer jag ihåg för att jag åt det nästan jämt. Polska korven är ritkigt grov och god. Extra svåremotståndligt blir det när priset är ungefär en fjärdedel av hemma. En öl var blir det också för att fira att vi är på den här gemensamma etappen.

När det skymmer frågar vi med gester och ordet för tält (namiot) en kvinna om vi får tälta på ängen jämte hennes hus. Kaine problem säger hon efter vi klargjort att vi inte behöver toalett och det bara gäller en natt. När vi går mot den lite ogästvänliga ängen så pekar hon mot sin gräsmatta och upprepar kaine problem. Nöjda och glada slår vi upp tälten i trädgården när hon kommer ut, ”kawa?”, kaffe? Ja gärna, säger vi och tackar så gott vi kan på polska. Middagen, kaffet och ölen sitter fint. I fjärran ser vi ett rejält oväder blåsa snett åt vårt håll. Blixtrar med några sekunders mellanrum och det ser ut som att ett ohyggligt regnoväder bor i molnen. Med den turen jag tycker att man upplever bara när man är ute och reser, världen verkar vilja en resenär väl, så missar regnovädret oss med en hårsmån.

Tältplats i en trädgård. Observera tuppen i bakgrunden. Det gal första gången klockan tre på natten.

Det småjävliga jag nämnde förut visar tyvärr också upp vad sann terror är den här natten. Jag har tydligen fått bedbugs i mina saker under nätterna på hostels (dessa djävulens tillhåll, som Philip kallar dem) och ikväll gick de till attack. 17 bett fick jag, i olika formationer, så det var knappast någon tvekan om vad det rörde sig om. Jag har varit utsatt för bedbugs förut, både i London och i Indien, en masse. Ska det hända igen? Att inte kunna gå och lägga sig och sova utan att få massor av bett som kliar något infernaliskt, det är hemskt. Värre blir det av att det kan vara så svårt att bli av med dem. Att man inte är säker på om man sprider dem till resten av sina kläder, till tältet, väskorna eller sin färdkamrat (rather him then me, dock, såklart).

Dagen efter försöker jag få tag i saneringsmedel. Utan framgång. Det känns som att gå runt och fråga efter medicin mot kondylom eller gonorré. ”Usch, den där killen har löss”, säger folks ögon när jag förklarar min belägenhet.

Rejäla berg börjar närma sig. Under dagen cyklar vi över ett 693 meter högt pass som följs av en 20 kilometer lång nerförsbacke. Slitigt uppför, men vilka härliga känslor det utlöser!

Bastufeeling när vi vilar på passet.

Uppförsbackar och nerförsbackar varvas med korv och salt ost i roliga former.

Jättegod polsk specialitet. Salt och energirikt! Men formen?

Vi har bakomlagt oss nästan nio mil när vi tycker det börjar räcka för dagen. Philips läsida ömmar samtidigt som jag själv mer eller mindre känt av träningsverk i låren ända sen jag trampade iväg från Uppsala.Vi följer en dalgång längs en flod, och har svårt att hitta ett ställe att slå läger på. Som en skänk från ovan uppenbarar sig en liten by med camping och tillhörande cocktailbar. Pris för campingen: 14 riksdaler.

Fin tältplats. För att spara pengar så badade vi i floden istället för att använda duscharna.

Vi gör oss hemmastadda vid floden och beundrar de tusentals spindlarna som erövrat bron över floden och ger oss ut på byn. I baren (som även är en arkadhall) blandar jag som vanligt ihop god dag och tack (jayne dobri respektive jen kui je) och tackar när vi kommer in och säger god dag när jag får ölen. Servitrisen tycker detta är överjävligt roligt. Det verkar förlösande att jag som utlänning är sämre på polska än hon är på engelska.

Tusentals av dessa monster softade på bron. Det ryste i hela kroppen.

Det blir sista kvällen i Polen. Vi avslutar den på rygg i gräset utanför tälten och filosoferar om den djupa stjärnhimmeln ovanför oss.

