#4 Into the wild! 693 km genom Sverige

Sträckan jag cyklat hittills.
 

Sverige. Ja vad säger man? Vilket fint land att cykla i! Böljande lanskap mil efter mil, med sjöar överallt och små städer utplacerade på lagom avstånd från varandra här och där.

Det började i Uppsala. Förra lördagen klockan fem. Jag säger ett preliminärt ‘hej då’ till Linnea och ett mer permanent (nåja, så änge blir jag ju inte på resande fot) hej då till huset, kollektivet, till trädgården med hängmattan där vi ibland har legat tre pers, till datorn, till mountainbiken och till kylskåp och ett fullproppat skafferi. Alla saker jag avnjuter dagligen i mitt vanliga liv som jag väljer att leva utan det kommande halvåret.

Redo att rulla!

 

Jag hämtar cykeln ur snickarboa där den stått och väntat, leder den förbi det trasiga växthuset som jag försöker ignorera så gott det går, och ut på gatan. Har jag verkligen med mig allt nu? Det är nu eller aldrig. Jag började skriva packlistan för mer än ett halvår sedan. Det vore väl fan om jag glömt nåt nu! Biken är incyklad, över hundra mil i alla fall. Men ska den hålla? Ens ut ur Uppsala? Och ska min kropp hålla?

Jag rullar ut från utfarten till vår villa. Biken är tung. 42 kilo vägde den utan mat eller vatten packat. Runt 50 alltså. Jag har knappt provcyklat med packning på och det känns ovant. Tungt och bångstyrigt. Jag som skulle hårdträna så väldans mycket innan avtramp. Men så skulle jag ju jobba, och flytta, och packa upp, packa ner, softa och dricka folköl i gräset. Man kan nog säga att jag vilat mig i form helt enkelt. Om jag nu har några kilon över, så tänker jag att jag kommer uppskatta vartenda ett om jag åker på en illvillig magsjuka någonstans i långtbortistan.

Hur som helst. Jag rullar ut ur stan. Förbi ICA Hörnan, BMC och Ångströms. Glider ut på uppsalaslätten mot SLU medan jag exklamerar mitt frihetstjut och mummelsjunger ”if i die, if i fall, know i lived it to the fullest”.

Mycket längre än så hinner jag inte. Biken har inte havererat, utan det är dags för resans första övernattning. Jag slår läger på vårt smultronställe vid Mälaren.

Jag börjar prata med en man som smitit ifrån makans åläggande om att han ska måla huset. Han tyckte nog det var göttigare att ge sig ut till Mälaren istället. Han ser cykeln som mest ser ut som en packåsna ooch förstår att jag ska långt. Han säger åt mig att jag måste alltid ha uppsikt över sakerna, annars kommer de bli stulna. Det hade hänt hans son. Jag tackar för rådet och säger att det ska jag.

Han försvinner ner i vattnet i sin nakenhet och sen går han kanske hem för att måla huset. Linnea anländer i hennes Ka med mat och vin, och eftersom vi har området för oss själva försvinner vi också ner i vattnet i vår nakenhet. Frihetskänslor!

Emil och Amanda kommer senare, precis innan solnedgången, för de har varit oc klättrat hela dagen. Story of their lives.

På morgonen, överjävligt tidigt, blir vi väckta av ett tjugotal kossor och den största tjuren jag nånsin sett. Testiklarna ser ut som ett juver! Som alltid när kossor och Linnea förenas så blir det photoshoot. Vi tävlar om att få den finaste bilden, hon vann säkert, för mina bilder blir trökiga. Jag undrar förresten hur många bilder på kor, får och getter hon har på sin dator.

Cyklingen till Stockholm är ospännande förutom inne i stan där det bjuds på spänning i form av att navigera blytung och ovan cykel i hektisk trafik samtidigt som man måste veja för dörrar som helt oväntat öppnas på parkerade bilar. Får vänta säkert tre minuter på grön gubbe i Norrtull. Två gånger för det är flera vägar som ska korsas. Fa-an! Men vad gör egentligen det i det långa loppet, sansar jag mig, det är ju ändå så långt att cykla till Indien. Vad spelar sex minuters väntan i en korsning för roll?