Jag vaknar några studer senare. Jag har somnat i gräset. Undermedvetet ville min kropp kanske inte in i den terroriserade bostaden och bestämde sig för att somna ute. Sovsäcken får sova utomhus, och inatt sover jag i bara underställ. Resultatet blir bara fem bedbugsbett (jämfört med 17 natten innan), men det betyder samtidigt att lössen inte bara bor i sovsäcken. Terror.

Philip, vilken karl!

På många ställen arbetade de med jorden utan maskiner. På vissa ställen arbetade ett tjugotal personer på några få kvadratmeter, och på nästa åker skördar en ensam supereffektiv jättemaskin ensam på enorma ytor.

Fantasieggande kullar.

När jag mörkade ner bilden ovan så trädde något oväntat fram i bakgrunden.

Dag 21 rullar vi in i Slovakien. Stora feta tomma vägar, gigantiska nerlagda tomma fabrikslokaler med gamla till salu-skyltar hängandes på sned, och ett nedgånget tomt samhälle. Någon enstaka stängd butik cyklar vi förbi och ser bara ett fåtal personer i rörelse. På sätt och vis fångar våra första kilometer i Slovakien känslan, viben, jag fick i många av landets städer vi cyklade igenom. En vibe av en grå och dyster nyans – en känsla av att människornas leenden stulits ifrån dem och att en glädjelöshet fyllt upp byarna.

Andra samhällen ger ett mycket positivare intryck. Det är underligt det där, att från en by till en annan kan det mänskliga klimatet kännas helt olika. Från en sibirisk ogästvänlighet, med ointresserade, nästan hotfulla blickar och kyla i ena byn – till sån värme och nyfiket välkomnande i byn som ligger ett par kilometer bort.

Hursomhelst fortsätter vi såklart att pinna på mot bergen. Vi ser (vad vi tror är) en örn och tar oss an vårt första tusenmeterspass. På vägen upp steks vi av solen i den stillastående luften (svag medvind och vi åker bara i 7-8 km/h, föga svalkande) och svetten lackar. Philip kör baröverkroppat och täcks av småflugor som dör drunkningsdöden i hans svett.

Örn? Stor var den, men den görs knappast rättvisa på den här bilden.

Ett vandrande flugpapper. Fresh!

På andra sidan passet uppenbarar sig den högsta delen av bergskedjan i fjärran, och foten av dessa berg blir dagens mål. Med vår sedvanliga tur stöter vi på en turistinformation fem minuter innan de stänger, och köper oss en slovakienkarta för ungefär en tjuga. Vi får tips (ha!) om cykelväg till en camping vid bergen och också en liten karta med cykelvägar utmärkta. Ibland är det inte bra att lyssna på tips man får av folk, eller lita på kartor heller för den delen, och detta skulle visa sig vara ett sånt tillfälle.

Tatrabergen närmar sig.

Vi cyklar ett par mil till staden Kezmarok. Därifrån cyklar vi enligt turistinformationskvinnans råd och kartans utmärkning västerut mot en cykelväg som ska gå genom skogen och ut på andra sidan, vid bergen.

Notera cyklisten nere till höger.

Här kommer vi ut till en liten by och vägen verkar inte fortsätta som kartan menar. Vi frågar en trevlig ung man om vägen, och vi har enligt honom cyklat fel. Vi ska istället cykla tillbaka en bit, och sedan svänga av mot en annan by. Han är till och med trevlig nog att köra sin bil framför oss i cykelfart tills vi kommit fram till avtagsvägen vi ska ta. Till nästa by och genom skogen går en väg, säger han. Vi cyklar nu på en liten traktorväg av lera och småsten och det börjar mörkna, men vi är vid god vigör och sugna på att komma fram. Vi är snart framme vid nästa by. Komiskt nog går traktorspåret genom en bäck. Bara att ta av sig på fötterna och vada över. Philip blir utskrattad av ett gäng småbarn, som tycker det är komiskt med en barfota man som leder en fullastad cykel. Det tycker förresten jag också, och förenar mig i skrattet (jag har redan fått på mig skorna igen).

Vad.

Genom byn och in i skogen alltså, lätt som en plätt. Men vägen förgrenar sig så många gånger, utan skyltar, och blir mindre och mindre, till slut knappast större än en övervuxen stig. Vi inser det omöjliga i situationen och sluter oss till att den trevliga killen i bilen nog inte visste vad han pratade om. Vi vänder om. Ut ur skogen, genom byn som Philip med småbarnen, vadar för andra gången, cyklar traktorstigen och tillbaks till första byn igen. Den här gången hittar Philip, till vår stora glädje, en liten väg som verkar leda över ett fält åt rätt håll. Nöjda trampar vi på vägen som leder rakt mot bergen och den nyligen gömda solen.

Snart är vi framme, tänker vi. Felaktigt, för nu närmar vi oss bebyggelse, och mycket folk i rörelse. Två unga män med simmig blick, med de ögonen man ser på en som nyss sniffat lim, som osar av alkohol (och annat) går ut på vägen och visar med händerna att vi ska stanna. Dollartecken lyser i deras ögon. VI har inte tänkt stanna, försöker vi förmedla (genom att inte stanna), men eftersom de är så ihärdiga stannar vi, de kanske är nyfikna och vill slå sig i slang. De undrar säkert vad vi gör här, i just deras avkrok utanför Kezmarok. Vi försöker få redo på om vi är på rätt väg, men vi talar inte samma språk. Tatranska Lomnica letar vi efter, visar vi på kartan, och nu är vi alla på samma not. Medan mer folk samlas runt omkring tävlar de om vår uppmärksamhet och försöker överrösta varandra och pekar på sina ögon, som för att vi ska titta på just honom eller honom. Skriker och pekar på sina ögon, som galningar. Okej, jag tittar på dig då. In mot byn, sen vänster, sen höger. Två euro försöker de hassla till sig och vi cyklar iväg.

Soft, då är vi på rätt väg, tycker vi. Problemet är bara att ”in mot byn, sen vänster, sen höger” bara leder oss djupare in i återvändsgränden som denna slum utgör. Ett myller av barn dyker upp från överallt och sluter upp runt oss, de springer mot oss under tjoande och skrattande och vill ge oss high fives och skaka våra händer. Det är roligt, och jag minns Indien, där folk ibland ville ge high fives när vi långsamt susade förbi i tågets öppna dörrar. Det är inte utan att man känner sig lite som en hjälte på hemfärd, men att fler och fler vuxna med liknande look som de första två männer vi pratade med också börjar sluta upp runtom oss samtidigt som barnen börjar slita i vår packning gör att det börjar kännas olustigt. Vi ökar farten och följer tidigare vägbeskrivning, vänster höger, men vägen blir mindre och nu är vi i en liten gränd med sten och plåtskjul med massor av människor runt om oss. Ut ur en av de här kåkarna träder några riktigt bitiga karlar av modell ”Vill inte möta i en mörk gränd – eller någon annanstans heller för den delen”.

Summeringen i våra hjärnor gick nog till någonting såhär: kåkstad, massor av barn som sliter i vår packning, påtända unga män som närmar sig, lagårdsdörrskarlar. Och vi är i deras återvändsgränd.

Dags att vända. Tillbaka samma väg genom alla människor. Adrenalinet susar till och vi vänder bikarna och pumpar på österut, ut från byn. Det här vore ett väldigt dåligt tillfälle att få punka på, men det får vi ju inte, för världen vill ju en resenär väl. Stenar landar bakom och brevid oss när vi lämnar slummen i ilfart.

Efter en stund är vi långt bort. Adrenalinkicken lägger sig och ger plats för euforin som ger sig till känna. Vi klarade oss. Fuck yeah – äventyr!

Vi kommer alltså tillbaka till den första byn (för tredje gången) och stöter på en äldre man som tystar sin skällande hund. Detta eviga skällande. Han förklarar att det inte alls finns någon väg till bergen här i krokanrna, cykelvägen vi visar på kartan finns inte, och inte heller genom skogen som den killen i bilen berättade. Däremot berättar an hur vi tar oss till Tatranska Lomnica, och den här gången stämmer det faktiskt, och var vi hittar en bra camping. Och hörni, säger han och pekar mot var vi nyss varit, passa er för byn där borta. Nicht guut!

Tagen uppifrån berget. Byn jag pekar på är kåkstaden, de andra två närliggande byarna åkte vi mellan, och Kezmarok är den större staden bakom.