I Stockholm ska vi ha familjemiddag och åkta luftballong. Äntligen är det fint väder och vi hoppas att den här gången ska det verkligen bli av. Tredje gången gillt, tänker vi. Upp och Ner, som vi flyger med, ska meddela 2,5 timmar innan flygningen om det blir inställt på grund av dåligt väder. De hör inte av sig, och på deras telefon svarar en automatisk telefomsvarare. Vi åker ut till uppsamlingsplatsen i Nacka på på vinst och förlust i hopp om att det ska bli av. Väl där finner vi ett tomt kontor. Inte en kotte i arrangörsväg där och 30 minuter innan avtalad tid får vi ett mail om inställd flygning. Vi gissar att flygarna är bakis eller bara inte pallade jobba idag. Nästan tur att de inte är på plats – lynchstämning råder, speciellt hos två damer från Arboga som åkt hela vägen bara för att flyga luftballong. Så kan det gå. I hemlighet tycker jag det är lite skönt att det inte blev av – nu hinner jag träffa Linnea en sista gång innan jag ger mig iväg.

Får man inte flyga luftballong kan man ju i alla fall hoppa så högt man orkar!
 

Måndag morgon. Nu börjar äventyret på riktigt. Into the wild! Jag rullar genom Hornstull bland allt folk som ska till jobbet och jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Tänkt att få göra en sån här resa! Ut från stan och förbi mina gamla kvarter i Botkyrka. Jag följer ”Vildsvinsvägen” som jag och farsan myskörde med bilen och spanade efter vildsvin många skymningar när vi bodde här. Snart är jag framme i Södertälje där jag möter upp med Victor. Han har nyss köpt en jättefin lägenhet i stan och tänker bjuda på lax, som tyvärr råkar vara djupfryst. Vi lagar hamburgare istället som vi åtnjuter framför OS innan det är dags att fortsätta bikeningen ner mot sydligare breddgrader. Alla dessa avsked. Det känns som att det jag mest haft för mig de senaste veckorna är att säga hej då till folk.

Vicke bjussade bara på en posering och det kortet blev halvbra.
 

Victor och Kasper (som är en hund) vandrar en bit med mig. Snart börjar det regna, och det kommer visa sig att det kommer regna lite varje dag under veckan. 2012 kommer nog inte gå till historien som året då vi hade den härligaste sommaren.

Första natten slår jag läger precis utanför Gnesta på en jättestor äng. Kanske 20 meter från vägen, men jag syns inte, och det får mig att känna mig trygg.

Jag inser att kartan jag köpt, och tyckte var alldeles fenomenal när jag såg den i bokhandeln, är alldeles för odetaljerad. Bara de stora vägarna är utmärkta, och den är närmast värdelös för mig som cyklist. Kartan hamnar i soptunnan och jag får freestyla mig ner till Norrköping där jag får tag i en perfekt karta på turistbyrån. Pris: 29 riksdaler – success!


Fullastad bike.
 

Att hitta bra tältplatser var inte lika lätt som jag hoppats. Eller så är jag för kräsen. Hittils har jag bosatt mig på en äng, i en skogsdunge, en liten stadspark bakom några buskar, på en berghäll som utblickar över en sjö, på en naturcamping, och två traditionella campingar – med dusch och allt. Det gick sex nätter utan en riktig dusch, mot slutet vågade jag knappt komma nära folk, jag luktade nog inte rosor! Det är som sagt inte lätt att hitta en tillfredställande sovplats. Jag vill ha en öppen plats, helst vid en sjö och sånt där som är allmänt nice, men viktigast är ändå att jag inte syns, och vet att jag kommer få vara ifred hela natten. När jag hör steg mitt i natten vill jag vara säker på att det är tassar eller klövar (och vad mer nu djur är utrustade med) som trampar omkring – inte fötter.

Vildsvinsbök (förmodar jag) nära tältplatsen.
 
Alpkänsla utanför Norrköping.
 
Jag har ingen aning om vad hälsovårdsnämnden varnar om, men det är säkert inget viktigt!
 
Härlig hojjning i Småland.
 
Sen ville biken vila.
 
De här regnmolnen cyklade jag ikapp med en hel eftermiddag. Det gällde att inte köra för fort, för då kom jag ifatt regnet.
 
 
Målilla naturcamping. Ett helt OK (och överaskande – jag hade planerad att tälta i skogen) avslut på en hård dag i sadeln.
 

Soluppgång i Småland.
 
Jag ger mig fan på att dassväggen hade fått vara ren om de skrivit ”var god klottra här” istället.