Efter en energiinjektion med bröd och korv följt av påklädning av reflexvästar och lampor nattcyklar vi tillbaka till Kezmarok. Ut på stora vägen i mörkret med de dundrande bilarna, till nästa stad, runt, och anländer till sist äntligen till campingen. Vi andas ut, och imorgon ska vi ha en ”vilodag”.

I Polen satt vi och planerade och samtalet gick någonting så här:

Petter: Sju och en halv dag har vi på oss.

Philip: Borde vara drygt 40 mil.

P: Det är ju kolugnt!

P: Då hinner vi ta en dag i Budapest, och kanske vore det smart att ta en vilodag någonstans i mitten.

P: Ja, en vilodag behövs nog, jag har haft träningsverk i låren i snart tre veckor..

P: Då kanske vi kan passa på och göra en liten dagstur i bergen.

P: Ja!

Vi bestämde oss för toppen Slavkovski Stit, 2452 meter över havet. Campingen låg på 850 möh. Vi kunde cykla upp till 1250 möh och vandrade de resterande 1200. En sammanlagd stigning (och nedgång) på 1600 meter på en dag alltså. En diger uppgift för en gammal lastbilschaufför som mig. Att det var en diger uppgift var inget jag märkte under dan, jag tryckte på ganska bra tycker jag, och det kändes fint. Dagarna efter däremot. Maken till djävulsk träningsverk var det länge sen jag upplevt. Men det ska ju kännas att man lever. Och det gjorde det.

Problem att hitta? Vi ser förvirrade ut så kommer någon oftast och hjälper till.

Vad ska jag säga om vandringen? Ja, det var ”up, up, up, up, up, up, up. Euphoria”. Slitigt, vackert. En injektion av mycket mer må bra-hormoner än vad som kan vara nyttigt. På toppen är vi nästan ensamma, softar där i en timme, och käkar militärpåsar som Philip tagit med sig från Sverige.

Slavkovsky stit.

Vandringsled på berget mitt emot med ett pärlband av trekkers.
Sten, sten och mera sten.

Fet utsikt över högplatån nedanför.

Utsikten från toppen. På vägen upp verkade det bli oväder, men vi hade tur, och det goda och ganska klara vädret höll i sig.

Toppen!

Militärkäk. Minnen från värnplikten, någon?

Vi återvänder till campingen i skymningen med en flaska Um som jag hoppas ska vara Rum, rom. Men det visar sig vara något helt annat. Så kan det gå, jag fick trösta mig med att det var gott i kaffet.

Dagen efter börjar med en 23 kilometer lång uppförsbacke. 23 kilometer uppför! Vi börjar dock bli härdade nu, och tuggar i oss den som om det vore snacks. Snart övergår uppför i nedför och cyklingen är härlig!

När jag höll på att bli omcyklad av ynglingen i bild så stannade jag och fotade en rolig Herr Gåman för att slippa prestigeförlusten.

Sista utsikten av Tatrabergen.

På kvällen hittar vi vad vi tror är en camping, men det är helt tom. Sånär som på en medelålders man med gul t-shirt på sig. Is this a camping? Nä, svarar han samtidigt som vi läser på hans tröja. ”AUTOCAMPING”. Han ser att vi läser och är konfunderade och han skiner upp i ett leende. Campingen är tydligen stängd, men vi kan få tälta där ändå, och betalt vill han inte ha.

Bedbugsen har slutat terrorisera mig, men jag börjar längta efter en tvättmaskin så jag kan börja använda sovsäcken igen. På nätterna sätter jag på mig alla kläder jag har, till och med regnstället (det blir kallt i bergen, fem grader visade mig termometer). Under nattens sista timmar fryser jag som en hund och det är svårt att sova mer än stötvis.

Vi bikar vidare.  Bergen försvinner, det känns lite synd, men jag vet att jag har rumänska karpaterna framför mig, och turkiska berg, och iranska, och Himalaya. Vi bosätter oss på den vackraste ängen hittils. Landskapet liknar standardbakgrunden till Windows XP. Vi börjar få vittring på Budapest nu. Underbar cykling. I en nedförsbacke kommer jag upp i 65 km/h. Rullar in i Ungern med sitt fantastiskt svårläsliga språk.

Solnedgång.

Nattfoto med väldigt lång slutartid.

Hojjar på en eländigt övertraffikerad 2+1 väg (utan räcken åtminstone) när det helt plötsligt kommer en cykelförbud-skylt. Jaha!? Vi bestämmer oss för att testa vår lycka på en avtagsväg en bit bak, skyltat mot ett cementbruk. Tur nog. Förbi bruket slingrar sig en serpentinväg upp på en höjd som överblickar förstaden Vac och Budapest i fjärran. Solnedgång. Vackert. Hade till och med kunnat vara romantiskt. We made it!

Vac. Stirrar man riktigt länge så ser man även Budapest i fjärran.

Nöjda.

Den senaste veckan har utan tvekan varit den bästa på resan så här långt. Helt underbart har det varit, och det här blev ett fint avslut.

Vi rullar ned för serpentinen på andra sidan höjden, in i Vac och tar färjan till andra sidan Donau. Där tycker vår karta att det ska finnas en camping. Njae, tycker verkligheten, det finns en hästgård, men de låter oss tälta där. Två hundar sover utanför tälten, vi skulle haft med oss dem uppe i bergen för värma under nätterna!

Dagen efter rullar vi in i storstan och dricker öl blandat med lemonad som är underbart svalkande i hettan. Vi tar in på ett hostel och får the honeymoon suite. Ett dubbelrum med två nerkärade får på dörren, och hjärtan över den enda dubbelsängen.

Ser ni mig i spegeln?

Kvällen, som är Philips sista innan hemfärd, levs ute på stan. Första gången jag klubbar i friluftskängor, men det visar sig gå bra att härja runt och dansa även i den utstyrseln. Vi kommer hem klockan sex. Utcheckningstiden är 10. Bättre morgnar har upplevts.

Efter Philip varit ute och shoppat ett Stalinbyst i stearinljusutförande och en gammal kikare så skiljs vi åt. På väg till flygplatsen stöter han på två kompisar från Uppsala som han inte visste skulle vara i Budapest. Vid ett övergångsställe. Random. Sedan kör det nästan ihop sig, han får punka. Men som tur är så är han bara en kilometer från flygplatsen och går sista biten.

Några avslutande ord? Nej, jag hade faktiskt inte tänkt plåga den läsaren som tagit sig igenom hela det här mastodontinlägget med det. Jag hoppas det framgår av texten hur lyrisk jag är över långfärdscyklingen. Jag känner mig biten.

/Petter Hällberg

8 thoughts on “#5 Polen, Slovakien och Ungern

  1. Hejsan!
    Det är jätteroligt att följa din resa! Vi är en familj som genom åren gjort en hel del mc-resor typ pol till pol x 2. Vårt nästa projekt kommer sannolikt att bli just Mt Everest basläger. Därför läser vi med spänning om dina vägval, tältställen, matval, vägar, löss, höjdskillnader och möten med intressant språkförbistring :-) Trampa på! Vi följer dig! Många peppande kramar från Carola och Harry Ölmhagen

  2. Så himla roligt att läsa om äventyren!! Lovar även att inte otåligt sitta och tänka ”varför händer det inget på bloggen?” tills nästa inlägg, få men långa inlägg blir finfint!

  3. Hej Petter! Sara Waern här. Kul att du äntligen kommit iväg – och vad fantastiskt det låter! Kämpa på och ha så skoj!

  4. Kul läsning! Blev förvånad av två saker: 1) Utsatt för stenkastning redan!? Det brukar inte dyka upp förrän i östra Turkiet (och det sällan – Turkiet är mycket bra!!) 2) Bedbugs redan? :-) Jag har knappt aldrig stött på dem… konstigt!

    Lycka till på resten av resan! Själv sticker jag till Sydamerika med hojen om några månader…

  5. Svinbra skrivet, man känner verkligen igen sig, speciellt i Polen.
    Snygga foton är det med!
    Men varför inte dela upp inlägget i två delar så att man slipper slita så på läsglasögonen? ;)
    Simma lugnt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s