 

Jag är ju än så länge bara inne på tionde resedagen, men hittils har jag inte direkt stött på så många problem. Både cykeln och kroppen fungerar så bra jag kunnat hoppas. Jag har cyklat och softat för det mesta, men vissa saker jag ju såklart inte gått helt på räls.

Efter bara tio mil så började vänster knä ömma. Då höjde jag sadeln ungefär en centimeter och sen dess har jag inte känt nåt. Lite senare började ena hälsenan snäppa och ömma när jag gick eller senan var kall. Värme verkar hjälpa så nu sitter en halsduk runt ankeln.

I Norrköping gav en kedjelänk upp, och jag cyklade några mil fel (att det ska vara så svårt att multitaska telefonpratande och vägföljande). Framåt Karlskrona blev jag tvungen att cykla på en 2+1väg, och det är verkligen nåt jag ska försöka undvika i framtiden. Jag har också råkat komma in på väldigt snirkliga grusvägar (som jag trodde skulle vara fina asfaltsvägar), men det har trots de extra kilometrarna visat sig vara ganska gemytligt. Känns ju bra att få valuta för pengarna för de grova däcken jag köpt också!

Kedjelänken i mitten tyckte att Nu fick det fick vara nog! Ja, det fick det.
 

Mitt skoval skulle man kunna kalla suboptimalt. Låga goretex skor blir väldigt lätt genomblöta. När fötterna är varma så verkar dock inte skorna vara med på noterna och torka – som ett par gympaskor hade gjort.  Inte ens på väldigt många timmar. Resultatet har blivit ångkokta fötter av sällan skådat slag (jag får till på köpet väldigt lätt russinhud). Jag tog tyvärr ingen bild, men tänk zombiefot så är du nog nära.

I skrivande stund är jag i Karlskrona och har nyss ätit friterad röspätta och druckit ett par Mariestads. Smutt!

Imorgon bitti tar jag färjan till Polska Gdanya. Det ska bli riktigt spännande att äntligen få komma till ett nytt land!

Kontinenten, here i come!

12 thoughts on “#4 Into the wild! 693 km genom Sverige

  1. Underbart inlägg :) Du kommer inte att vara bra för mitt bloggberoende :P Och håller med, man blir verkligen ressugen!

  2. Svinfina bilder och bra skrivet! En blogg att följa!

    Du tar en rutt jag gärna skulle ha cyklat. Du funderar inte på en omväg på någon vecka upp i Georgien? Mycket vackert, trevligt och billigt land att resa i. Mötte några cyklister där som var på väg på ungefär samma trip som du, och de tog just denna omväg.

    Simma lugnt!

    • Kul att du gillar!

      Jag är faktiskt väldigt sugen på att ta vägen genom georgien och azerbaijan. Fast det vore roligt att se mer av kurdistan också. Men vi får se, det är mycket möjligt :)

  3. Petter, hoppas du har det bra! Men är det nåt fel på spotten..?? Vi har inte kunna se var du är på flera dagar, fats jag är på jobbet där jag har en bra webbläsare. Enligt den sida som kräver lösenord är du kvar i Gdansk i dag söndag… Men du har väl inte åkt tillbaka dit???? I fredags hade du ju kommit längre söderut. Konstig spott! Fattar du vad som hänt?

    • Hej! Jag tror att den laddade ur väldigt snabbt för att den inte hittade min gps-position. Då måste spoten arbeta hela tiden för att hitta positionen och mycket batteri går åt. Jag får se till att byta batterierna så kan ni ha full koll på mig igen =)

  4. Ja, det låter bra. Vi vill gärna se var du är = en viss koll (full koll skulle jag inte vilja kalla det…). Bra att du hittat felet iallafall. Jag har dragit ut din fina reseberättelse, och ska skicka till morfar och mormor. Då kommer dom fatta mer vad du gör. Hoppas allt är bra. Här är det varmt, men regnigt. Och imorgon börjar alla skolor. Ha det gott, och vila lite också! Kram/mamma

  5. Önskar dig en härlig resa Petter.
    Men var försiktig! Kan du inte cykla till Spanien istället?
    Kramar från faster :)

  6. Hej petter! Grymt kul att läsa din blogg! Jag och Per har bestigit Sylarna idag och sitter i bilen på väg hem..perra håller på att somna så jag har högläst din ”reseskildring” ;) Vi blir helt klart sugna på äventyr! Keep up the good work!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s